Blog Archives

Rätt till hjälp?

Två snyggingar på Malmöfestival, en utflykt jag inte skulle ha gjort utan Idas pappa.

Två snyggingar på Malmöfestival, en utflykt jag inte skulle ha gjort utan Idas pappa, men kan jag få ledsagning för att kunna göra sådana utflykter?

Jag har fått ett mail från en förbannad och desperat pappa. Hans sambo har en ryggmärgsskada och sitter i stol. Tillsammans har de en fem månader gammal knodd hemma. Nu växer oron för hur mamman ska klara vardagen själv när lill-hen börjar bli mer mobil. Sommaren är slut och pappan behöver gå till jobbet. De har vänt sig både till försäkringskassan och kommunen för hjälp, men de har fått blankt nej. Svaret de får är att man kan få hjälp om man inte klarar sina personliga behov själv, inte för att ta hand om ett friskt barn. De anser att barn är ett gemensamt ansvar och om mamman inte klarar mammaledigheten får väl pappan stanna hemma. Ett i mina öron väldigt konstigt resonemang. Mamman följer BVCs rekommendationer och helammar, dessutom har väl hon samma rätt att vara föräldraledig som alla andra nyblivna föräldrar?

Själv har jag en snart treårig, totalt orädd tjej med mycket vilja. Vi löser vardagen med resonemang, mutor och och ett visst mått av hot. Det faktum att jag är en hyffsat cool morsa (åtminstone tror jag det själv) hjälper också. Jag går inte med hjärtat i halsgropen och tror att hon ska skada sig hela tiden. Jag förlitar mig på att hon ska fatta rätt beslut och inte åta sig äventyr hon inte klarar. Därmed inte sagt att jag inte funderar på om jag utsätter henne för risker, den tanken har jag varje dag. Framför allt varje dag när vi går utmed den fyrfiliga vägen på väg hem från dagis.

Jag förlitar mig också otroligt mycket på min omgivning. Förra veckan var min man ute och reste. Jag hade  playdates inbokade varje eftermiddag. När jag funderar på att ge mig ut på utflykt med lillan gör jag helst det tillsammans med ett annat barn med minst en förälder. Så har jag gjort sedan hon var liten. Troligen skulle jag ha gjort så även om jag hade varit gående (det är roligare att göra saker tillsammans), men jag känner ändå ett visst mått av tacksamhetsskuld till alla kompisar, vänner, familj och inte minst partner. Det är väl dessutom inte så konstigt att jag med mitt rörelsehinder har ett större hjälpbehov när jag är mamma än innan jag fick barn? Men vilken hjälp har jag egentligen rätt att be om från samhället?

Jag har pratat med andra rörelsehindrade föräldrar som löser problemet på olika sätt. En mamma har precis fått beviljat ledsagning ett par eftermiddagar i veckan för att kunna gå till lekplatsen med sin son, en pappa anlitade en privat nanny några dagar i veckan under sin pappaledighet som fick ta med sig barnet ut, väldigt många får mycket hjälp av sin familj. Jag tror dessutom att många med mig avstår från att göra vissa aktiviteter med sina barn på grund av sitt rörelsehinder. De flesta känner som jag, det är enklare att lösa problemet för stunden med hälp av släkt och vänner än att börja slåss för rätt till hjälp.

En familj som får trillingar är automatiskt beviljade hjälp med avlastning. I familjer där barnet har en funktionsnedsättning finns det riktlinjer för vilken hjälp familjen kan få. Däremot verkar reglerna kring vad som gäller när föräldern på grund av ett rörelsehinder har svårt att fullt ut se efter sina barns behov vara ett stort svart hål. Många kommuner hänvisar till att familjen faller på det gemensamma ansvaret, vilket i förlängningen innebär den gående partnern. Det finns till och med de som blivit tillsagda att de får ha sina barn på dagis tills den gående partnern kommer hem om de inte klarar dagishämtningen själva.

Jag har börjat nysta i vilka rättigheter jag har, men inte riktigt hittat svar ännu. Du förälder med rörelsehinder, hur löser du problemet? Har du fått hjälp av kommunen? Eller har du några tips att ge? Tacksam för all input jag kan få, för dethär är verkligen en fråga vi bör lyfta!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , ,

Omgivningens syn på mig
som förälder

Skulle denhär på något sätt göra mig till en sämre förälder?

Skulle denhär på något sätt göra mig till en sämre förälder?

Vi har suttit och plöjt igenom de artiklar vi kunnat komma över om att skaffa barn och ha en ryggmärgsskada under de senaste månaderna. Lite då och då ramlar jag över text som antyder att personer känner sig ifrågasatta som föräldrar på grund av sin ryggmärgsskada. Jag har även själv flera gånger fått frågan om jag känner att min omgivning ifrågasätter min lämplighet som mamma. Jag känner verkligen INTE igen mig i den verkligheten. Visst erbjuder sig människor ofta att byta en blöja, att springa efter lillan när hon ger sig iväg eller att hjälpa henne på svårtillgängliga lekplatser. Jag ser inte detta som ifrågasättande av min kapacitet som förälder, utan snarare som att dessa personer är medvetna om bristerna i tillgängligheten. Kanske är jag naiv och tror det bästa om människor, kanske har jag under mina 20 år som skadad slutat lägga märke till särbehandling.

Två gånger under de senaste tre åren har jag känt mig ifrågasatt. Första gången var innan lillsnorpan ens var född. Vi var på föräldrautbildning på vår trendiga mödravårdscentral i centrala Stockholm. En supermeriterad barnmorska inledde utbildningen med ett litet skådespel om hur livet som spädbarnsförälder skulle kunna te sig. Hon gick omkring i rummet och med en docka på axeln som hon försökte lugna genom att försiktigt vyssja den. Hon beskrev hur vi trötta skulle gå med vårt gråtande barn på axeln. Hur det enda som skulle trösta barnet skulle vara ett metodiskt vandrande fram och tillbaka. Halvvägs genom det lilla skådespelet stannade hon plötsligt upp, tittade på mig och mannen och sa med förvånad röst ”ja, undra hur det blir för er, du kan ju inte gå omkring såhär”. I det ögonblicket tappade både jag och mannen helt förtroendet för den kvinnan och hade lika gärna kunnat avbryta halvdagskursen.

Den andra gången jag minns var vi i simhallen. Petter gick iväg till stora bassängen för att simma lite, medan jag och Ida var kvar på barnavdelningen. Lillan är världens vattendjur som inte är det minsta rädd för att få huvudet under vatten. Jag är gammal simmare och vet att jag trots min förlamning kan vara framme inom sekunder om det skulle hända något. Jag lät vattendjuret leka med sitt i fred medan jag satt en liten bit bort. Rätt vad det är snubblar lillan och famlar lite för att komma upp till vattenytan. Badvakten kommer som ett skott ut ur badvaktsburen och fiskar upp en förvånad Ida. Först då blev jag medveten om att badpersonalen hade punktmarkerat oss som riskobjekt. Jag tror inte att han skulle ha agerat så om han inte hade sett rullstolen på kanten.

Hur är det med er andra småbarnsföräldrar? Känner ni att omgivningen ifrågasätter er lämplighet på grund av funktionshindret? Är det skillnad om man har assistenter med i familjeekvationen? Ni som läser detta och inte själva har en funktionsnedsättning, hur tänker ni när ni ser en mamma eller pappa i rullstol? Jag är verkligen nyfiken. Jag tycker nämligen själv att jag för det mesta möts av glädje.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , ,