Bloggarkiv

Beröm mig då!!!

Coop - äventyr

Jag har så gott som hela mitt liv haft svårt för att ta emot komplimanger.

I synnerhet när det gäller min förmåga att ta mig fram i livet med min rullstol. Antagligen hänger detta ihop med att jag inte vill att min funktionsnedsättning alltid ska behöva stå i centrum så fort det handlar om mig. Jag tycker heller inte att vad jag kan göra med min rullstol är särskilt märkvärdigt om man har mina fysiska förutsättningar utan snarare en självklarhet.

Coop - äventyr

Coop – äventyr

Människor har fördomar kring hur mycket/lite man kan göra om man hamnar i rullstol och ofta lutar det åt lite, vilket gör att imponerings-ribban är satt ganska lågt. Det räcker med att jag åker upp för en rulltrappa (något som för mig är lika svårt som att ta på sig en strumpa) så är detta märkvärdigt. Om jag kör med en barnvagn på stan får jag höra – ”Det var strongt gjort”. Hoppar jag in i min bil blir det – ”Gud, vad duktig du är!” Komplimanger jag får när det enda jag gör är att med goda fysiska förutsättningar lever ett vanligt liv.

Det är givetvis kul att folk blir glatt överraskade och inspirerade av de möjligheter jag visar finns, men det är samtidigt tråkigt att folk inte vet om eller förstår vilka möjligheter till självständighet som finns i detta land.

Paradoxen:

Häromdagen väntade vi främmat och jag stack med ungarna, Bianca 3 år och Amadeus 1,5 år, till Jägersro Centrum för att inhandla råvarorna till kvällens  middag. Två små barn som båda är i en livlig ålder tog jag in i bilen och åkte till ”Jägi” (som Bianca kallar det). När vi kommit fram, sätter jag Amadeus i knät, tar Bianca i ena handen och kör med en hand in på Coop för att handla. Här släpps Bianca fri då jag tar en kundvagn (fortfarande Amadeus i knät) och börjar plocka till mig mat. Betalning och packning av maten med vilda barn, blev ett företag i sig.

13 kilo ska in i bilen.

13 kilo ska in i bilen.

Jag hänger två tunga kassar bak på rullstolen, fortfarande Amadeus i knät och igen tar Bianca i ena handen och går till bilen. Lastar in ungarna, kassarna och slänger till sist in rullstolen i passagerar-sätet och kör hem.

Detta äventyr var för mig en prestation av rang och när jag nu för en gång skull var mer än mottaglig för beröm, vad händer?….INGENTING!

Var är ni nu??? Jag som känner mig duktig och strong och så gärna vill ha det bekräftat.

Istället fick det bli ett lip-blogginlägg som några kanske tyckte var precis vad jag förtjänade. Om man inte kan uppskatta beröm alltid får man skylla sig själv.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , ,

Hjälpa eller stjälpa?

Påskungar

Att hjälpa eller inte hjälpa… det är frågan.

Det kan vara svårt att hitta rätt i sig själv när det gäller att få hjälp, tycker jag. Jag tillhör första generationen rekryteringsguppen som under 80-talet med kraft och attityd visade världen hur långt man kan nå inom habilitering och rehabilitering. Allt ifrån att köra bil, ta sig upp och ner för trappor med rullstol, åka transsibiriska järnvägen, ingenting var omöjligt i denna filosofi vi förkroppsligade. Tack vare att jag är paraplegiker och därmed har goda fysiska förutsättningar har jag nått en självförsörjande nivå som mer eller mindre aldrig behöver be om hjälp.

RG på 80-talet

RG på 80-talet

Villigt erkänner jag att detta oberoende som jag har kämpat för spelar en avgörande roll i min självkänsla på gott och ont. När jag säger ont menar jag att i min strävan att klara mig själv så har jag vid flera tillfällen drivit detta in absurdum. Det fanns ett omedvetet och omättligt behov i mig när jag var barn att hela tiden bevisa mitt värde för mig själv och min omgivning genom att klara av saker. Ju mer jag klarar av desto mer lik var jag de fullvärdiga icke handikappade. Jag lade alltså omedvetet en värdering i att be om hjälp som någonting dåligt där man är en belastning för andra.

Detta förhållningssätt har jag inte behövt tänka så mycket på genom åren fram tills jag fick barn då hjälpbehovet helt plötsligt blev ett faktum. Trots att jag idag har kunskaper och perspektiv som gör mig harmonisk och trygg i min roll som funktionsnedsatt med ett hjälpbehov, kan jag ändå hitta rester av känslomässiga reflexer som kommer från min barndom om att inte vilja bli hjälpt och därför är jag glad att papparollen gett mig chansen att uppgradera dessa känslor så att de kan följa mina värderingar och övertygelser.

Hur harmonisk jag än må vara i allt detta så kan jag ändå känna mig trött på den överdrivna hjälpsamhet som riktas mot mig på en daglig basis. Inte för att jag är otacksam eller ogillar medmänsklighet utan för att jag är trött på att alltid symbolisera oförmåga, vara mottagare för medlidande eller uppleva ett avstånd till andra människor baserad på deras rädsla över att vad som drabbat mig skulle vara något av det mest fasansfulla som skulle kunna hända dem.

Det är klart att det inte är särskilt enkelt för någon som aldrig varit i kontakt med en funktionsnedsatt att veta hur man på bästa sätt når fram med sin välvilja. Vi matas med väldigt lite information och i TV ser man sällan funktionsnedsatta integrerade på ett sätt som skulle hjälpa allmänheten att bredda sin syn på normalitetsbegreppet.

Dock dyker många roliga exempel dyker upp när jag tänker på hur fel det kan bli när jag får hjälp som jag inte har bett om. Jag har en väldigt dålig balans som jag kompenserar för genom teknik och timing. Varje gång någon förekommer mig med en hjälpande hand förlorar jag min timing och min balans, ibland så illa att jag ramlat ur stolen. Gulliga kassörskor packar min kasse när jag handlar men vet inte om att jag måste packa på ett speciellt sätt för att saker i kassen inte ska sticka ut i hjulen när jag kör vilket gör att jag måste packa om kassen innan jag kan lämna butiken osv osv.

Påskungar

Påskungar

Jag önskar att jag kunde nå ut till alla dessa välvilliga människor med kunskaper som skulle föra oss närmare, där det inte behöver vara så märkvärdigt att jag tar mig fram med rullstol istället för att gå. Där man inte behöver anta att jag adopterat mina barn för man tror att jag inte kan bli pappa. Att folk i TV-rutan skulle kunna få se lite vanliga människor i rullstol som lever vanliga liv istället för att bara få se antingen överpresterande super-änglar som vinner Paralympics eller segregerade funktionsnedsatta i reality sammanhang som jag tror kan öka avståndet mellan oss och dem.

För att balansera allvaret låter jag avslutande Bianca önska er en härlig påskhelg.

GLAD PÅSK!

 

 

 

 

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , ,

Malmö Open

I helgen fick barnen för första gången ta del av handikappidrott när Malmö Open gick av stapeln. Eftersom det inte fanns utrymme att kolla in alla idrotter så lät jag basketen få bli resans destination.

Full fart, häftiga kollisioner, bollkänsla och samspel bländade mina barn. Bianca var klart fascinerad medan Amadeus som vanligt var helt omedveten att någonting hände överhuvudtaget. Det spelar inte så stor roll vart man sätter Amadeus, om det så är på en begravning eller mitt i en pride-parad, han är i sin egen värld full av godmodighet och lekfullhet oavsett.

Panthera "neXt generation"

Panthera ”neXt generation”

I lokalen fanns andra barn och föräldrar som tittade på sina mammor och pappor när de tävlade. Där fanns också rullstolstillverkare som ställde ut sina produkter som man fick prova samt basketbollar och utrymme att prova på att spela. Bianca och Amadeus gav ”Panthera X – the next generation” ett nytt ansikte.

Betydelsen för Bianca och Amadeus att få se andra aktiva mammor/pappor i rullstol som utövar sin idrott medan deras barn och make/maka tittar på var klart nyttigt och viktigt för dem. Den var även viktig för mig, insåg jag i efterhand.

Jag, som har en medfödd skada, har genom åren haft olika relationer till min identitet som handikappad och denna process pågår än idag. Att ha saker och ting klara för sig intellektuellt sett är en sak, men att känslorna går hand i hand med den intellektuella övertygelsen är någon helt annan. I tidiga år valde jag i ren självbevarelsedrift att hålla känslor på avstånd eller under kontroll och låta hjärnan styra. Detta för att det fanns för många svåra känslor för mig att kunna hantera där och då. Konsekvenserna blev att en del känslor låstes in ett rum, andra halkade efter och några hamnade i osynk. Att vara medveten om detta faktum var mitt första steg i hjälp till självhjälp. Med åren har jag genom insikter och perspektiv skapat verktyg som hjälper mig att kunna känna spontant och naturligt och framförallt bearbeta det svåra nu som jag inte kunde då.

 

Fam Larsson Soutine

Fam Larsson Soutine

Varför jag skriver detta är att helgens upplevelse hjälpte mig på ett känslomässigt plan. Jag upplevde en känsla av likavärde och naturlig stolthet som jag inte alltid känner i min papparoll. Jag kan ibland som rörelsehindrad förälder känna mig lite extra utpekad i samhället både på gott och ont. Allt som jag förväntas leva upp till som förälder ifrågasätts till och från av kreti och pleti med eller utan ord. Ibland blir det synligt i bristande lagstiftning, oengagerade myndigheter eller dömande blickar från andra föräldrar. Oavsett så blev jag i helgen stärkt i mitt egenvärde och i min papparoll när jag fick visa upp min familj som jag är så stolt över för andra stolta mammor och pappor och få känna gemenskap i attityder som känns friska och sunda som jag tycker en idrottsmiljö ofta bjuder på.

En gemenskap som jag ser fram emot att uppleva igen på Mammapappalams föräldraträff i Malmö nästa måndag.

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , ,

Tur att man har barnen

Denna vecka har jag befunnit mig i Sydafrika och spelat VM i biljard. Tyvärr inte särskilt förberedd på grund av en skada i axeln som undanhållit mig från träning de senaste 5 månaderna. (Läs mitt tidigare gnäll-inlägg här på bloggen :)). Att åka otränad till en tävling i min sport innebär för mig att min lägsta nivå sjunker.  Min högsta nivå är efter 20 års internationellt tävlande cementerad och ohotad men får jag inte grejerna att funka när jag är otränad så är mitt sämsta spel betydligt sämre än om jag vore tränad. Det blir lite utav ett lotteri skulle man kunna säga när jag åker på en tävling i detta skick. Om det inte vore för att jag var titelförsvarare hade jag valt att inte åka.

Trots intellektuell medvetenhet om hela situationen gjorde det fortfarande ont i hela mitt system när jag inte fick mitt spel att fungera här i Sydafrika. Något som alla tävlingsmänniskor kan känna igen sig i. Att ha ett fruktansvärt starkt spel i sig men inte förmågan att få ut det. Utav 9 tidigare deltaganden i VM har jag nått final i 7 av dessa, något som gör att årets 7:e placering känns ”så där” för att uttrycka det milt.Henke på VM

Men mitt i min självömkan så infinner sig ett perspektiv på min tillvaro när jag tittar på TV och tar del av alla hyllningstal till Nelson ”Madiba” Mandela, som hölls av högdjur från hela världen under hans minnesceremoni. (Som av en händelse råkar äga rum i samma stad jag just nu befinner mig i). En man som är älskad av en hel värld för sin tro på förlåtelse och nya tag. En pragmatisk man som trots att han hade all anledning i världen, ändå bestämde sig för att välja bort hat, vrede och hämnd för att berika sitt liv med andra känslor och ta tillvara på vad som låg framför honom istället för att älta vad som låg bakom.

En inställning som jag önskar alla som har en funktionsnedsättning borde ta sig en funderare på. Detta gäller självklart även mig själv och i synnerhet när jag sitter och lipar över en medelmåttig idrottsprestation. För att ge mig ytterligare perspektiv på vad som egentligen är viktigt så ”skypar” jag under kvällen med min kära sambo som sitter med mina två små grisar framför datorn för att alla vill säga gonatt till Pappa. Plötsligt är förlusten ganska långt ifrån mig.

Oavsett om jag vinner eller inte har jag fått gåvor som överträffar allt negativt flera gånger om och min tacksamhet för detta är total.

Fråga mig igen när mina barn når tonåren ;).

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , ,

På resande fot

20130725-121617.jpg

Min fina familj på Berlin-sightseeing

Ett av mina och mannens intressen är att resa och det har blivit en del under årens lopp. Vi har hunnit med ett år på Nya Zealand, dyksemester på Stora Barriärrevet, bila genom Europa, ö-luffa på Fiji, storstadssemestrar och campingliv. Den mest spektakulära resan är kanske sex veckor med bil kust till kust genom USA. När vi har varit ute och rest har vi ofta valt bort de tillgängliga hotellen till förmån för charmigare vandrarhem eller bekantas bäddsoffor. Visst är det en fråga om budget, men också det att fullt tillgängligt boende ofta är ganska sterilt och opersonligt. Med hjälp av Petter har ett par trappsteg, en trång toadörr eller en duschkabin inte varit ett problem. Energiska som vi är har vi dessutom sällan jättemycket luckor i våra semesterplaner. Nyss hemkomna från vår Europaturné börjar vi inse att kravspecifikationen på en bra semester är lite annorlunda nu än för tre år sedan.

Att hålla koll på Ida här hemma är inga större problem. Här vet hon vilka rutiner och regler som gäller. Hon vet när hon gör rätt och när hon gör fel. Dessutom är miljön så gott som till fullo anpassad till mig. Jag vet (för det mesta) var jag har de saker vi behöver och det finns inte många skrymslen min trotsiga snart tre-åring kan undkomma mig på. Det är en helt annan sak när vi är ute och reser. Dels för att lillan kräver mer uppmärksamhet eftersom regler och rutiner är upp och ner, dels eftersom jag inte är en lika självständig mamma när miljön inte är fullständigt tillgänglig. Numer uppskattar jag på ett helt annat sätt att jag kommer in och kan hjälpa Ida på toa, att jag kan spola av henne i duschen när det skett en olycka och jaga efter henne när vi har en viljekamp. Finns det dessutom en lekplats i närheten där jag inte behöver vara superrädd att hon ska slå ihjäl sig är lyckan gjord. Vi har dessutom insett att i våda dagsplaner behövs stort utrymme för lekplatshäng, skutt- och springövningar samt rosa glass. HELA familjen blir så mycket nöjdare när vi får äta i tid, tillräckligt med sömn och utrymme för bus. Idas humör styr vårt så mycket mer än vi andra vill erkänna.

Nyss hemkomna från en mycket lyckad, men mycket intensiv Europa-turné har vi börjat fundera på näst resa. Kravlistan innehåller värme, bad, bus, eget pentry, helst i sällskap av en annan barnfamilj eller två. Det tar emot att erkänna men vi börjar inse att vi har gått från att vara äventyrsturister till charterturister.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250