I gröna backar

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250