Vilja men inte förstånd

"Titta mamma, jag är här uppe!" Själv sitter jag nedanför med hjärtat i halsgropen.

”Titta mamma, jag är här uppe!” Själv sitter jag nedanför med hjärtat i halsgropen.

Anna har flera gånger i sin blogg skrivit om sin verbala uppfostran. Att hon pratar med sin dotter och dottern gör som mamma vill. Jag pratar också med min dotter. Vi resonerar om vad som ska hända, vi pratar om konsekvenser, men det hjälper inte mycket när dottern får för sig att hon vill något annat än jag. När Ida bestämmer sig för att hon vill springa upp på dendär sandbanken, gallopera i full fart genom Ica Maxi eller klättra upp på den högsta delen av klätterställningen (där jag inte är säker på att hon kan ta sig ner), då gör hon det. Hon är av en annan sort än Annas dotter. Jag kan ropa, skrika, ryta, prata om orsak och verkan. Det hjälper inte, hon springer och hon njuter av det.

När jag väntade barn oroade jag mig för hur jag skulle klara av att ta hand om en liten hjälplös nyfödd. Det var en baggis i jämförelse med en klättrande, hoppande, springande 2,5-åring med mycket mod och hög energinivå. Hon bryr sig dessutom inte det minsta om att mamma sitter i rullstol och inte kan springa efter. Hon testar mig minst lika mycket som sin gående pappa.

Det enklaste sättet att hantera situationen skulle vara att bara hålla oss i kända, fullt tillgängliga miljöer. Det är jättesmidigt att vara mamma hemma i huset. Hon brås dock på mig och vi blir båda ganska snabbt uttråkade då. Både hon och jag gillar att ge oss ut på äventyr. Hur hanterar jag då situationen? Eftersom jag inte kan uppfostra med piska får jag använda desto mer morot. Jag har alltid en  ”mutburk” med mig med exempelvis kex. Hon får glass tillräckligt sällan för att hon ska vända på en femöring om jag säger det magiska ordet. Jag försöker läsa av min omgivning och förutse vilka äventyr som kan tänkas locka lillan. De jag anser ”säkra” försöker jag visa henne, medan jag distraherar henne bort från det jag anser mindre lämpligt. Jag sjunger, berättar, spelar apa och pekar ut saker i motsatt riktning från det jag vill hålla henne borta ifrån. Det händer också att hon får leka med appar eller titta på youtubeklipp på min telefon när jag behöver få henne att sitta still. De gånger som hon gör saker som hon absolut inte får skäller jag så klart ut henne efter noter. Problemet är att jag inte är helt säker på att det hjälper.

Jag förlitar mig också mycket på min omgivning. Jag ser dels till att göra saker tillsammans med andra småbarnsföräldrar och vänner. Det är den absolut enklaste lösningen. Tack alla goa vänner som gillar att hitta på saker med oss! Ofta ber jag helt okända människor om hjälp. Ida har blivit gungad av både tjuvrökande tonåringar och gamla tanter med hund. Senast i förra veckan blev hon motad tillbaka till sin mamma av en okänd kvinna när hon gav sig av uppför en sandbank. (Jag tänkte att vi skulle vänta in hennes pappa på lekplatsen bredvid, hon tyckte att en gigantisk sandhög var betydligt mer intressant). Det är heller inte helt ovanligt att tanter vallar henne tillbaka till sin mamma när vi handlar på Ica Maxi. Missförstå mig rätt, jag låter inte mitt barn löpa vind för våg. Däremot överväger jag ofta risker och tillåter mig att släppa lite på kontrollen. Det måste jag göra för att jag ska kunna introducera min dotter till det utåtriktade, självständiga och aktiva liv som är en del av mig och som jag vill ge henne.

Jag älskar min nyfikna, modiga och aktiva unge. Men just nu är vi inne i en period då jag saknar min förmåga att springa efter bustrollet, grabba tag i henne, lyfta upp henne under armen och släpa iväg på henne, mer än någonsin. Ni som gått igenom denna period, hur gjorde ni? Har ni några tips att förmedla? Eller var era ungar sådana där små änglar som aldrig skulle drömma om att springa ifrån sin rullstolsburna förälder?

Publicerat i Nora Märkt med: , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.