Tur att man har barnen

Denna vecka har jag befunnit mig i Sydafrika och spelat VM i biljard. Tyvärr inte särskilt förberedd på grund av en skada i axeln som undanhållit mig från träning de senaste 5 månaderna. (Läs mitt tidigare gnäll-inlägg här på bloggen :)). Att åka otränad till en tävling i min sport innebär för mig att min lägsta nivå sjunker.  Min högsta nivå är efter 20 års internationellt tävlande cementerad och ohotad men får jag inte grejerna att funka när jag är otränad så är mitt sämsta spel betydligt sämre än om jag vore tränad. Det blir lite utav ett lotteri skulle man kunna säga när jag åker på en tävling i detta skick. Om det inte vore för att jag var titelförsvarare hade jag valt att inte åka.

Trots intellektuell medvetenhet om hela situationen gjorde det fortfarande ont i hela mitt system när jag inte fick mitt spel att fungera här i Sydafrika. Något som alla tävlingsmänniskor kan känna igen sig i. Att ha ett fruktansvärt starkt spel i sig men inte förmågan att få ut det. Utav 9 tidigare deltaganden i VM har jag nått final i 7 av dessa, något som gör att årets 7:e placering känns ”så där” för att uttrycka det milt.Henke på VM

Men mitt i min självömkan så infinner sig ett perspektiv på min tillvaro när jag tittar på TV och tar del av alla hyllningstal till Nelson ”Madiba” Mandela, som hölls av högdjur från hela världen under hans minnesceremoni. (Som av en händelse råkar äga rum i samma stad jag just nu befinner mig i). En man som är älskad av en hel värld för sin tro på förlåtelse och nya tag. En pragmatisk man som trots att han hade all anledning i världen, ändå bestämde sig för att välja bort hat, vrede och hämnd för att berika sitt liv med andra känslor och ta tillvara på vad som låg framför honom istället för att älta vad som låg bakom.

En inställning som jag önskar alla som har en funktionsnedsättning borde ta sig en funderare på. Detta gäller självklart även mig själv och i synnerhet när jag sitter och lipar över en medelmåttig idrottsprestation. För att ge mig ytterligare perspektiv på vad som egentligen är viktigt så ”skypar” jag under kvällen med min kära sambo som sitter med mina två små grisar framför datorn för att alla vill säga gonatt till Pappa. Plötsligt är förlusten ganska långt ifrån mig.

Oavsett om jag vinner eller inte har jag fått gåvor som överträffar allt negativt flera gånger om och min tacksamhet för detta är total.

Fråga mig igen när mina barn når tonåren ;).

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250