Låt oss presentera: Åsa!

Under våren kommer Åsa att blogga för oss!

IMG_6790

Det här är mitt liv

Hej! Jag har fått privilegiet att få dela med mig av mitt liv som mamma och ryggmärgsskadad.  Jag heter Åsa och jag är mamma till Ludwig 7 år (snart åtta).  Jag bor i Eskilstuna och jag är 40 år. Jag lever ensam och har Ludwig varannan vecka. Det var 5 år sedan jag skadade mig i en fallolycka och vägen tillbaka till ett ”självständigt” liv har varit en lång process. Jag skadade mig svårt och fick en hög nackskada. Jag hade ingen funktion i mina händer och inga triceps alls.
Kommunen tog hand om min assistans och det var efter deras regler jag levde. Men under vistelsen på Rehab Station i Stockholm (rehabilitering för ryggmärgsskadade) där jag tillbringade fyra månader efter den långa sjukhusvistelsen träffade jag en tjej som heter Yasmin. Hon hade genomgått fyra operationer i hand och armkirurgi. Jag kommer såväl ihåg den dagen vid lunch. Jag kunde inte ens dricka ur en kopp själv. Yasmin var söt och rullade fram till mig i den där proffsiga farten som bara de ”lyckligt lottade” paraplegikerna hade. Om jag kunde bli så frisk så fanns det hopp! Jag påbörjade mina operationer 2012. En process på två år. Jag bytte först ut kommunen mot RSS (Rehab station assistans) och efter det blev jag egen arbetsgivare till mina assistenter.

IMG_6791

Jag har fått kämpa hårt för min rätt att vara mamma och Ludwigs rätt att ha sin mamma. Jag har blivit mycket starkare och jag har fått skinn på näsan. Det här är mitt liv och det här är min son. Våga inte ifrågasätta min förmåga att vara mamma och våga inte ifrågasätta mitt sätt att leva. För några dagar sedan frågade Ludwig mig om det är jobbigt att sitta ner och ”titta på” vilket jag får göra en hel del. Trots operationer så är jag fortfarande väldigt skadad. Om man inte har ordentlig funktion i händerna är det väldigt mycket man inte kan göra. Det var när min assistent Nashmil, Ludwig och jag lagade hamburgare. Det är inte ofta han frågar mig sådant. Jag är ju mamma och ja, just bara mamma. Jag fick förklara att jag har ett mycket bra och rikt liv. Till att börja med så har jag en fantastiskt fin son. Trevliga assistenter och ett eget företag. Familj och vänner.
Hur synkar jag då mitt liv? Det handlar mycket om att sätta gränser. Både gentemot mina assistenter och min son. Jag ger och kräver respekt och välvilja tillbaka. Det gäller att hitta en balans. Men visst är det en prövning. Ja, det är en ordentlig prövning ibland. Det finns otaliga områden som går att diskuteras. Vi är nästan aldrig själva, bara jag och Ludwig. Jag kan inte göra allt själv även om jag vill. Ludwig ska ju dessutom ha en bra relation till mina assistenter. Jag har 6 stycken. Hur synkroniserar jag detta på bästa sätt? Min strategi är att ha en mycket god relation till mina assistenter.

Så här är det. Om inte assistenterna trivs och vågar vara sig själva så kommer de kanske kunna utföra de tekniska uppgifterna ändå men de kommer fortfarande inte göra ett bra jobb, då hela den sociala biten går förlorad. Jag vill inte ha robotar i mitt hem. Och jag vill inte att Ludwig ska växa upp runt robotar. Om inte assistenten trivs så trivs inte jag och om inte jag trivs så kan jag inte vara den mamma som jag vill vara och som Ludwig förtjänar. Precis som jag skrev tidigare. Jag har fantastiska assistenter och en fantastisk son. Varför skulle jag vara uttråkad av att sitta ner och titta på? Jag är en väldigt lyckligt lottad människa. Till att börja med så lever jag och får se min son växa upp. Jag lever i Sverige och är beviljad personlig assistans på mina villkor.  Jag har vänner och familj. Ett jobb som faktiskt gör mig ordentligt självständig. Att vara egen arbetsgivare är det bästa jag har gjort. Mer frihet under ansvar och jag kan betala mina assistenter. Det är jag som sätter upp” ramverket ”för hur allting ska fungera vilket underlättar för assistenterna som vet vad som gäller. Allt blir tydligt vilket underlättar för mig att vara mamma till Ludwig. Ludwig tycker det här med bloggandet verkar kul och han vill gärna vara delaktig så jag avslutar med Ludwigs eget citat. -Titta upp så du blir glad!

Allt gott!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerat i Åsa, Blogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.