Borta!

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

En lördagen strax innan jul åkte jag och lillsnorpan för att möte upp med lite vänner och käka julbord på IKEA. Jag var redan på förhand lite skeptisk till idéen. IKEA i värsta julruschen är inte min favoritplats. Jag tycker att mycket folk på liten yta är jobbigt. Lite extra jobbigt på grund av att det är svårt att ta sig fram med rullstol. Än mer med en aktiv treåring som inte vill sitta still. Jag bestämde mig dock att jag inte ska vara en surtant utan haka på det roliga initiativet.

Allt gick suveränt ända tills vi hade ätit upp och det var dags att gå på toaletten. Vi fick vänta en kvart på handikapptoaletten/skötrummet. En kvart som Ida hellre skulle tillbringat på annat håll (och jag med). Mängden spring i Idas ben hann växa sig till otygelbara proportioner under denna tid och när vi väl var klara på toa gick det inte längre att tygla. Hon sprang som ett skott ut från toaletten ut mot restaurangen. Jag kom efter i full fart, men stoppades snabbt av hungriga julshoppare som kom i min väg. Ida sicksackade sig däremot snabbt fram emellan dem. Det lilla rosaklädda yrvädret försvann utan att bry sig det minsta om mina försök att kalla tillbaka henne.

Jag kände mig som världens sämsta förälder och insåg snabbt att jag har svårt att reda ut denna situation själv. Det enda jag såg var ett hav av ben och fötter som inte gick att forcera. Snabbt som attan högg jag tag i en lång man som jobbade i restaurangen och bad honom hjälpa mig leta efter en tre äpplen hög, snabb, rosaklädd treåring med lockigt ljust hår som står åt alla håll. Det tog honom inte många minuter att lokalisera henne i restaurangens lekhörn.

Ida hade tyvärr inte hunnit fatta att hon blivit av med mig och tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att hålla mig borta tillräckligt länge för att hon skulle börja sakna mig. Istället blev det en utskällning som heter duga och rask hemfärd. Väl hemma igen pratade vi om incidenten. Ida var ledsen för att hon hade sprungit iväg och visste verkligen att hon hade gjort fel. Resten av kvällen var hon världens mysigaste unge.

Jag tycker verkligen att dethär är jättesvårt. Min dotter är aktiv, idérik och frimodig, men inte mer än andra barn. Hon tycker om att upptäcka världen och busa, men hon lyssnar också för det mesta. Jag kan inte ha full kontroll hela tiden och tycker inte att jag ska ha det heller. När det inträffar händelser som den på IKEA blir jag sjukt frustrerad över min oförmåga att springa.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250