Falsklarm

Babyskydd, BB-väska och lissnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

Babyskydd, BB-väska och lillsnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

I min värld skulle jag ha fött barn i fredags. Nu är det tisdag och jag har slagit personligt rekord i att vara gravid med fyra dagar. Ett rekord jag inte är särskilt intresserad av att slå. Du kan säkert ana hur mycket jag går omkring och känner efter just nu.

Förra graviditeten var jag helt inställd på att jag skulle gå över tiden. När vattnet plötsligt gick visste jag knappt vad som hände, jag hade ju åtminstone fyra tjocka veckor kvar. Men icke, plötsligt hade vi en liten dotter utan att vi riktigt hade fattat vad som hade hänt. Ska vi vara helt ärliga fattade förlossningen inte riktigt vad som hände heller. Jag har en inkomplett ryggmärgsskada med relativt bra känsel. Min förlossningsläkare och barnmorska trodde båda att jag skulle vara betydligt mer smärtpåverkad under förlossningen än vad jag var. När barnmorskan ville ge mig smärtstillande för natten och planerade för igångsättning följande morgon, visade det sig att jag var helt öppen och redo att krysta. Efteråt sa förlossningsläkaren lite på skämt ”med tanke på att det gick såhär fort med första barnet kommer vi att få låsa in dig från v 36 om det blir syskon”.

Nu är syskonet på väg. Denna gången har jag en annan läkare som från början oroat sig för en tidig och snabb förlossning. En läkare som faktist föreslagit inläggning från vecka 36 för att vara på plats när det hela drar igång. Samtidigt har jag ställt in mig på en graviditet lika kort/lång som den förra. Och någonstans i bakhuvudet mal de där orden som yppades när Ida var nyfödd. Jag går och känner efter precis hela tiden. Jag har också en aktiv livmoder som drar sig samman för minsta lilla. En kort förflyttning, en blåsa som börjar fyllas, en kall vindpust, en fis som ändrar plats i tarmen, allt gör att magen blir hård som en basketboll för en stund.

Igår tyckte jag dessutom att det hela började göra lite ont. Trots att jag låg i soffan med benen i högläge kom sammandragningarna med mer eller mindre jämna mellanrum. Maken fick försöka hjälpa till att klocka sammandragningarna, barnvakten fick förvarning, BB-väskan tilläggspackades och förlossningen fick sitt första samtal från en orolig Nora. Men så kom jag i säng, lyckades varva ner och till slut somna. Och till min besvikelse varvade även magen ner under natten. Så fortfarande ingen bebis på g, däremot en Nora som känner sig urfånig och funderar på hur många falsklarm vi ska hinna med innan det är dags.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250