Gästbloggare: Leve vardagen!

IMG_6822Gästbloggare: Åsa
Smärtan kom som i vågor över mig samtidigt som respiratorn fortsatte att pysa. Jag försökte prata men någonting  i halsen gjorde att jag inte kunde. Så fort jag kallade på  uppmärksamhet så gav de mig  morfin. Men jag hade inte ont. Jag hade ångest. Var var Ludwig? Jag ville ha mitt barn. Ge mig mitt barn skrek jag men inte ett ord kom från mina läppar. Sorgen blev större än mig själv och morfinet gjorde allt overkligt. Jag var fångad i denna mardröm. Snälla söta lilla barn. Förlåt mig för att jag inte är hos dig…

Den här känslan ligger fortfarande djupt rotad i mig. Jag var ju påväg att ”lämna” kvar mitt eget  barn i livet. Han var bara två år och han behövde sin mamma.

Detta gör mig idag till den värsta sortens ”hönsmamma”.

– Håll i dig!

– Gå försiktigt ner för trappan!

– Var inte ledsen! Var för Guds skull inte ledsen. Vad som helst men inte ledsen! För djupt inom mig har jag för min inre syn tvååringen som gråter och undrar var mamma tog vägen.

Ni förstår själva att det finns en hel del för en sjuåring att dra nytta av sådär fem år senare. Jag har insett att detta något melankoliska sinnelag inte fungerar! För barn nosar sig till föräldrars svaga punkter. Iallafall min son.

– Mamma kan vi köpa munkar?

– Nej du får vänta till fredag.

– Du är dum! Du är alltid så himla dum!

IMG_6823Herr ” dramaqueen ”fortsätter med att  falla ner i sitt eget knä och se ut som han sålt smöret och tappat pengarna. Han får alla mina dunkla minnen att tända på alla fyra cylindrarna. Det är nu jag försöker att vara den pedagogiska mamman.

– Du kan inte bli arg.

Jag hinner inte längre förrän Ludde håller för öronen.

– Jag hör inte vad du säger! Du är så himla dum hela tiden!  

Sen far han in på sitt rum och jag kan inte följa efter eftersom att jag inte sitter i rullen.

Jag inser följande. Det är läge att byta taktik. Min son har ingen nytta av mitt ”daltande.”Barn testar gränser och  nosar sig till svagheter och det  är en stark och glad mamma Ludwig behöver. Därmed är jag tvungen att inse att jag lever! Jag lever och Ludwig mår bra!  Det intressanta är att herr ”dramaqueen” till stor del lägger ner när han märker att jag blivit immun! Länge leve tjafs om vardagligheter! Sådana tjafs som mammor faktiskt vinner emellanåt. Vardag är friskt! I det absolut mest ordinära vilar det stora.

Livet självt! Varje dag tillsammans med nära och kära är en gåva. Är det någonting gott som har kommit ur detta så är det just den förståelsen.

IMG_6821

Allt gott!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250