Vaffö då?

Pappaaaa, vaffö sitte du i rullstol?

Pappaaaa, vaffö sitte du i rullstol?

Frågan:” – Varför sitter du i rullstol?” har jag fått ställd till mig säkert 1000 gånger under mina 42 år som rörelsehindrad. Mitt svar på frågan har varit av olika karaktär beroende på vilken ålder jag befunnit mig i eller vilket humör jag varit på just där och då.

I förskoleåldern hade jag svårt för att komma ihåg förklaringen:

– Jag har ett hemangiom som ligger extra duralt, intra spinalt, intra kapillärt och har provocerat fram en kronisk inkomplett paraplegi med nedsatt känsel. Min uttalade skolios uppstod vid friläggandet av hemangiomet då man oavsiktligt kapade nerverna till vänster bukpartis muskeluppsättning.

Jag använde istället mammas Bolibompa-version som löd:

– Det är stopp i ryggen så när signalerna från hjärnan ska till benen så är det något stopp där.

Under åren har svaret planat ut i:

– Jag har skadat ryggen och tar mig därför fram i rullstol istället för att jag går.

 Jag har alltid tagit mig tid att svara på frågan oavsett hur trött jag än varit på att alltid vara en funktionsnedsättning i första hand och inte en person. Detta som ett sätt att belöna frågeställarens mod och nyfikenhet och samtidigt minska avståndet mellan mig och normen. Hellre att frågan ställs än att jag ska bli föremål för fördomar och gissningar.

För en vecka sedan fick jag frågan ställd ännu en gång, men aldrig har den varit så viktig. Det var nämligen min dotter som för första gången frågade:

– Pappa sitter i rullstol…. vaffö då?

Önskan att med trygghet, värdighet, kärlek och värme förklara varför jag inte kan gå och samtidigt förklara det på ett sätt som hon verkligen förstår, eftersom hon också kommer att få frågan ställd 1000 gånger innan hon fyller 42 år, blev överväldigande.

Jag satt ner en god stund och förklarade för Bianca att för att benen ska kunna röra sig, måste man tänka att de ska röra sig och när den tanken går från huvudet ner genom ryggen till benen så fastnar den på vägen hos pappa för han har skadat sin rygg. Men det faktum att pappas ben inte kan röra sig spelar inte så stor roll eftersom han kan ta sig fram med en rullstol istället.

Det slutar inte förvåna mig hur detta äventyr att vara pappa är så oslagbart stort, kul och fullt av känslor. Hur vardagsföreteelser blir spännande och viktiga. Hur kärleken till sina barn som man trodde nått sitt absoluta topp bara blir större och större.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250