Bloggarkiv

Familjeträff i Malmö 23/11

20140225-143317.jpgMamma Pappa Lam bjuder in till en ny familjeträff i Malmö. Denna gång ses vi på eftermiddagen 23/11 i FIFH-hallen. Passa på att utmana familjen på rullstolsrace och kanske lite rullstolsbasket. När vi lekt av oss kommer det bjudas på enklare mat. Läs mer på foraldramote 20141123

Glöm inte att anmäla dig till nora@spinalis.se!

Publicerad i Nyheter Taggar: , , ,

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Beröm mig då!!!

Coop - äventyr

Jag har så gott som hela mitt liv haft svårt för att ta emot komplimanger.

I synnerhet när det gäller min förmåga att ta mig fram i livet med min rullstol. Antagligen hänger detta ihop med att jag inte vill att min funktionsnedsättning alltid ska behöva stå i centrum så fort det handlar om mig. Jag tycker heller inte att vad jag kan göra med min rullstol är särskilt märkvärdigt om man har mina fysiska förutsättningar utan snarare en självklarhet.

Coop - äventyr

Coop – äventyr

Människor har fördomar kring hur mycket/lite man kan göra om man hamnar i rullstol och ofta lutar det åt lite, vilket gör att imponerings-ribban är satt ganska lågt. Det räcker med att jag åker upp för en rulltrappa (något som för mig är lika svårt som att ta på sig en strumpa) så är detta märkvärdigt. Om jag kör med en barnvagn på stan får jag höra – ”Det var strongt gjort”. Hoppar jag in i min bil blir det – ”Gud, vad duktig du är!” Komplimanger jag får när det enda jag gör är att med goda fysiska förutsättningar lever ett vanligt liv.

Det är givetvis kul att folk blir glatt överraskade och inspirerade av de möjligheter jag visar finns, men det är samtidigt tråkigt att folk inte vet om eller förstår vilka möjligheter till självständighet som finns i detta land.

Paradoxen:

Häromdagen väntade vi främmat och jag stack med ungarna, Bianca 3 år och Amadeus 1,5 år, till Jägersro Centrum för att inhandla råvarorna till kvällens  middag. Två små barn som båda är i en livlig ålder tog jag in i bilen och åkte till ”Jägi” (som Bianca kallar det). När vi kommit fram, sätter jag Amadeus i knät, tar Bianca i ena handen och kör med en hand in på Coop för att handla. Här släpps Bianca fri då jag tar en kundvagn (fortfarande Amadeus i knät) och börjar plocka till mig mat. Betalning och packning av maten med vilda barn, blev ett företag i sig.

13 kilo ska in i bilen.

13 kilo ska in i bilen.

Jag hänger två tunga kassar bak på rullstolen, fortfarande Amadeus i knät och igen tar Bianca i ena handen och går till bilen. Lastar in ungarna, kassarna och slänger till sist in rullstolen i passagerar-sätet och kör hem.

Detta äventyr var för mig en prestation av rang och när jag nu för en gång skull var mer än mottaglig för beröm, vad händer?….INGENTING!

Var är ni nu??? Jag som känner mig duktig och strong och så gärna vill ha det bekräftat.

Istället fick det bli ett lip-blogginlägg som några kanske tyckte var precis vad jag förtjänade. Om man inte kan uppskatta beröm alltid får man skylla sig själv.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , ,

Fullt ös i solen!

Fullt ös med barn, ballonger och trevliga vuxnaI söndags anordnade Mamma Pappa Lam en familjeträff i Stockholm. Trots att det var årets hittills finaste dag valde ett  femtiotal besökare i olika åldrar att ta sig till Frösundavik för att för att mingla, leka, busa och prata lite allvar. Det blev en lyckad eftermiddag och utvärderingarna visar att deltagarna vill ses igen. Nästa gång ska dock vi organisatörer komma ihåg sådana självklarheter som att ha en presentationsrunda. Det kom också fram önskemål om att ha en föräldraträff riktad till dem med lite större barn.

Du som vill se fler bilder från helgens tillställning rekommenderas att gå in på www.facebook.com/mammapappalam där finns det ett album med lite mingelbilder.

Publicerad i Blogg, Nora, Nyheter Taggar: , , , ,

Springcykel

Här går det undan!

Här går det undan!

Vi har en promenad på en knapp kilometer till förskolan. Det är inte långt, men för långt för att vår treåring riktigt ska orka gå hela vägen. Jag tar bilen ibland, men långt i från alltid. Ofta går (rullar) jag och Ida mellan hemmet och förskolan. Då går hon delar av vägen och åker i mitt knä resten. Ofta blir det många stopp för att klättra, hoppa, titta på diverse skatter etc. Det brukar kunna ta en stund att komma hem.

Min man cyklar normalt till jobbet och för det mesta är det han som lämnar lillan på morgonen. Eftersom vi bor i blåshålet Malmö brukar han dock grymta över det extra segel han har bak på cykeln i form av en barnsadel. Sedan ett par veckor tillbaka har vi en genial lösning på problemet. Ida får cykla själv.

Hon fick redan som ettochetthalvt-åring en blå springcykel av sina kusiner. Då gick hon omkring med den lite försiktigt men föredrog länge sin trehjuling. Förra sommaren var vi på semester i Tjeckien och träffade bland annat Idas jämnåriga nästkusiner som åkte runt med springcyklar. Då trillade poletten ner och hon började åka runt på sin cykel på allvar. Det var under gråt och tandagnisslan vi lämnade tillbaka den springcykel vi hade fått låna neren i Tjeckien. När vi sedan kom hem fortsatte Ida att åka runt på sin cykel med större och större säkerhet.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Under vintern hamnade den i glömska i garaget, men så för några veckor sedan plockade vi fram den igen. Nu är den en succé och mitt bästa hjälpmedel. Det är inte tal om att sitta i knät längre. Vi tar cykeln till förskolan, till affären, hem till kompisar och på picknickutflykter. Och fort går det. Då och då får Ida stanna och vänta in sin mamma som inte riktigt hänger med. Petter slipper barnsadeln på cykeln. Ida känner sig jättestor när hon cyklar iväg på sin egen cykel med pappa på sin stora cykel bakom. Missnöjet är stort de dagar hon blir lämnad eller hämtad på förskolan med bil. Hon vill cykla!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250