gästbloggare: Perspektiv

IMG_6922Gästbloggare: Åsa
Min plan är att följa med min son till skolan i dagarna. Det känns viktigt att det inte är något konstigt att Ludwigs mamma är ”rullstolsburen”. Jag får alltid en skara med barn runt mig och frågorna haglar:

– Varför sitter du i rullstol?

– Varför har du händerna sådär?

– Är det tråkigt att sitta ner hela tiden?

Jag brukar svara lätt och ledigt på dessa frågor men sist blev jag faktiskt trött. Jag kontrade så här:

– Vet ni. Jag sitter ju nu i rullstol men det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag är ju ”super cool” i alla fall.

Det visade sig vara en god kontring då jag såg den roade glimten i deras ögon. De var nöjda med svaret.

Ofta hör vi att samhället har  blivit hårt och att ”annorlundaskap” accepteras allt sämre. Jag vägrar ta till mig det som en sanning. Det många av oss  har problem med är det faktum att vi faktiskt lär andra människor hur de ska behandla oss och vi står själva ansvariga för vad det än nu må bli. Den som uttrycker en mening om att ”perfektion” är det enda som duger har redan kapitulerat inför det faktumet och utkomsten kommer att blir därefter. Vi skapar våran egen verklighet och hur den verkligheten blir är upp till oss själva.

Det är en fråga om perspektiv. Ibland när jag är och handlar så tilltalar expediten min assistent istället för mig. Det här dilemmat brukar diskuteras ivrigt mellan oss som lever med assistans. Min fråga är.
– Är det så farligt?

Hur ska expediten egentligen veta vem av oss som ska handla och ja, det är min assistent som tar upp kortet och själva kontexten för situationen är att expediten vill ha betalt.

IMG_6923 IMG_6924

Speciellt som föräldrar vill vi gärna vara ”världsbäst” på allt och sitter vi i rullstol så ska vi vara ”utomjordiskt” duktiga. Sanningen är den att ingen är bra på allt. Jag tror att det är viktigt att erkänna det både för sig själv och andra och för sina barn. Jag  lagar inte mat. Jag tvättar inte. Jag dammsuger inte. Men Ludwig har en mamma som har all tid i världen för honom på grund av just detta. Kravet på perfektion sitter i våra egna huvuden!

Min rullstol är bara en ”liten” detalj av mig.
Jag väljer vem jag är. Punkt.

Vi ses!

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250