Tänk vad lite som behövs…

aj aj aj

aj aj aj

För ett tag sedan skadade jag min axel då jag överansträngde mig i ett ytterläge. Detta resulterade i en förändring i ac-leden vilket i och för sig inte är så märkvärdigt eller oreparerbart. Men då jag är 40+ och rullstolsanvändare så är läkprocessen en utdragen historia och smärtan gör sig påmind i princip varje gång jag rör mig.

Att ta hand om mina barn, Bianca 2,5 år och Amadeus 1 år, har nu fått ett helt nytt utseende. Lyfta upp från golvet, hoppa ner och upp från golvet för att leka, slänga in dem i bilen, ner och upp ur badkaret – ALLT är knepigare. Svårast är det givetvis med Amadeus som är immun mot tillsägelser och inkallning. Detta är på sätt och vis Bianca också men det beror på en uttalad trotsålder och inget annat. Två barn i denna ålder tar mycket på krafterna som det är och med lite extra pålagd smärta så kortas tålamodsstubinen ner kraftig, åtminstone i mitt fall.

Denna upplevelse är samtidigt väldigt nyttig för mig i perspektivet att ha sämre förutsättningar att kunna ta hand om sitt barn. Hur utelämnade vi är till att nära och kära ska ta den del av ansvaret som vi är fråntagna möjligheten att kunna ta. Det finns ju i dagsläget väldigt lite förståelse från vårdapparaten, försäkringskassan eller samhället i stort, till att personer med funktionsnedsättning faktiskt blir föräldrar.

Tack till er som orkat läsa mitt gnäll :). Jag är fullt medveten om att där finns föräldrar med större fysiska utmaningar än vad jag har som gärna bytt plats men det är ju ändå så att upplevelser är och existerar även om någon annan har det värre.

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.