Blog Archives

Kärlek!

Det blir en hel del pussar placerade i denhär nacken

Det blir en hel del pussar placerade i denhär nacken

När vi väntade barn, och kanske framför allt när lillan var alldeles nyfödd, pratade folk i min omgivning ofta om ”den villkorslösa kärlek” som skulle komma per automatik den dag jag höll mitt barn i famnen för första gången. Jag fattade aldrig vad de pratade om. När jag höll mitt nyfödda barn i famnen tyckte jag så klart att hon var ett mirakel på alla sätt och vis, men villkorslös kärlek är nog inte det ord jag skulle använda. Snarare fascination eller möjligen skräckblandad förtjusning. Jag fattade för sjutton inte ens att hon var min. Jag vill påstå att det tog mig ett drygt år att få polletten att trilla ner och förstå att den däringa lilla tjejen, hon är här för att stanna och hon är VÅR. Idag, nästan tre och ett halvt år senare, börjar jag förstå vad som menas med villkorslös kärlek.

Förra veckan var jag i Stockholm och jobbade i några dagar. När jag åkte hemifrån såg jag verkligen fram emot att åka dit. När fredagen kom kunde jag inte ta mig hem nog fort. Fast det var egentligen inte hem jag hade bråttom, utan till förskolan för att hämta loppan. Den kramen och glädjen i Lillsnorpans ögon när vi ses efter att ha varit på skilda håll ett tag, får liksom hjärtat att svämma över av lycka.

När vi väntar på grön gubbe vid trafikljuset på vägen hem kan jag ofta inte hejda mig från att krama om yrvädret som sitter i knät och placera en puss i nacken. Snart kommer dagen då hon kommer tycka jag är pinsam, än så länge bubblar hon av skratt och jag njuter! Det får viljekamperna oss emellan att blekna och alla nätter med mardrömmar eller genomkissade lakan att falla i glömska.

I helgen ska vi hålla oss hemma. En barndomkompis kommer på besök, vi ska pyssla i trädgården, plocka fram grillen från förrådet, kolla om grannbarnen är hemma, cykla till lekplatsen och bara mysa. Jag ser verkligen fram emot vår ”hemmahelg”.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , ,

Vardagsplanering

bild-1Den här veckan har min man åkt iväg till Skottland för att flugfiska. Jag har bestämt mig för att fly fältet och har åkt hem till mamma. Ibland är det skönt med lite extra hjälp. Det är rätt tufft att vara själv med barnen i 4 dagar, speciellt om man endast får 3-4 timmars sömn per natt. Man liksom går (ursäkta kör) i en halvsovande dvala medan man ammar och lagar mat. I Malmö får dagisbarn till föräldralediga mammor/pappor endast gå 15 timmar i veckan. Det är ganska lite, men det hade nog fungerat om man fick välja tiderna själv. Just nu stjälper vårt dagis oss snarare än hjälper (och detta betalar vi pengar för). Vi får inte ens bestämma när vår dotter får gå på dagis utan får nöja oss med det som ges. Hur många timmar barn til föräldralediga mammor/pappor får gå på dagis verkar vara så godtyckliga om man jämför olika kommuner. Om vår dotter hade fått gå på dagis de dagar min man är bortrest hade vi nog klarat oss galant ensamma hemma. Då hade lillebror och jag kunnat sova när storasyster leker av sig på dagis. Fast vi hade ju klarat oss ensamma hemma nu också men jag hade blivit en rätt sliten småbarnsmamma. Vi har faktiskt ansökt om utökade timmar på dagis för vår dotter, men inte fått något svar än. Jag undrar om det är ett legitimt skäl att en av föräldrarna sitter i rullstol?

Publicerat i Anna, Blogg Märkt med: , ,

Borta!

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

En lördagen strax innan jul åkte jag och lillsnorpan för att möte upp med lite vänner och käka julbord på IKEA. Jag var redan på förhand lite skeptisk till idéen. IKEA i värsta julruschen är inte min favoritplats. Jag tycker att mycket folk på liten yta är jobbigt. Lite extra jobbigt på grund av att det är svårt att ta sig fram med rullstol. Än mer med en aktiv treåring som inte vill sitta still. Jag bestämde mig dock att jag inte ska vara en surtant utan haka på det roliga initiativet.

Allt gick suveränt ända tills vi hade ätit upp och det var dags att gå på toaletten. Vi fick vänta en kvart på handikapptoaletten/skötrummet. En kvart som Ida hellre skulle tillbringat på annat håll (och jag med). Mängden spring i Idas ben hann växa sig till otygelbara proportioner under denna tid och när vi väl var klara på toa gick det inte längre att tygla. Hon sprang som ett skott ut från toaletten ut mot restaurangen. Jag kom efter i full fart, men stoppades snabbt av hungriga julshoppare som kom i min väg. Ida sicksackade sig däremot snabbt fram emellan dem. Det lilla rosaklädda yrvädret försvann utan att bry sig det minsta om mina försök att kalla tillbaka henne.

Jag kände mig som världens sämsta förälder och insåg snabbt att jag har svårt att reda ut denna situation själv. Det enda jag såg var ett hav av ben och fötter som inte gick att forcera. Snabbt som attan högg jag tag i en lång man som jobbade i restaurangen och bad honom hjälpa mig leta efter en tre äpplen hög, snabb, rosaklädd treåring med lockigt ljust hår som står åt alla håll. Det tog honom inte många minuter att lokalisera henne i restaurangens lekhörn.

Ida hade tyvärr inte hunnit fatta att hon blivit av med mig och tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att hålla mig borta tillräckligt länge för att hon skulle börja sakna mig. Istället blev det en utskällning som heter duga och rask hemfärd. Väl hemma igen pratade vi om incidenten. Ida var ledsen för att hon hade sprungit iväg och visste verkligen att hon hade gjort fel. Resten av kvällen var hon världens mysigaste unge.

Jag tycker verkligen att dethär är jättesvårt. Min dotter är aktiv, idérik och frimodig, men inte mer än andra barn. Hon tycker om att upptäcka världen och busa, men hon lyssnar också för det mesta. Jag kan inte ha full kontroll hela tiden och tycker inte att jag ska ha det heller. När det inträffar händelser som den på IKEA blir jag sjukt frustrerad över min oförmåga att springa.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,

Glad midsommar!

disk

godnatt till all disk

Jag hoppas att ni har haft en trevlig midsommar. Själv har vi firat inne i stan här i Malmö med dans runt stången i Folkets park. Fast vi är kanske inte den mest dansanta familjen utan stod bara och sjöng med. Det var fullt med barnfamiljer och efter dansen blev det lekplatsen, plaskdammen och till slut känguruerna.

Som en klassisk midsommar trodde vi att regnet skulle bryta ut vilken sekund som helst, men det kom aldrig något regn. Vi har suttit ute i bersån hela kvällen! Det har varit super och min dotter har varit på topp och underhållit hela sällskapet. Hon vill att alla ska spela Pimsch, vilket är ett påhittat spel där hon alltid kan reglerna och vi vuxna aldrig riktigt gör rätt.

Snart börjar min semester och jag kommer att dra ner på bloggandet. Vi ska vara hemma och ta det lugnt i Malmö hela sommaren. Vår dotter har i ett halvår sagt att hon snart ska få ett eget rum, men vi har inte renoverat färdigt rummet. Nu måste vi ta tag i saken för så klart ska man ha ett eget rum när man fyller 3!

Dagen har varit lång och nu säger jag godnatt till köket och disken. Det känns nästan som om allt är diskat om man släcker lampan… jag är mätt och glad och önskar alla en trevlig sommar! Vi hörs!

Publicerat i Anna, Blogg Märkt med: , ,

Här är jag

Ett självporträtt av min dotter.

Ett självporträtt av min dotter.

Precis som Nora är jag mamma och ryggmärgsskadad. Nora och jag är med och driver projektet ”mamma pappa lam”. Jag vill berätta och ge andra i samma situation den informationen jag aldrig fick när jag väntade mitt första barn.

År 2007 skadades jag i en bilolycka och har sedan dess varit förlamad från midjan och nedåt. Jag var 26 år när jag skadade mig. Min första fråga efter uppvaknandet var ”Kan jag få barn?”. Svaret jag fick var en tegeltung bok i medicinlitteratur. Det var ett tufft år som följde. Jag kände att rehabiliteringen, som jag uppfattade det, försökte få mig att omdefiniera min personlighet – utifrån mitt nya funktionshinder. Jag vägrade. Jag var envis och sökte mig tillbaka till där jag var i livet innan jag skadades. Så efter färdiga studier, flytt och några runder på arbetsmarknaden var det dags för en ny utmaning – familj!

2010 föddes min och min sambos dotter. Om jag ska vara ärlig är jag inte säker på vad jag gav mig in i när jag blev gravid. Det fanns så många frågor kring min kropp och hur den skulle reagera som ingen kunde svara på. Alla var väldigt snälla och tillmötesgående, men svaren jag fick var nästan alltid ”Vi tar det problemet när det kommer”. Det är inget svar som gör en lugn precis, snarare tvärtom. Nu i efterhand har jag förstått att vården för ryggmärgsskadade gravida ser väldigt olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Min förhoppning är att det här projekt ska ändra på detta. För jag önskar ingen den ovissheten som jag kände. Jag har nu förstått att jag praktiskt taget kunde ha blundat för min kropp skötte allt. Jag är så imponerad av min kropp!

Jag kommer att skriva här på facebook om mitt liv och vardag – om det finns några frågor så svarar jag gärna på mail/kommentarer. Nu ska jag iväg och hämta på dagis… på återseende!

Publicerat i Anna, Blogg Märkt med: , ,