Att köpa barnvagn,
en traumatisk följetong

IMG_0485

Vagnen vi köpte efter många ångestfyllda vändor i diverse butiker

Så hade den magiska vecka 12 passerat, vi hade berättat för våra närmaste att vi väntade tillökning och vi hade sett en sparkande skugga på det första ultraljudet. Min man och jag började långsamt våga inse att vi troligen skulle bli föräldrar om några månader. Vi bestämde oss att det var dags att göra det mest symboliska köpet som blivande småbarnsföräldrar gör, det var dags att se sig om efter en barnvagn.

Jag hade frågat mig runt lite i min referensgrupp av föräldrar i stol, använde de ens barnvagn? Jag fick ett rungande ja till svar. En mamma hade använt den jättemycket inomhus för att ta med sig barnet runt i hemmet. En annan hade använt den när hon skulle på latteträff på fiket runt hörnet. Det var med andra ord inga långa barnvagnspromenader som den rekommenderades för, utan mer för att det var smidigt att ha något med sig att lägga bebisen i.

Innan vi gav oss ut i barnvagnsdjungeln satte vi ihop en liten kravlista i fallande prioritetsordning

1) Jag (halvhög paraplegiker) ska kunna nå ner i vagnen med båda händerna för att kunna lyfta i och ur en nyfödd bebis.

2) Vagnen ska vara lättkörd och funka att köra både för mig som sitter och min 1,87 m långe man

3) Vagnen ska (enkelt) kunna monteras ner så den blir så pass liten och smidig att jag kan lyfta in den i bilen

4) Ska helst gå att köra i skog och mark (mannen är scout och friluftsmänniska)

5) Maxkostnad 7 000 kr

Glada i hågen satte vi oss i bilen en solig lördagmorgon och styrde kosan mot Babyland. Vi gick fram till den expedit som såg mest erfaren ut och drog vår kravlista. Den ena vagnen efter den andra drogs fram och ratades nästan lika snabbt igen. De flesta föll redan på första kravet. Expediten hittade en bebisdocka med lite tyngd i som jag fick testa att lyfta i och ur de olika vagnarna. För varje vagn vi ratade kände jag hur självförtroendet som blivande mamma sjönk. Efter många test hittade vi en smidig vagn där man kunde fälla undan handtaget. Jag kom tillräckligt nära för att hyffsat lätt kunna lyfta bebis. Vagnen var dessutom lättkörd och kändes som en vinnare. Då påminde min man mig om att vi skulle testa att lyfta in den i bilen. Ihopfälld var den ett åbäke på ca 60*100 cm och vägde 15 kg. Big fail på krav nr 3. Dryga 2 timmar efter att vi glatt hade gått in på Babyland åkte vi trötta och besvikna därifrån.

Vi gjorde ytterligare ett antal barnvagnsbutiksbesök och strök ganska snabbt både maxkostnad och möjlighet att köra i skog från vår kravlista. Min man är en riktig datanisse som gillar att göra ordentlig research online innan han handlar, men inga av de barnvagnstester han hittade online gav någon vägledning till vår kravlista. Istället för att vara något mysigt blev barnvagnsletandet en börda som fick mig att känna mig otillräcklig som mamma långt innan bebisen ens var född.

Till slut fick vi tipset att testa en Bugaboo. Den supertrendiga barnvagnen som alla Östermalmsmammor kör eftersom den är liten och därmed lätt att få in i trånga hissar. Vi var extremt skeptiska. Trendigt Östermalmsåk matchar inte det otrendiga paret Sandholdt. Till vår stora förvåning och glädje uppfyllde den de tre första kraven. Den storbommade däremot på både terrängkörningskravet och priskravet. Tanken att köpa en vagn i 12 000-kronorsklassen när jag inte ens var säker på hur mycket jag skulle använda den kändes sådär. Det slutade med att jag ropade in en på Tradera.

Hur mycket har vi då använt barnvagnen? Den har inte rullat många meter. Däremot används den dagligen att sova i. Jag är en sådandär mamma som tror på att frisk luft är bra, så allt dagsovande har skett nerbäddad i vagnen ståendes på farstubron. Men ska sanningen fram hade det lika gärna kunnat ske i en spjälsäng med hjul på.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , ,