Blog Archives

Vecka 37+1 och färdig!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Vår femåring Ida föddes i vecka 37+2. Då var jag redo på att gå två veckor över tiden och bli igångsatt. Denna graviditeten har jag mentalt ställt in mig på att bebis kommer komma samtidigt som storasyster. Att jag dessutom varit i kontakt med läkare på specialistmödravården som varit orolig för en förtidig förlossning har gjort mig än mer inställd på att allt efter nyårsafton är bra. Idag är jag i vecka 37+1, galet färdig med att vara gravid, men det är inget som tyder på någon bebisentré de närmaste dagarna. Börjar inse att jag nog kommer få förbereda mig på en lång väntan.

Förra graviditeten bodde vi i Stockholm. Jag var en rätt orolig förstföderska med en miljard frågor, främst gällande min ryggmärgsskada och barnafödande. Jag såg till att bli kopplad till specialistmödravården i Huddinge och Karin Pettersson, en fantastisk förlossningsläkare specialiserad på kvinnor med neurologiska skador och sjukdomar. Från den dagen jag träffade Karin släppte alla medicinska farhågor, och jag kände mig trygg. Jag träffade henne ett par gånger under hela graviditeten, främst för att jag ville det, och hon såg mig som en lågriskgraviditet från första mötet. Allt fortlöpte utan komplikationer, förlossningen gick visserligen snabbare än vad någon hade väntat sig, men ut kom en välskapt, frisk och lagom stor tjej. Även jag mådde oförskämt bra efteråt.

Denna graviditeten bor vi i Malmö. Även här har jag en koppling till specialistmödravården. Denna gången var det dock jag som kom lugn till mitt första besök på specialistmödravården och läkaren som var nojjig. Den första graviditeten hade ju gått så otroligt bra och jag ville mest ha kopplingen till specen för att få en narkoskonsulstation och en notering i min journal om att ta in mig vid oro för påbörjad förlossning på grund av nedsatt känsel och snabbt första förlossningsförlopp.

Detta har jag fått. Dessutom har man haft ett teammöte om mig med läkare från kvinnokliniken, rehabiliteringsläkare, narkosläkare, koagulationsläkare mfl där det bland annat diskuterats inläggning från v 36 på grund av oro att jag inte ska veta när det är dags att föda. Jag avböjde vänligt men bestämt detta. Trots superhög belastning på ultraljudsmottagningen i Malmö har jag och magen varit på inte mindre än tre extra ultraljud med påföljande undersökning av blodflöde mellan bebis och moderkaka och träff med läkare på specialistmödravården. Förutom detta har jag följt det ordinarie mödravårdsprogrammet med mätning av mage och lyssna på hjärtljud. Detta innebär att jag varit på någon slags koll i princip varje vecka sedan mitten av november.

Hela tiden har allt sett bra ut. Det är en aktiv bebis som väger 6,7 procent under storleken på en genomsnittsbebis och har gjort så sedan första mätningen. Det enda man möjligen kan anmärka på är intelligensen.  Bebis la sig nämligen till rätta med huvudet nedåt runt vecka 30, men har sedan dess försökt ta sig ut genom höger sida av min mage. Jag har visserligen varit trött och sliten under den sista trimestern, men det är inte så konstigt.

I tisdags var vi på det senaste ultraljudet med påföljande läkarbesök. Eftersom doktorn varit orolig var jag helt inställd på att han skulle föreslå en planerad igångsättning för att ha koll på läget. Döm om min förvåning när han lutar sig tillbaka i stolen, frågar hur jag mår, säger att bebis mår prima och i nästa andetag säger att han ser detta som en lågriskgraviditet. Istället för några idéer om igångsättning frågar han om och när JAG vill träffa honom igen. När jag nämner att jag är inställd på att bebis kommer vilja titta ut på fredag, ler doktor antyder att det skulle förvåna honom och säger att vi inte kommer att få träffa honom då för han är ledig fredagar.

Tre dagar före det att jag ställt in mig på att föda barn är vi alltså friskförklarade. Nu, när JAG är inställd på att det får vara nog med graviditet och sparkar mot revbenen har läkaren släppt alla tankar på tidig förlossning. Så nu går vi in i väntans tider. Almanackan är helt tom, och jag som avsiktligt tagit det extremt lugnt sista månaden funderar på att börja klättra i trappor och rulla på kullersten för att sätta igång det hela.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , ,

Flodhästen Nora

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor.

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor men ständigt i vägen.

Jag är kass på att gravidblogga. Livet kör på i 130 knyck, medan min energinivå succesivt sjunker mer och mer för var vecka som går. Nu är jag i vecka 33 och bebis är i stort sett färdig, ska bara biffa till sig lite också. På det stora hela har denna graviditet gått oförskämt bra. Fram till vecka 30 hade jag visserligen lite foglossningsbesvär och humörsvängningar, men i övrigt var jag en rätt fräsch Nora.

Sedan mötte jag vecka 30-väggen. Det kändes verkligen som att jag över ett par nätter blev 10 kg tyngre, 20 år äldre och 40 år gnälligare. Jag känner mig som en 80-årig reumatikertant. Jag har en hel del sammandragningar, svårt att sova på natten och är allmänt osmidig. I onsdags var jag på besök på specialistmödravården och beklagade mig. Läkaren konstaterade också att sammandragningarna bidrar till att jag har en något kortare livmoderhals än han skulle föredra. Så sedan en vecka tillbaka är jag ordinerad att inte jobba mer än halvtid och att sova siesta. När beslutet väl var fattat kändes det underbart. Plötsligt orkar jag med eftermiddagen och kvällen utan att ha en stenhård boll till mage eller att explodera på familjen.

Från och med idag har jag även delegerat dagishämtningen av Ida till en grannfru. Hon kör bil till förskolan varje dag och hämtar sina två barn. Personalen på förskolan har lovat att hjälpa Ida på med ytterkläder och att få ut henne till bilen, så inväntar jag henne hemma. Därmed slipper jag fyra förflyttningar in och ut ur bilen, samt lyft av rullstol, alternativt promenad upp för branta dagisbacken med en mage som är i vägen. Skönt!

På tal om att känna sig allmänt otymplig och flodhästlik. I morse inträffade den ultimata förolämpningen. Jag spräckte sitsklädseln på min rullstol. Jag har viss funktion kvar i benen och kan stå på dem. Detta är något som jag utnyttjar när jag ska dra på mig byxor. Under graviditeten försämras denna förmåga rätt rejält, min spasticitet förändras, jag blir slappare i musklerna och foglossningarna bråkar med benen. I morse ställde jag mig upp med mycket möda och stort besvär, fick på mig byxorna och skulle sedan sätta mig ner. Musklerna gjorde inte riktigt det de skulle, utan det blev ett kontrollerat fall ner i stolen. Ett kontrollerat fall som resulterade i ett knak samtidigt som jag kände hur jag sjönk avsevärt mycket längre ner än jag borde. Min första tanke var att jag spräckt hela ramen på min kolfiberrullstol. Tack och lov var det inte fullt så illa, men större delen av sitsklädseln är tudelad.

Det fick bli en tur till hjälpis. Nej, sitsklädslar är inget de har i lager. I bästa fall kommer de kunna fixa det till helgen. Håll tummarna! Nu sitter jag i ”tjockisstolen”, min obekväma, gamla, tunga och tre centimeter för breda rullstol. Bara så ni vet så är det synd om mig!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,

När andra barnet inte kommer

IMG_6459Vi har inte planerat hur många barn vi ska ha i vår familj. När vi bestämde oss för att det var dags att skaffa ett första barn sa vi från början att vi börjar med en, sedan får vi se hur allt går och så tar vi storleken på familj efter det.

Allt fungerade ju så bra och när lillan var något år började vi prata om hur familjen skulle se ut framöver. Vi kom fram till att syskon skulle vara roligt, men att vi inte har bråttom. Lillan kunde gärna få bli några år och lite mer självständig, men vi konstaterade också att det inte heller skulle vara hela världen om jag råkade bli gravid.

Så gick det ett år och tankarna på syskon blev lite mer återkommande. Ytterligare ett år senare började jag tycka att det var konstigt att andra fick både en tvåa och trea medan inget syskon var på gång hemma hos oss.

Samtidigt har jag rest land och rike runt och föreläst om att bli och vara förälder med ryggmärgsskada. En av de vanligaste frågorna efter en föreläsning är ”nu när du har fått ett barn och allt har fungerat så bra, ska ni inte ha ett barn till?”. Samma sak från släktingar, vänner och mer eller mindre nära bekanta. Det är märkligt det där, innan man skaffat ett första barn är det inte många som frågar om familj, när det första väl har kommit är det fritt fram att ställa frågan.

I början svarade jag sanningsenligt att vi inte har så bråttom, jag har ju trots allt bara en famn att sitta i och den behöver fortfarande Ida. Sedan började jag svara lite mer undvikande och de senaste åren har svaret varit sanningsenligt: I vår familj kommer inte barnen på beställning.

Vi hade ju testat att allt fungerade. Visserligen blev inte lillan heller till på första försöket, men vi väntade egentligen inte särskilt länge på henne.

Till slut började jag dock komma till slutsatsen att vi nog borde kolla att allt står rätt till trots allt. Jag gav oss en deadline, har jag inte blivit gravid när jag fyller 35, då ringer jag fertilitetsmottagningen.

Min 35-årsdag kom och gick, men inget positivt graviditetstest. Så jag tog mod till mig och ringde det där telefonsamtalet. Jag fick ett ganska kallt mottagande. ”Ni har ett biologiskt barn tillsammans sedan tidigare och fertilitetscentrum har LÅNG kö”. Ett par samtal senare hade jag bokat in oss för ett första besök på en privat klinik. Förra sommaren drog vi igång en fertilitetsutredning och i höstas kom beskedet, vi hade haft grym tur en gång, chansen att vi skulle ha samma tur igen är ganska liten.

Det blev en kalldusch, men samtidigt visste jag nog redan att det var så. Nu kom dock en mängd frågor att ta ställning till. Jag är ganska nöjd med vårt liv. Vi är grymt stolta och glada över vår dotter. Den förmågan att njuta av det vi har vill jag inte mista i jakt på något mer. Jag har sett fler kvinnor i min omgivning bli mer eller mindre besatta av tanken på barn och den situationen vill jag absolut inte hamna i.

Samtidigt tycker jag att Ida förtjänar ett syskon. Jag vill att hon ska ha någon att leka med, bråka med och dela glädje och sorg med när vi blir gamla och dementa. Jag känner mig själv inte färdig med småbarnsåren och längtar efter mera bebisgos.

Hur skulle du ha resonerat om du var i samma situation? Har du något tips att ge mig? Detta är något som upptagit en hel del av vår energi de senaste åren och jag kommer att fortsätta mitt inlägg nästa vecka. Tills dess har du ett I-landsproblem att fundera över.

Ha en riktigt bra helg i solen!

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,

I gröna backar

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , ,

Bloggtips

Fia med dottern Freja

Fia med dottern Freja

Fia är mamma till Freja – en solstråle på fyra månader. För snart tio år sedan fick Fia diagnosen ALS. På sin blogg berättar hon om vardagen som mamma. Du hittar den på Fia defeating ALS .

Publicerat i Nyheter Märkt med: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm


växel: 08 - 555 44 250