Funderingar kring att bli mamma

Ida några dagar gammal

Jag fick en ryggmärgsskada för 20 år sedan och sitter sedan dess i rullstol. Jag tycker att jag har rätt bra koll på min funktionsnedsättning. Visst skulle det vara smidigare ibland att kunna gå, visst finns det saker jag inte kan göra som jag önskar att jag kunde, men på det stora hela lever jag ett bra, självständigt Svenssonliv.

Jag träffade min man för 13 år sedan. Från dag ett har det varit självklart att om vi ska ha en livstid tillsammans så kommer barn att finnas med i bilden. Det var dock länge något jag sköt på framtiden. Jag skulle plugga klart först, resa, etablera mig på arbetsmarknaden, hamna där i livet där jag vill vara…

Samtidigt fanns det otroligt mycket funderingar och frågor som jag själv inte ens kunde formulera. Jag var 12 år när jag skadade mig. Jag vet att läkarna under min rehabilitering berättade ryggmärgsskadan inte skulle hindra mig från att kunna bli mamma. Men jag var 12 år, barn fanns inte med i min tankevärld då.

Så kom dagen då jag inte kunde och ville skjuta frågan framför mig längre. Det var dags att ta nästa steg. Plötsligt började frågorna hopa sig. Först de medicinska; Vilka komplikationer bör jag räkna med? Vilka men kommer det innebära? Jag har ju inte kontroll över min bäckenbottenmuskulatur nu, kommer jag aldrig mer kunna hålla tätt? Vaginal födsel kan väl inte vara aktuellt? Betyder min skada någon risk för barnet? Osv, osv. Jag hade tusen frågor, men väldigt svårt att få svar. Min ryggmärgsskadeläkare är ju expert på ryggmärgsskador, obstetrikern expert på graviditeter, men vem är expert på kombinationen?

Sedan började alla praktiska frågor komma. Jag har inte haft särskilt mycket bebisar omkring mig. Innan jag födde mitt eget barn hade jag aldrig bytt en blöja. Bilden man har av en mamma är en kvinna som går långa barnvagnspromenader, bär sin baby i famnen och byter blöjor på höga skötbord. Aldrig någonsin finns en rullstol med i den ekvationen. Jag kontaktade min arbetsterapeut och sjukgymnast med frågor om hjälpmedel. Jag frågade bilanpassningsfirmor om lösningar på att få in en baby med babyskydd i bilen. Inga hade svar att ge. Någon kände till en mamma i rullstol, men hade inte en aning om hur hon löser praktiska problem.

Jag kände mig oerhört ensam. Samtidigt vet jag att det finns ett tusental tjejer med ryggmärgsskador i Sverige, lägg därtill ryggmärgsbråck. MS, CP olika muskelsjukdomar. Jag kan ju inte vara ensam om att skaffa barn och om att ha dehär frågorna.

Jag googlade, jag frågade och ställde krav på min MVC, på min ryggmärgsskadeenhet, jag frågade efter andra tjejer med ryggmärgsskador och barn och kontaktade dem och jag har en oerhört uppfinningsrik man. Jag hade tur. Jag bodde då i Stockholm och såg till att få en remiss till en obstetriker som specialiserat sig på graviditeter med ryggmärgsskada. Hon erkände att hon “bara” varit med om ett 10-tal förlossningar med ryggmärgsskada och att hon inte kan allt. Jag kände mig lättad och la min och fostrets hälsa helt i hennes händer. Jag luskade reda på två småbarnsmammor i stol och bombarderade dem med både praktiska och medicinska frågor. Jag fick några svar, men långt ifrån alla.

Jag inser att de flesta förstagångsföräldrar har tusen frågor. Skillnaden är att de flesta förstagångsföräldrar har tusen föräldratidningar, websiter, forum och föräldragrupper att vända sig till. För mig skapade de bara en ännu större känsla av utanförskap.

Hur gick det då? En så gott som komplikationsfri graviditet, en vaginal förlossning som gick förhållandevis lätt tack vare min “naturliga epidural” (ryggmärgsskadan) och en himla massa egna lösningar på praktiska problem. Jag har inte bytt en blöja på skötbord, det sker i knät. Barnvagnen byttes ut mot bärsjal och sedan säkerhetsbälte i mammas knä.

Lillan har hunnit fylla två, men varje dag dyker det upp nya praktiska utmaningar. Just nu försöker vi hitta en lösning på mammans oförmåga att “hålla hand” och rulla rullstol samtidigt.

Det jag vill ha sagt med denna artikel är att förändringar medför en himla massa praktiska bestyr på grund av min funktionsnedsättning. Det krävs rätt mycket för att våga ta steget och riskera att ge upp en del av min självständighet. I efterhand har upptäcker jag att det egentligen inte var så mycket att oroa sig för.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , ,