Karins solskensbarn

Karin Pettersson är i grunden förlossningsläkare och involverad i projektet Mamma Pappa Lam, som delvis är finansierat av Stiftelsen Spinalis. Karins bidrag till projektet är den ovärderliga kunskap och erfarenhet hon besitter kring graviditet och förlossning hos kvinnor med ryggmärgsskador samt andra högriskdiagnoser.

Det är en av sommarens sista, men strålande, soldagar. Jag sitter redo på Voltaire Bistro i Sickla och inväntar Karin Pettersson som jag ska intervjua. Jag är alltid lika förväntansfull inför nya möten. Med ett foto som enda referens ser jag Karin komma, iklädd jeans och vit T-shirt. Hon är en lång och ståtlig kvinna, som går med lätta men ändå bestämda och målmedvetna steg. Med tanke på att hon lämnar en lång arbetsdag bakom sig ser hon oförskämt pigg ut och strålar ikapp med solen. När vi presenterar oss för varandra får jag genast intrycket av att Karin är en lättsam och okonstlad person med mycket energi.

Karin Pettersson började läsa medicin redan som 22-åring på Karolinska Institutet i Stockholm. Nu, efter tio år som sektionschef vid kvinnokliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, känner hon att det är dags att kliva av. Hon fortsätter ändå som förlossningsläkare och tar emot patienter på heltid. Utöver det väntar nya utmaningar, som att ägna sig åt Läkare Utan Gränser i Pakistan.

Berätta lite om din bakgrund och var du kommer ifrån?
”Jag är född och uppvuxen i Jönköping. Jag hade egentligen ingen bild av vad doktorer gör för ingen i min familj är läkare. Det enda jag trodde var att jag skulle bli idrottsläkare. Sedan fick jag ett sommarjobb på förlossningen i Solna i Stockholm och var fast. Jag blev övertygad om att jag skulle bli förlossningsläkare och det har jag inte ångrat en enda dag”, säger Karin.

Vad hade du för barndomsdrömmar?
”Att jag skulle bli hemmafru åt Roger Moore! Det var min dröm”, säger Karin och skrattar hjärtligt. Förutom att arbeta som förlossningsläkare på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, ägnar hon största delen av tiden åt sitt främsta intresse och expertisområde – kvinnor som har något slags sjukdomstillstånd innan de blir gravida. Karin ansvarar för alla kvinnor i Stockholmsregionen som är diagnosticerade med HIV och gravida.

”En nisch är HIV, men jag har även ansvaret för kvinnor med ryggmärgsskador och andra neurologiska skador. Det är en spännande grupp att arbeta med. Det roligaste jobbet jag har är på specialistmödravården på Karolinska Huddinge. Där tar jag emot kvinnor som har något slags tillstånd med sig och där jag ska försöka öka förutsättningarna för en säker och bra graviditet och dito förlossning.”

Hur kom det sig att du började arbeta med kvinnor med ryggmärgsskador?
”Min professor och handledare Magnus Westgren, som var chef på förlossningsenheten på Karolinska Universitetssjukhuset, trappade ned på sin verksamhet och jag tog efterhand över hans patienter. Jag fick helt enkelt ärva en jätterolig patientgrupp av Magnus. Och nu har jag arbetat med detta i tolv, tretton år. Något som Magnus lärde mig var att ingenting är omöjligt. Och för kvinnor med ryggmärgsskador är definitivt ingenting omöjligt.”

Vad är din roll i Mamma Pappa Lam-projektet?
”Framför allt är min roll att vara medicinskt sakkunnig när det gäller texterna. Jag har korrekturläst texterna och kritiskt granskat dem så att allt som står där är korrekt. Jag har också haft förmånen att komma till Spinalis och föreläsa för ett gäng tjejer som funderar på att bli gravida eller har varit gravida.”

Hur har förlossningsvården för kvinnor med ryggmärgsskador utvecklats genom åren?
”Jag tycker egentligen inte att det har hänt så mycket. Ansatsen med projektet Mamma Pappa Lam är första gången jag känner att det verkligen händer någonting på allvar i den här branschen. Kunskapsnivån är låg, men jag har förmånen att vara kursgivare till den enda kursen vi har i Sverige om högrisksförlossningsvård. På kursen berättar jag bland annat om projektet för andra erfarna läkare och blivande förlossningsläkare. Det är nyheter för alla som får höra om projektet. Att försöka sprida kunskapen är enda sättet.”

Hur ser förlossningsvården ut runtom i landet?
”Kunskapsläget kring dessa patienter är jättelågt. Jag har sagt det förut och säger det igen: När vi läkare stöter på ett tillstånd som vi känner att vi inte har tillräckligt med kunskap om, måste vi ringa runt till kollegor, för någon kan ju alltid något.”

Vem vänder man sig till om man inte har en specialistläkare där man bor?
”Man vänder sig till sin specialistmödravård. Men man kan också få mycket värdefull information via Mamma Pappa Lam och gärna sprida den vidare sedan. Och ha i åtanke att det finns specialkunskap kring detta på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Det går även alldeles utmärkt att gå till en vanlig mödravård och ha sina rutinkontroller.”

Är det svårare att bli gravid när man har en ryggmärgsskada?
”Nej”, säger Karin bestämt.

Det kan uppkomma komplikationer och eventuella svårigheter ökar beroende på vilken skadenivå man har, det vill säga om man är tetraplegiker eller paraplegiker. Generellt kan man säga att majoriteten av alla ryggmärgsskadade kvinnor kan genomgå en ”normal”graviditet och en vaginal förlossning.

”Det kan hända att vi behöver hjälpa till vid slutet, med till exempel en sugklocka, om man inte kan få till några krystningar. Vi föreslår absolut en vaginal förlossning med spontan start i majoriteten av fall. Hos kvinnor med höga ryggmärgsskador kan trycket från livmodern, i slutet av graviditeten, bli så pass allvarligt att det påverkar lungfunktionen. Lunginflammationer kan lättare uppstå och det är svårare att syresätta sig. Kroppen orkar inte riktigt gå tiden ut, så då får man diskutera vad som är bäst och säkrast förlossningssätt.”

Det kan vara svårt för ryggmärgsskadade kvinnor att känna när förlossningen startar, vilket kan vara en stor orosfaktor hos många. Då får man istället gå på andra tecken som till exempel rodnad på kinderna och högre blodtryck. Då man som oftast har nedsatt rörlighet kan tiden, både under graviditeten och efter förlossningen, ge en ökad risk för blodproppar och urinvägsinfektioner. Man blir dessutom tyngre vilket ökar risken för sittsår.

Vad gör ni om autonom dysreflexi uppstår?
”I en akut situation försöker man få bort orsaken – det kan vara en full urinblåsa, full tarm, eller väldigt täta värkar. I annat fall sänker man blodtrycket med blodtrycksnedsänkande mediciner och smärtlindrare. Även om man inte känner av förlossningsvärkarna bör man ge ryggbedövning för att minska risken för dysreflexi. Och det är ett exempel på vad en ordinarie förlossningsläkare inte vet, om man inte har fått det berättat för sig. En gång blev jag till exempel kontaktad av en kollega som ville göra kejsarsnitt utan bedövning. Det är klart man inte ska göra det, men hon var klok nog att ringa mig i alla fall.”

Påverkar det barnet någonting att man är rullstolsburen?
”Nej, det påverkar ingenting. Barnet tar det utrymmet det behöver.”

Har du något råd att ge till en kvinna med ryggmärgsskada som vill bli gravid?
”Det är jättebra om man träffar en läkare innan för att få råd kring bland annat läkemedel. En del använder urinvägsläkemedel eller baklofen mot spasticitet och liknande. Att man går igenom vilka mediciner man kan äta under graviditeten, eller om det är något speciellt man ska tänka på, som till exempel förebyggande behandling mot blodpropp. Men också för att själv kunna känna sig lugn, så att man går in i en graviditet med koll på läget. Det gör att man kan njuta lite mer när det blir två streck på stickan.”

Har du något exempel på en solskenshistoria?
”Ja, massor! Många av de ryggmärgsskadade kvinnor jag har träffat har alla varit med om en extraordinär livsresa, innan de kommit till specialistmödravården. Det påverkar dem på så sätt att det finns en hög tolerans för vad de klarar av. Jag har ett exempel på en kvinna med hög ryggmärgsskada som var jätteliten och satt hopsjunken i rullstolen. Detta var en av mina första patienter och jag trodde inte att det skulle gå att bära en graviditet i ens trettio veckor. ’Får vi dig till vecka trettio så skulle jag vara jätteglad’ sa jag, men vattnet gick vid vecka trettiosex. Nu har hon två jättefina barn och det har gått alldeles utmärkt. Det finns många små barn uppsatta på min vägg på kontoret och de bär jag alltid med mig. Bakom alla dessa barn finns en solskenshistoria.”

Karin tycker om

Musik: Just nu lyssnar hon mycket på Oskar Linnros och Moneybrother, men även gammalt som Earth, Wind & Fire.
Film: Love Actually.
Litteratur: Koltrasten i Tegnérlunden och Tomas Tranströmer.
Mat och dryck: Allätare och gillar asiatiskt. I drycksväg föredrar hon vatten, kaffe och vin.
Resmål: Indien, Thailand, Grekland och de svenska fjällen, men favoriten är Stockholms skärgård.

Text: Yasmin Jungestedt