Flodhästen Nora

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor.

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor men ständigt i vägen.

Jag är kass på att gravidblogga. Livet kör på i 130 knyck, medan min energinivå succesivt sjunker mer och mer för var vecka som går. Nu är jag i vecka 33 och bebis är i stort sett färdig, ska bara biffa till sig lite också. På det stora hela har denna graviditet gått oförskämt bra. Fram till vecka 30 hade jag visserligen lite foglossningsbesvär och humörsvängningar, men i övrigt var jag en rätt fräsch Nora.

Sedan mötte jag vecka 30-väggen. Det kändes verkligen som att jag över ett par nätter blev 10 kg tyngre, 20 år äldre och 40 år gnälligare. Jag känner mig som en 80-årig reumatikertant. Jag har en hel del sammandragningar, svårt att sova på natten och är allmänt osmidig. I onsdags var jag på besök på specialistmödravården och beklagade mig. Läkaren konstaterade också att sammandragningarna bidrar till att jag har en något kortare livmoderhals än han skulle föredra. Så sedan en vecka tillbaka är jag ordinerad att inte jobba mer än halvtid och att sova siesta. När beslutet väl var fattat kändes det underbart. Plötsligt orkar jag med eftermiddagen och kvällen utan att ha en stenhård boll till mage eller att explodera på familjen.

Från och med idag har jag även delegerat dagishämtningen av Ida till en grannfru. Hon kör bil till förskolan varje dag och hämtar sina två barn. Personalen på förskolan har lovat att hjälpa Ida på med ytterkläder och att få ut henne till bilen, så inväntar jag henne hemma. Därmed slipper jag fyra förflyttningar in och ut ur bilen, samt lyft av rullstol, alternativt promenad upp för branta dagisbacken med en mage som är i vägen. Skönt!

På tal om att känna sig allmänt otymplig och flodhästlik. I morse inträffade den ultimata förolämpningen. Jag spräckte sitsklädseln på min rullstol. Jag har viss funktion kvar i benen och kan stå på dem. Detta är något som jag utnyttjar när jag ska dra på mig byxor. Under graviditeten försämras denna förmåga rätt rejält, min spasticitet förändras, jag blir slappare i musklerna och foglossningarna bråkar med benen. I morse ställde jag mig upp med mycket möda och stort besvär, fick på mig byxorna och skulle sedan sätta mig ner. Musklerna gjorde inte riktigt det de skulle, utan det blev ett kontrollerat fall ner i stolen. Ett kontrollerat fall som resulterade i ett knak samtidigt som jag kände hur jag sjönk avsevärt mycket längre ner än jag borde. Min första tanke var att jag spräckt hela ramen på min kolfiberrullstol. Tack och lov var det inte fullt så illa, men större delen av sitsklädseln är tudelad.

Det fick bli en tur till hjälpis. Nej, sitsklädslar är inget de har i lager. I bästa fall kommer de kunna fixa det till helgen. Håll tummarna! Nu sitter jag i ”tjockisstolen”, min obekväma, gamla, tunga och tre centimeter för breda rullstol. Bara så ni vet så är det synd om mig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250