Gunga, mamma gungaaaa

IMG_0260

Gunga, gunga, mamma gungaaaa

Precis utanför vårt hus finns en lekplats som lillan ser som sin egen. Hon älskar den och går vi ut vill hon dit. Hon klättrar glatt runt på klätterställningen. Jag sitter på andra sidan sandlådekanten, hejar på och hoppas att hon inte ska ramla ner. Jag har nämligen inte en chans att ta mig fram till henne med rullstolen. Lillan har dock accepterat att mamma inte kommer att klättra upp i ställningen med henne, eller ta emot henne när hon åker ner för rutchkanan.

Det hon däremot vägrar att acceptera är att jag inte kan hjälpa henne att gunga. Varje gång vi är på lekplatsen springer hon efter ett tag bort till gungställningen och ropar ”gunga, gunga, mamma gungaaaaa”. Det gör lika ont i mammahjärtat varje gång. Det stör inte mig att JAG inte kan gunga. Men det stör mig något fruktansvärt varje gång min dotter inte kan göra något på grund av min oförmåga att gå. Ofta slutar det med att någon annan får hjälpa henne. Gamla tanter med hund är ofta ett säkert kort, men även smygrökande tonåringar och busiga lågstadiebarn har fått rycka in. Det är inte samma sak som om mamma hade hjälpt henne, men det får duga tills hon lär sig att krypa upp i gungan och ta fart själv.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250