Bloggarkiv

Gästbloggare: Var finns handboken?

IMG_4089

Gästbloggare: Åsa
Ludwig fyllde åtta år i måndags. Mognadsgraden kan diskuteras men skärpan finns där. En smart åttaåring utan mognad blir en tickande bomb!

Det har gått upp för den unge mannen att ifall han säger att han är sjuk så behöver han inte gå till skolan. Jättebra! Blir en skickad till skolan iallafall så kan en alltid skylla på ont i huvudet vid lunch. Då kommer mamma och hämtar!

Självklart kommer oron fram.

-Tänk om Ludwig inte trivs i skolan?

Han säger att han trivs.

IMG_4090-Tänk om Ludwig inte mår bra?

Han säger att han mår bra.

-Tycker Ludwig att skolan är svår?

-Kanske är det för lätt?

Tankarna far i ett enda virrvarr och skräcken att inte duga som förälder vaknar till liv!

Varför finns det ingen manual på det här att vara förälder? En handbok där det bara är att följa stegen.

-Om du ringar in ”a” fortsätt till sidan 37.

-När du läst sidan ”37”, räkna ihop poängen.

IMG_4091Beroende på utfall är det bara att gå över till fördjupnings materialet och förkovra sig!

Nej, när en är förälder så är det bara att gå på magkänsla och verka säker på sin sak och hoppas att en inte blir avslöjad för den skojare som en egentligen tror sig vara!

-Vänta ni barn!

-En vacker dag blir ni föräldrar! Då kommer det gå upp ett ljus:

-Aha var det så här jag torterade mina föräldrar!

Allt gott

Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , , , , , , ,

På vift med Moa

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,

”Mammaledig”

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två.

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två. Och nej, jag har inte kammat håret ännu.

Idag fyller Moa, även kallad lillfisen, fyra veckor. Tänk att det bara är fyra veckor sedan hon föddes, det känns som igår samtidigt som det är ofattbart att hon bara har funnits i våra liv så kort tid. Storasyster var en galet lättskött och nöjd bebis. Alltid lätt att felsöka, var hon inte hungrig så var det dags att byta blöja eller att sova. Denna lilla madam är inte riktig lika nöjd. Hon rapar sällan och kräks aldrig, därmed måsta all luft hon får i sig ta sig igenom hela systemet och det gör ofta ont. Därav smeknamnet. Resultatet är en trött mamma och en pappa som börjat sova på soffan. Allt är helt enkelt som det ska vara.

Petter började jobba igen igår. Vi tog lite extra ledigt tillsammans första månaden för att hinna landa som familj, litegrann åtminstone. Nu är det dags att hitta rutiner och få lite ordning på vardagen. Det kommer bli en utmaning nu när det finns en storasyster att ta in i ekvationen också. Men det är en utmaning som jag ser fram emot.

Min plan är att försöka vara aktiv med bloggandet. Under de senaste tre åren med Mamma Pappa Lam har jag fått mycket frågor om hur jag löste saker praktiskt med en bebis. Det har även dykt upp en hel del bebisprylar och hjälpmedel på marknaden. Så nu när jag har en testdocka tänker jag ta tillfället i akt att utvärdera prylar och dokumentera hur jag löser allt från lyft till utflykter. Så passa gärna på att fråga nu, kanske kommer just din fråga få ett eget inlägg.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , ,

Andra barnet del 2

ultraljudDet har inte kommit en enda publik kommentar på mitt inlägg från förra veckan. Däremot har jag fått en hel del privata meddelanden med glada tillrop, personliga reflektioner och funderingar. Det visar tydligt hur ämnet barnlängtan och barnlöshet inte gärna tas upp offentligt, men ändå berör många. Jag tror att vi alla skulle må bra av att tagga ner lite av vår perfekta fasad och erkänna att barn faktiskt inte kommer på beställning i alla familjer.  Många familjer upplever både missfall och barnlöshet. Många får ställa om sin bild av hur familjen ska se ut från sin barndomsdröm till den verklighet man får sig tilldelad.

Hur har då vår lilla familj resonerat och agerat på beskedet att syskon inte är troligt ”den vanliga vägen”? Vi funderade och pratade en hel del kring fördelar och nackdelar, möjligheter och risker. Vi har tur och har relativt goda chanser att lyckas med en  IVF. Däremot har vi ett biologiskt barn sedan tidigare och är därmed inte berättigade att få någon fertilitetsbehandling bekostad via det offentliga.

Vi bet i det sura äpplet, tittade över våra besparingar och beställde till slut IVF-klinikens stora paket, tre IVF-behandlingar. Men vi beslutade också att det blir dessa tre behandlingar, blir det inget syskon på de försöken så är det den verklighet vi får anpassa oss till.

En avbruten behandling, ett negativt försök och ytterligare ett försök senare,  kan jag nu svara positivt på frågan om syskon. Om allt går vägen blir det bebisgos i familjen Sandholdt i januari. Vi vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant, men sakta håller jag på att vänja mig vid tanken. Och jag ser mycket fram emot att ha något roligt att skriva om här på bloggen.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , ,

När andra barnet inte kommer

IMG_6459Vi har inte planerat hur många barn vi ska ha i vår familj. När vi bestämde oss för att det var dags att skaffa ett första barn sa vi från början att vi börjar med en, sedan får vi se hur allt går och så tar vi storleken på familj efter det.

Allt fungerade ju så bra och när lillan var något år började vi prata om hur familjen skulle se ut framöver. Vi kom fram till att syskon skulle vara roligt, men att vi inte har bråttom. Lillan kunde gärna få bli några år och lite mer självständig, men vi konstaterade också att det inte heller skulle vara hela världen om jag råkade bli gravid.

Så gick det ett år och tankarna på syskon blev lite mer återkommande. Ytterligare ett år senare började jag tycka att det var konstigt att andra fick både en tvåa och trea medan inget syskon var på gång hemma hos oss.

Samtidigt har jag rest land och rike runt och föreläst om att bli och vara förälder med ryggmärgsskada. En av de vanligaste frågorna efter en föreläsning är ”nu när du har fått ett barn och allt har fungerat så bra, ska ni inte ha ett barn till?”. Samma sak från släktingar, vänner och mer eller mindre nära bekanta. Det är märkligt det där, innan man skaffat ett första barn är det inte många som frågar om familj, när det första väl har kommit är det fritt fram att ställa frågan.

I början svarade jag sanningsenligt att vi inte har så bråttom, jag har ju trots allt bara en famn att sitta i och den behöver fortfarande Ida. Sedan började jag svara lite mer undvikande och de senaste åren har svaret varit sanningsenligt: I vår familj kommer inte barnen på beställning.

Vi hade ju testat att allt fungerade. Visserligen blev inte lillan heller till på första försöket, men vi väntade egentligen inte särskilt länge på henne.

Till slut började jag dock komma till slutsatsen att vi nog borde kolla att allt står rätt till trots allt. Jag gav oss en deadline, har jag inte blivit gravid när jag fyller 35, då ringer jag fertilitetsmottagningen.

Min 35-årsdag kom och gick, men inget positivt graviditetstest. Så jag tog mod till mig och ringde det där telefonsamtalet. Jag fick ett ganska kallt mottagande. ”Ni har ett biologiskt barn tillsammans sedan tidigare och fertilitetscentrum har LÅNG kö”. Ett par samtal senare hade jag bokat in oss för ett första besök på en privat klinik. Förra sommaren drog vi igång en fertilitetsutredning och i höstas kom beskedet, vi hade haft grym tur en gång, chansen att vi skulle ha samma tur igen är ganska liten.

Det blev en kalldusch, men samtidigt visste jag nog redan att det var så. Nu kom dock en mängd frågor att ta ställning till. Jag är ganska nöjd med vårt liv. Vi är grymt stolta och glada över vår dotter. Den förmågan att njuta av det vi har vill jag inte mista i jakt på något mer. Jag har sett fler kvinnor i min omgivning bli mer eller mindre besatta av tanken på barn och den situationen vill jag absolut inte hamna i.

Samtidigt tycker jag att Ida förtjänar ett syskon. Jag vill att hon ska ha någon att leka med, bråka med och dela glädje och sorg med när vi blir gamla och dementa. Jag känner mig själv inte färdig med småbarnsåren och längtar efter mera bebisgos.

Hur skulle du ha resonerat om du var i samma situation? Har du något tips att ge mig? Detta är något som upptagit en hel del av vår energi de senaste åren och jag kommer att fortsätta mitt inlägg nästa vecka. Tills dess har du ett I-landsproblem att fundera över.

Ha en riktigt bra helg i solen!

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250