Försök!!!

Lillsnorpan tycker att mamma är fånig när hon inte försöker.

Lillsnorpan tycker att mamma är fånig när hon inte försöker.

Jag har pratat med flera föräldrar som har rörelsehinder och lite större barn om hur deras barn resonerat kring deras funktionsnedsättning. I de samtalen har jag fått intrycket av att det har varit världens mest naturliga sak för deras barn och att det sällan förekommit resonemang med barnen kring rörelsehindret. Det gör det hemma hos oss. Min treåriga lillsnorpa funderar supermycket på det mesta, däribland min rullstol.

Jag har tidigare skrivit om hur hon redan förra vintern ofta gick upp ett par trappsteg och poängterade att hon minsann kan gå i trappor, att pappa kan gå i trappor, men att mamma inte kan. Hon ger heller aldrig upp med att be om hjälp att gunga på de mest otillgängliga lekplatser. Tidigare har hon dock nöjt sig med svaret att jag inte kan för att mina ben inte fungerar riktigt som de ska. Nu köper hon inte riktigt det argumentet längre.

I helgen var vi på en lekplats med linbana som hon givetivs ville åka. Ordentlig som hon är gick hon och hämtade linbanan och drog den upp till påstigningsplatån. Hon fick ta i rätt bra, men klarade detta galant. Där tog det dock stopp. Hon är för liten och har fortfarande för dålig motorik för att klara att hoppa upp på sätet. Det småregnade och vi var de enda på lekplatsen. Ida vände sig mot mig och ropade på hjälp. Det skar lite i mammahjärtat när jag svarade ”Ida, du vet att mamma inte kan ta sig genom sanden upp till linbanan för att hjälpa dig”. Svaret kom blixtsnabbt. ”Mamma, försök! Man måste faktiskt försöka!”

Hon har ju helt rätt. Samma argument har kommit ett par gånger till under veckan. Senast igår pratade vi om varför jag åker rullstol istället för att gå som hon och pappa gör. Min trognaste supporter uppmanade mig energiskt att försöka gå och erbjöd sin hjälp. Självfallet testade vi.

Jag funderar verkligen på hur jag ska hantera hennes funderingar. För mig är det viktigt att uppmuntra viljan att försöka göra saker hon inte har klarat tidigare och att vara en förebild i det. Jag avskyr argumentet ”jag kan inte”.  Jag vill ju att hon ska vara en självständig tjej som inte ger upp utan försöker stå på egna ben och antar utmaningar. Samtidigt vet jag att jag kommer tvärfastna i sanden under linbanan, långt innan jag lyckats komma i närheten av att hjälpa henne åka den. När jag väl fastnat där kommer hon inte vara mycket till hjälp hur mycket denna lilla treåring än försöker hjälpa mig.

Just i lördags räddades jag ur diskussionen av en familj på hundpromenad som överhörde vårt samtal. Mamman i familjen lät övriga gå hem, medan hon kom ner till linbanan och erbjöd sig att hjälpa Ida. Först en hlavtimme senare släppte Ida motvilligt iväg henne. Jag var otroligt tacksam och tyckte lite synd om denna kvinna som hjälpte en vilt främmande Ida att åka linbana medan duggregnet övergick i mer ihållande regn.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250