Omgivningens syn på mig
som förälder

Skulle denhär på något sätt göra mig till en sämre förälder?

Skulle denhär på något sätt göra mig till en sämre förälder?

Vi har suttit och plöjt igenom de artiklar vi kunnat komma över om att skaffa barn och ha en ryggmärgsskada under de senaste månaderna. Lite då och då ramlar jag över text som antyder att personer känner sig ifrågasatta som föräldrar på grund av sin ryggmärgsskada. Jag har även själv flera gånger fått frågan om jag känner att min omgivning ifrågasätter min lämplighet som mamma. Jag känner verkligen INTE igen mig i den verkligheten. Visst erbjuder sig människor ofta att byta en blöja, att springa efter lillan när hon ger sig iväg eller att hjälpa henne på svårtillgängliga lekplatser. Jag ser inte detta som ifrågasättande av min kapacitet som förälder, utan snarare som att dessa personer är medvetna om bristerna i tillgängligheten. Kanske är jag naiv och tror det bästa om människor, kanske har jag under mina 20 år som skadad slutat lägga märke till särbehandling.

Två gånger under de senaste tre åren har jag känt mig ifrågasatt. Första gången var innan lillsnorpan ens var född. Vi var på föräldrautbildning på vår trendiga mödravårdscentral i centrala Stockholm. En supermeriterad barnmorska inledde utbildningen med ett litet skådespel om hur livet som spädbarnsförälder skulle kunna te sig. Hon gick omkring i rummet och med en docka på axeln som hon försökte lugna genom att försiktigt vyssja den. Hon beskrev hur vi trötta skulle gå med vårt gråtande barn på axeln. Hur det enda som skulle trösta barnet skulle vara ett metodiskt vandrande fram och tillbaka. Halvvägs genom det lilla skådespelet stannade hon plötsligt upp, tittade på mig och mannen och sa med förvånad röst ”ja, undra hur det blir för er, du kan ju inte gå omkring såhär”. I det ögonblicket tappade både jag och mannen helt förtroendet för den kvinnan och hade lika gärna kunnat avbryta halvdagskursen.

Den andra gången jag minns var vi i simhallen. Petter gick iväg till stora bassängen för att simma lite, medan jag och Ida var kvar på barnavdelningen. Lillan är världens vattendjur som inte är det minsta rädd för att få huvudet under vatten. Jag är gammal simmare och vet att jag trots min förlamning kan vara framme inom sekunder om det skulle hända något. Jag lät vattendjuret leka med sitt i fred medan jag satt en liten bit bort. Rätt vad det är snubblar lillan och famlar lite för att komma upp till vattenytan. Badvakten kommer som ett skott ut ur badvaktsburen och fiskar upp en förvånad Ida. Först då blev jag medveten om att badpersonalen hade punktmarkerat oss som riskobjekt. Jag tror inte att han skulle ha agerat så om han inte hade sett rullstolen på kanten.

Hur är det med er andra småbarnsföräldrar? Känner ni att omgivningen ifrågasätter er lämplighet på grund av funktionshindret? Är det skillnad om man har assistenter med i familjeekvationen? Ni som läser detta och inte själva har en funktionsnedsättning, hur tänker ni när ni ser en mamma eller pappa i rullstol? Jag är verkligen nyfiken. Jag tycker nämligen själv att jag för det mesta möts av glädje.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , ,