Trotsåldern

Det är aldrig läge att plocka fram kameran när vi är mitt uppe i en viljekamp. Bjuder på en skit(ig)unge istället ;-)

Det är aldrig läge att plocka fram kameran när vi är mitt uppe i en viljekamp. Bjuder på en skit(ig)unge istället 😉

Nu är den här. Trotsåldern, perioden när varje gräns ska tänjas, varje regel ifrågasättas. Ena stunden har jag en stor och duktig tjej som hämtar sina kläder i lådan, klär på sig själv och hänger upp jackan på kroken. Andra stunden ska ALLA kläder av för att jag råkade hjälpa till lite för mycket när höger sko skulle tas på. Både jag och min man är känslomänniskor och det är bara att inse att dendär illbattingen har ärvt en hel del av oss. Det går snabbt mellan högt och lågt, glad och arg, lycklig och ledsen. Det faktum att vi har tagit bort middagsluren bidrar nog också till att de där timmarna vi har tillsammans mellan förskolehämtning och läggning kan vara extra tuffa.

Jag föredrar att uppfostra med morot framför piska. Det tror jag visserligen att alla föräldrar gör, men för mig är striderna rätt jobbiga rent fysiskt. Att manövrera 15 kg ilska, slag och sprattel påverkar inte bara på mitt humör, det sätter sig också i axlarna. Jag föredrar verkligen 15 kg hjälpreda. Samtidigt inser jag att jag måste sätta tydliga gränser och hålla dem. Häromdagen skulle vi iväg och var lite sena som vanligt ut genom dörren. Självklart bestämmer sig Ida för att hon inte alls vill åka bil. Hon vill ta cykeln och åka till lekplatsen. Innan jag vet ordet av har hon sprungit in bakom garaget, den enda lilla plätt på vår tomt som är out of reach för mamman. Där står jag tre meter ifrån henne och vet som vanligt inte riktigt vilken metod jag ska använda. Ska jag skälla och vara arg vilket troligen kommer leda till en utdragen kamp där Ida vet att jag inte kan nå henne, eller ska jag köra med en muta av typen ”hoppa in i bilen så får du ett kex”. Jag inser att det sistnämnda alternativet är fel. Att ge belöning för att hon ska sluta göra fel är galet. Samtidigt är det den snabba och enkla utvägen. Det är betydligt roligare att vara glada, generösa mamman än att vara stränga arga mamman. Stränga arga mamman får dessutom ofta ett pillermariskt leende till svar innan lillan kryper ännu längre bort bakom garaget. Åh var jag önskar mig en Skalmanarm som skulle kunna skjuta ut från rullstolen och grabba tag i lillan ibland.

Hur gör ni andra? Jag vill inte köra med tomma hot. Kör jag med hot ska de också verkställas. Just nu funkar för det mesta ”nu räknar jag till fem, har du inte hoppat in i bilen tills dess blir jag riktigt arg”, men vad ska jag göra när hon lägger huvudet på sned, ler och säger ”hur då”? Rent krasst kan ajg ju sitta där och gorma och skrika så mycket jag vill. Vill hon inte lyssna kan hon bara gå därifrån och där vill vi inte hamna.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.