Bloggarkiv

gästbloggare: Revansch

IMG_7075Gästbloggare: Åsa
Jag skulle vilja tacka för att så många har gillat mina inlägg. Jag har aldrig varit den som utmärkt mig eller vågat ta plats. Jag har alltid varit rädd att någon kanske inte gillar min åsikt.  Därför har jag inte haft någon. Men titta på mig nu. Jag bloggar! Dessutom finns det människor som läser och gilla det jag skriver. Tack!

Jag tänker på hur olyckan har förändrat mig. Ibland tror jag att den frihet jag tidigare hade i mina ben har jag nu i mitt huvud. Tanken på att något så tragiskt som en bruten nacke skulle göra mig mer nöjd med livet är lite bisarr. Det är som om jag ser allt klarare och färgerna runt mig har blivit skarpare. Det låter som en kliché men det är sant. Jag kan sitta och titta på min son när han spelar tv spel i timmar just för att jag är tacksam över att få den tiden med honom.

Vad andra tänker är inte lika viktigt längre. Jag har inte blivit olycklig av en bruten nacke. Snarare lycklig!  Självklart är det jobbigt ibland och ja ibland säger någon något ”tanklöst eller sårande”. Innan olyckan skulle jag ha blivit ledsen men inte längre. Jag blir arg!

Jag tror att den rehabilitering jag fick på rehab station i Stockholm (rehabilitering för ryggmärgsskadade) tillsammans med de underbara människorna där har varit avgörande. På grund av de människorna kunde jag åka hem och inte finna mig i vad som helst.

Jag har blivit tvungen att skaffa mig vassa armbågar just därför att det finns ett stigma i att sitta i rullstol. En förutfattad mening att jag blivit lite ”dum” på kuppen. Att  jag behöver ”omvårdnad” och hjälp  att fatta beslut.

Det blev en riktig kulturkrock mellan att vara på rehab station till att komma hem till Eskilstuna med kommunen som assistans bolag.

IMG_7074IMG_7076
En assistent sade till mig i början att de hade ”diskuterat” min son på ett personalmöte Personalen skulle absolut inte behöva ”ta hand” om en treåring också. Den kommentaren borrade sig djupt in i min själ och gjorde mig rädd. Rädd för det jag var. ”Handikappad” och  under kommunens styre. Titta på mig nu alla ni som trodde er veta vart jag hörde hemma! Revansch är ordet!

Allt gott,
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , ,

gästbloggare: Perspektiv

IMG_6922Gästbloggare: Åsa
Min plan är att följa med min son till skolan i dagarna. Det känns viktigt att det inte är något konstigt att Ludwigs mamma är ”rullstolsburen”. Jag får alltid en skara med barn runt mig och frågorna haglar:

– Varför sitter du i rullstol?

– Varför har du händerna sådär?

– Är det tråkigt att sitta ner hela tiden?

Jag brukar svara lätt och ledigt på dessa frågor men sist blev jag faktiskt trött. Jag kontrade så här:

– Vet ni. Jag sitter ju nu i rullstol men det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag är ju ”super cool” i alla fall.

Det visade sig vara en god kontring då jag såg den roade glimten i deras ögon. De var nöjda med svaret.

Ofta hör vi att samhället har  blivit hårt och att ”annorlundaskap” accepteras allt sämre. Jag vägrar ta till mig det som en sanning. Det många av oss  har problem med är det faktum att vi faktiskt lär andra människor hur de ska behandla oss och vi står själva ansvariga för vad det än nu må bli. Den som uttrycker en mening om att ”perfektion” är det enda som duger har redan kapitulerat inför det faktumet och utkomsten kommer att blir därefter. Vi skapar våran egen verklighet och hur den verkligheten blir är upp till oss själva.

Det är en fråga om perspektiv. Ibland när jag är och handlar så tilltalar expediten min assistent istället för mig. Det här dilemmat brukar diskuteras ivrigt mellan oss som lever med assistans. Min fråga är.
– Är det så farligt?

Hur ska expediten egentligen veta vem av oss som ska handla och ja, det är min assistent som tar upp kortet och själva kontexten för situationen är att expediten vill ha betalt.

IMG_6923 IMG_6924

Speciellt som föräldrar vill vi gärna vara ”världsbäst” på allt och sitter vi i rullstol så ska vi vara ”utomjordiskt” duktiga. Sanningen är den att ingen är bra på allt. Jag tror att det är viktigt att erkänna det både för sig själv och andra och för sina barn. Jag  lagar inte mat. Jag tvättar inte. Jag dammsuger inte. Men Ludwig har en mamma som har all tid i världen för honom på grund av just detta. Kravet på perfektion sitter i våra egna huvuden!

Min rullstol är bara en ”liten” detalj av mig.
Jag väljer vem jag är. Punkt.

Vi ses!

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , ,

Gästbloggare: bara vanlig vardag

IMG_6884

IMG_6886

Som jag antydde i förra inlägget så kommer det en tvåa och det är Tindras fantastiske lillebror Kasper. Han föddes i normal tid, till skillnad från Tindra, och var en stor kille redan från start. Han hade stor aptit och efter att ha fått ”truga” och lirka för att få storasyster att äta så var detta rena drömmen. Jag har själv inga syskon men när jag ser mina barn tillsammans så finns det ju inget som är mysigare och tryggare för dem. De har så otroligt roligt tillsammans.

Med Kasper så var jag föräldraledig i drygt ett år. Vi gjorde mycket utflykter och bärselen från babybjörn var verkligen vår räddning. Så smidigt att ha händerna fria och den satt stabilt fast också. Vi använde den ändå tills han var 2 år. Från början var han väldigt lätt medan i slutet så satt han i mitt knä och vi hade den bara som stöd om han skulle få för sig att göra något snabbt kast åt sidan eller framåt.

 

I vår familj har vi också sedan i somras en ny familjemedlem och det är vår allas älskling, Ella. Hon är en lydig och snäll ”jaktgolden” som älskar att vara med oss alla. Hon får och ger mycket kärlek.
Såg på tv4’s morgonprogram idag och där berättade dem att det börjar bli trendigt att även våra fyrbenta vänner bjuder in till kalas när de fyller år. Han som var där och berättade sa att han anordnar ca 3 kalas i veckan och vid varje tillställning kommer ca 10 hundar och knappt 20 st. mattar och hussar. Hundarna får en anpassad hundtårta, hundkex etc. och övriga får lite skumpa, snittar och annat gott. Lät som en riktig höjdarfest! ☺ Vi får se vad vi slår till med när Ella fyller 3 år i slutet av mars…

Nu under vinterhalvåret tycker jag simning är en bra motionsform. Bara att röra sig och vara så lätt som man är i vattnet är underbart. För tillfället går vi alla och simmar 1 gång i veckan men vid olika tidpunkter och bassänger. I går kväll var det Ellas simträning och det är något hon njuter av.

IMG_6888IMG_6890

I veckan var vi också iväg för att fixa ordning min bil som behövde service. Jag trodde felet skulle vara snabbt åtgärdat men det drog ut på tiden och vi var där flera timmar.  Tror personalen på permobil drog en lättnades suck när vi äntligen åkte därifrån. Vi provåkte elrullstolar och körde slut på alla batterier.

Känns så härligt att kvällarna börjar bli ljusare och att snön nästan är borta. Nästa vecka är det sportlov för Tindra och då blir det skidresa med morfar och jag och Kasper stannar hemma och pysslar och fixar. Kanske blir det någon sportlovsbio också!

…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………

Publicerad i Anna L, Blogg Taggar: , , ,

”Mammaledig”

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två.

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två. Och nej, jag har inte kammat håret ännu.

Idag fyller Moa, även kallad lillfisen, fyra veckor. Tänk att det bara är fyra veckor sedan hon föddes, det känns som igår samtidigt som det är ofattbart att hon bara har funnits i våra liv så kort tid. Storasyster var en galet lättskött och nöjd bebis. Alltid lätt att felsöka, var hon inte hungrig så var det dags att byta blöja eller att sova. Denna lilla madam är inte riktig lika nöjd. Hon rapar sällan och kräks aldrig, därmed måsta all luft hon får i sig ta sig igenom hela systemet och det gör ofta ont. Därav smeknamnet. Resultatet är en trött mamma och en pappa som börjat sova på soffan. Allt är helt enkelt som det ska vara.

Petter började jobba igen igår. Vi tog lite extra ledigt tillsammans första månaden för att hinna landa som familj, litegrann åtminstone. Nu är det dags att hitta rutiner och få lite ordning på vardagen. Det kommer bli en utmaning nu när det finns en storasyster att ta in i ekvationen också. Men det är en utmaning som jag ser fram emot.

Min plan är att försöka vara aktiv med bloggandet. Under de senaste tre åren med Mamma Pappa Lam har jag fått mycket frågor om hur jag löste saker praktiskt med en bebis. Det har även dykt upp en hel del bebisprylar och hjälpmedel på marknaden. Så nu när jag har en testdocka tänker jag ta tillfället i akt att utvärdera prylar och dokumentera hur jag löser allt från lyft till utflykter. Så passa gärna på att fråga nu, kanske kommer just din fråga få ett eget inlägg.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , ,

Örnen har landat

Vårt lilla underverk

Vårt lilla underverk

Nu har jag hållit er på halster länge nog. Nej, jag vankar inte fortfarande omrking som en flodhäst. Den 20 januari, i vecka 39+0 gick plötsligt vattnet när jag vände mig om i sängen under natten. Vi tog oss snabbt iväg till sjukhuset, via en sömndrucken barnvakt som tog emot en förväntansfull och klarvaken blivande storasyster. Strax innan vår barnmorska gick av sitt skift, kl 06.47 på morgonen föddes en liten tjej.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre. Precis som förra gången är jag grymt imponerad av min kropp. Tänk att den, som faktiskt funkar lite sisådär från brösthöjd och ner, fixar en förlossning utan att någon utomstående behöver lägga sig i. Det är coolt!

Lilltjejen fick spendera första veckan utan namn, men nu har vi enats i familjen. Det blir en Moa (mitt och Petters val, Ellienora (storasysters val), Märta (efter Petters farmor) Sandholdt. Just nu försvinner dagarna i ett rasande tempo. Moa är en närhetsnarkoman som helst äter på nätterna och sover på dagarna.  Vi övriga i familjen har inte riktigt anammat hennes dygnsrytm ännu. Vi får se vem som vinner kampen om när det är lämpligt att sova.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250