Bloggarkiv

På vift med Moa

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,

gästbloggare: Perspektiv

IMG_6922Gästbloggare: Åsa
Min plan är att följa med min son till skolan i dagarna. Det känns viktigt att det inte är något konstigt att Ludwigs mamma är ”rullstolsburen”. Jag får alltid en skara med barn runt mig och frågorna haglar:

– Varför sitter du i rullstol?

– Varför har du händerna sådär?

– Är det tråkigt att sitta ner hela tiden?

Jag brukar svara lätt och ledigt på dessa frågor men sist blev jag faktiskt trött. Jag kontrade så här:

– Vet ni. Jag sitter ju nu i rullstol men det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag är ju ”super cool” i alla fall.

Det visade sig vara en god kontring då jag såg den roade glimten i deras ögon. De var nöjda med svaret.

Ofta hör vi att samhället har  blivit hårt och att ”annorlundaskap” accepteras allt sämre. Jag vägrar ta till mig det som en sanning. Det många av oss  har problem med är det faktum att vi faktiskt lär andra människor hur de ska behandla oss och vi står själva ansvariga för vad det än nu må bli. Den som uttrycker en mening om att ”perfektion” är det enda som duger har redan kapitulerat inför det faktumet och utkomsten kommer att blir därefter. Vi skapar våran egen verklighet och hur den verkligheten blir är upp till oss själva.

Det är en fråga om perspektiv. Ibland när jag är och handlar så tilltalar expediten min assistent istället för mig. Det här dilemmat brukar diskuteras ivrigt mellan oss som lever med assistans. Min fråga är.
– Är det så farligt?

Hur ska expediten egentligen veta vem av oss som ska handla och ja, det är min assistent som tar upp kortet och själva kontexten för situationen är att expediten vill ha betalt.

IMG_6923 IMG_6924

Speciellt som föräldrar vill vi gärna vara ”världsbäst” på allt och sitter vi i rullstol så ska vi vara ”utomjordiskt” duktiga. Sanningen är den att ingen är bra på allt. Jag tror att det är viktigt att erkänna det både för sig själv och andra och för sina barn. Jag  lagar inte mat. Jag tvättar inte. Jag dammsuger inte. Men Ludwig har en mamma som har all tid i världen för honom på grund av just detta. Kravet på perfektion sitter i våra egna huvuden!

Min rullstol är bara en ”liten” detalj av mig.
Jag väljer vem jag är. Punkt.

Vi ses!

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , ,

”Mammaledig”

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två.

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två. Och nej, jag har inte kammat håret ännu.

Idag fyller Moa, även kallad lillfisen, fyra veckor. Tänk att det bara är fyra veckor sedan hon föddes, det känns som igår samtidigt som det är ofattbart att hon bara har funnits i våra liv så kort tid. Storasyster var en galet lättskött och nöjd bebis. Alltid lätt att felsöka, var hon inte hungrig så var det dags att byta blöja eller att sova. Denna lilla madam är inte riktig lika nöjd. Hon rapar sällan och kräks aldrig, därmed måsta all luft hon får i sig ta sig igenom hela systemet och det gör ofta ont. Därav smeknamnet. Resultatet är en trött mamma och en pappa som börjat sova på soffan. Allt är helt enkelt som det ska vara.

Petter började jobba igen igår. Vi tog lite extra ledigt tillsammans första månaden för att hinna landa som familj, litegrann åtminstone. Nu är det dags att hitta rutiner och få lite ordning på vardagen. Det kommer bli en utmaning nu när det finns en storasyster att ta in i ekvationen också. Men det är en utmaning som jag ser fram emot.

Min plan är att försöka vara aktiv med bloggandet. Under de senaste tre åren med Mamma Pappa Lam har jag fått mycket frågor om hur jag löste saker praktiskt med en bebis. Det har även dykt upp en hel del bebisprylar och hjälpmedel på marknaden. Så nu när jag har en testdocka tänker jag ta tillfället i akt att utvärdera prylar och dokumentera hur jag löser allt från lyft till utflykter. Så passa gärna på att fråga nu, kanske kommer just din fråga få ett eget inlägg.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , ,

Låt oss presentera: Anna!

IMG_6799Hej,
Jag heter Anna och jag tycker det är så spännande och roligt att få möjligheten att blogga här på Mamma Pappa Lam. Det ligger mig varmt om hjärtat då jag tycker att det är ett fantastiskt projekt och ett forum med framtidstro som ger stöd, möjlighet till att dela erfarenheter och att lära av varandra.

Jag har ändå sedan jag varit liten velat vara en mamma. Det kanske är de flesta småflickors drömmar när man leker, pysslar och stoppar om sina dockor i vagnar. Min Skrållan, som hon hette, skulle alltid vara med mig. Hon var med till affären, hade en egen plats vid matbordet, på skrivbordet, i skolväskan och såklart även på pakethållaren på cykeln.

 

Min dröm om barn skulle också bli sann men inte på det sätt jag fantiserat.
När jag var 29 år var jag på skidsemester med min pojkvän i svenska fjällen och vi hade precis fått reda på att jag var gravid. Vi var båda i en mindre chock men såg denna resa som en möjlighet att smälta denna stora nyhet och samtidigt börja glädjas för detta tillsammans.

Min pojkvän och hans bror hade dragit ute på en fartfylld skotertur och jag hängde då på min svägerska för att åka en längdåkningstur på fjällen. Det lät så idylliskt, fridfullt och vackert jämfört med deras uppvisning av höga hastigheter och coola hopp. Min svägerska är en lugn norrlandstjej och arbetar dessutom som ”backläkare” så jag kunde ju inte ha en bättre följeslagare. Rutinerad skidåkare som hon är, så hade hon hade givetvis på sig breda och stabila telemark skidor. Jag som precis kommit hem ifrån Tjejvasan, hade på mig mina smala och lite bräckliga längdåkningsskidor. De visade sig inte alls optimala denna dag och nedför en backe gick det alldeles för snabbt och vurpan är inte av denna värld. Jag skadade nacken och just då förstod jag inte så mycket mer.

Min svägerska var läkare på Östersunds sjukhus och förstod nog mer än jag vad som pågick. Efter hon klättrat runt för att få täckning på telefonen så kunde hon larma och sedan efter en stund dök en helikopter upp. Med på helikoptern var ett filmteam som ville dokumentera denna olycka. Nej tack sa vi bestämt och kanske inte så vänligt.  

Fick på denna helikopterflygning berätta att jag var gravid för sjukvårdspersonalen och det visade sig även att min svägerska också var det. Det var en färd fylld av oro och skräck över vad som hänt samt en stark irritation över kamerateamets osympatiska framfart och bemötande. En önskan om att jag skulle hängt på skoterturen fanns såklart också och att vi skulle suttit framför brasan, i mysiga stugan, och njutit av en hemmagjord pizza på kvällen.

Det som skulle bli denna fantastiska påsklovssemester slutade dessvärre med ambulanshelikopter tillbaka till Stockholm. Operationen på Huddinge Sjukhus gick bra men min rehabilitering kom i kläm dessvärre på grund av min graviditet. Jag var under denna period så förbannad, ledsen och frustrerad att det inte går att begripa. Jag var otymplig, fick yrsel av minsta rörelse och kände mig så drabbad. Varför var en fråga som ofta kom upp.

IMG_6802 IMG_6803

Oavsett hur jag mådde så var det som fick mig att kämpa och det enda jag tänkte på var att gör det bästa för min egen ”skrålla” som väntade på att få komma till oss. Hon var ivrig och det blev akut kejsarsnitt. Hon föddes i vecka 25 + 5, vägde 713 g och var enbart 31 cm lång.  Tindra visade sig vara en envis och stark tjej och var en liten hjälte redan från start.

 

Det blev en lång tid på sjukhus för mig. Ifrån Huddinges intensivvårdsavdelning blev det Neuroavdelningen R18 på KS Solna, till Rehab Station Stockholm och därefter ”flyttade” vi in på ett familjerum på Neonatalen på KS. En sjukhusvistelse på nio månader men så här i efterhand har allting gått väldig bra. Min dröm om att få barn blev sann men inte på det idylliska sätt jag föreställt mig. Livet blir sällan på det sätt man tänkt, det håller nog de flesta med om. Vi möter alla oväntade händelser, personer och annat oförutsägbart längs vägen.

IMG_6805Livet blir bättre och bättre och såklart kommer det en 2:a på det här. Mer om det nästa gång… Ses!

…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………

Publicerad i Anna L, Blogg Taggar: ,

Örnen har landat

Vårt lilla underverk

Vårt lilla underverk

Nu har jag hållit er på halster länge nog. Nej, jag vankar inte fortfarande omrking som en flodhäst. Den 20 januari, i vecka 39+0 gick plötsligt vattnet när jag vände mig om i sängen under natten. Vi tog oss snabbt iväg till sjukhuset, via en sömndrucken barnvakt som tog emot en förväntansfull och klarvaken blivande storasyster. Strax innan vår barnmorska gick av sitt skift, kl 06.47 på morgonen föddes en liten tjej.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre. Precis som förra gången är jag grymt imponerad av min kropp. Tänk att den, som faktiskt funkar lite sisådär från brösthöjd och ner, fixar en förlossning utan att någon utomstående behöver lägga sig i. Det är coolt!

Lilltjejen fick spendera första veckan utan namn, men nu har vi enats i familjen. Det blir en Moa (mitt och Petters val, Ellienora (storasysters val), Märta (efter Petters farmor) Sandholdt. Just nu försvinner dagarna i ett rasande tempo. Moa är en närhetsnarkoman som helst äter på nätterna och sover på dagarna.  Vi övriga i familjen har inte riktigt anammat hennes dygnsrytm ännu. Vi får se vem som vinner kampen om när det är lämpligt att sova.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250