När andra barnet inte kommer

IMG_6459Vi har inte planerat hur många barn vi ska ha i vår familj. När vi bestämde oss för att det var dags att skaffa ett första barn sa vi från början att vi börjar med en, sedan får vi se hur allt går och så tar vi storleken på familj efter det.

Allt fungerade ju så bra och när lillan var något år började vi prata om hur familjen skulle se ut framöver. Vi kom fram till att syskon skulle vara roligt, men att vi inte har bråttom. Lillan kunde gärna få bli några år och lite mer självständig, men vi konstaterade också att det inte heller skulle vara hela världen om jag råkade bli gravid.

Så gick det ett år och tankarna på syskon blev lite mer återkommande. Ytterligare ett år senare började jag tycka att det var konstigt att andra fick både en tvåa och trea medan inget syskon var på gång hemma hos oss.

Samtidigt har jag rest land och rike runt och föreläst om att bli och vara förälder med ryggmärgsskada. En av de vanligaste frågorna efter en föreläsning är ”nu när du har fått ett barn och allt har fungerat så bra, ska ni inte ha ett barn till?”. Samma sak från släktingar, vänner och mer eller mindre nära bekanta. Det är märkligt det där, innan man skaffat ett första barn är det inte många som frågar om familj, när det första väl har kommit är det fritt fram att ställa frågan.

I början svarade jag sanningsenligt att vi inte har så bråttom, jag har ju trots allt bara en famn att sitta i och den behöver fortfarande Ida. Sedan började jag svara lite mer undvikande och de senaste åren har svaret varit sanningsenligt: I vår familj kommer inte barnen på beställning.

Vi hade ju testat att allt fungerade. Visserligen blev inte lillan heller till på första försöket, men vi väntade egentligen inte särskilt länge på henne.

Till slut började jag dock komma till slutsatsen att vi nog borde kolla att allt står rätt till trots allt. Jag gav oss en deadline, har jag inte blivit gravid när jag fyller 35, då ringer jag fertilitetsmottagningen.

Min 35-årsdag kom och gick, men inget positivt graviditetstest. Så jag tog mod till mig och ringde det där telefonsamtalet. Jag fick ett ganska kallt mottagande. ”Ni har ett biologiskt barn tillsammans sedan tidigare och fertilitetscentrum har LÅNG kö”. Ett par samtal senare hade jag bokat in oss för ett första besök på en privat klinik. Förra sommaren drog vi igång en fertilitetsutredning och i höstas kom beskedet, vi hade haft grym tur en gång, chansen att vi skulle ha samma tur igen är ganska liten.

Det blev en kalldusch, men samtidigt visste jag nog redan att det var så. Nu kom dock en mängd frågor att ta ställning till. Jag är ganska nöjd med vårt liv. Vi är grymt stolta och glada över vår dotter. Den förmågan att njuta av det vi har vill jag inte mista i jakt på något mer. Jag har sett fler kvinnor i min omgivning bli mer eller mindre besatta av tanken på barn och den situationen vill jag absolut inte hamna i.

Samtidigt tycker jag att Ida förtjänar ett syskon. Jag vill att hon ska ha någon att leka med, bråka med och dela glädje och sorg med när vi blir gamla och dementa. Jag känner mig själv inte färdig med småbarnsåren och längtar efter mera bebisgos.

Hur skulle du ha resonerat om du var i samma situation? Har du något tips att ge mig? Detta är något som upptagit en hel del av vår energi de senaste åren och jag kommer att fortsätta mitt inlägg nästa vecka. Tills dess har du ett I-landsproblem att fundera över.

Ha en riktigt bra helg i solen!

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250