Bloggarkiv

Örnen har landat

Vårt lilla underverk

Vårt lilla underverk

Nu har jag hållit er på halster länge nog. Nej, jag vankar inte fortfarande omrking som en flodhäst. Den 20 januari, i vecka 39+0 gick plötsligt vattnet när jag vände mig om i sängen under natten. Vi tog oss snabbt iväg till sjukhuset, via en sömndrucken barnvakt som tog emot en förväntansfull och klarvaken blivande storasyster. Strax innan vår barnmorska gick av sitt skift, kl 06.47 på morgonen föddes en liten tjej.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre. Precis som förra gången är jag grymt imponerad av min kropp. Tänk att den, som faktiskt funkar lite sisådär från brösthöjd och ner, fixar en förlossning utan att någon utomstående behöver lägga sig i. Det är coolt!

Lilltjejen fick spendera första veckan utan namn, men nu har vi enats i familjen. Det blir en Moa (mitt och Petters val, Ellienora (storasysters val), Märta (efter Petters farmor) Sandholdt. Just nu försvinner dagarna i ett rasande tempo. Moa är en närhetsnarkoman som helst äter på nätterna och sover på dagarna.  Vi övriga i familjen har inte riktigt anammat hennes dygnsrytm ännu. Vi får se vem som vinner kampen om när det är lämpligt att sova.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Vecka 37+1 och färdig!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Vår femåring Ida föddes i vecka 37+2. Då var jag redo på att gå två veckor över tiden och bli igångsatt. Denna graviditeten har jag mentalt ställt in mig på att bebis kommer komma samtidigt som storasyster. Att jag dessutom varit i kontakt med läkare på specialistmödravården som varit orolig för en förtidig förlossning har gjort mig än mer inställd på att allt efter nyårsafton är bra. Idag är jag i vecka 37+1, galet färdig med att vara gravid, men det är inget som tyder på någon bebisentré de närmaste dagarna. Börjar inse att jag nog kommer få förbereda mig på en lång väntan.

Förra graviditeten bodde vi i Stockholm. Jag var en rätt orolig förstföderska med en miljard frågor, främst gällande min ryggmärgsskada och barnafödande. Jag såg till att bli kopplad till specialistmödravården i Huddinge och Karin Pettersson, en fantastisk förlossningsläkare specialiserad på kvinnor med neurologiska skador och sjukdomar. Från den dagen jag träffade Karin släppte alla medicinska farhågor, och jag kände mig trygg. Jag träffade henne ett par gånger under hela graviditeten, främst för att jag ville det, och hon såg mig som en lågriskgraviditet från första mötet. Allt fortlöpte utan komplikationer, förlossningen gick visserligen snabbare än vad någon hade väntat sig, men ut kom en välskapt, frisk och lagom stor tjej. Även jag mådde oförskämt bra efteråt.

Denna graviditeten bor vi i Malmö. Även här har jag en koppling till specialistmödravården. Denna gången var det dock jag som kom lugn till mitt första besök på specialistmödravården och läkaren som var nojjig. Den första graviditeten hade ju gått så otroligt bra och jag ville mest ha kopplingen till specen för att få en narkoskonsulstation och en notering i min journal om att ta in mig vid oro för påbörjad förlossning på grund av nedsatt känsel och snabbt första förlossningsförlopp.

Detta har jag fått. Dessutom har man haft ett teammöte om mig med läkare från kvinnokliniken, rehabiliteringsläkare, narkosläkare, koagulationsläkare mfl där det bland annat diskuterats inläggning från v 36 på grund av oro att jag inte ska veta när det är dags att föda. Jag avböjde vänligt men bestämt detta. Trots superhög belastning på ultraljudsmottagningen i Malmö har jag och magen varit på inte mindre än tre extra ultraljud med påföljande undersökning av blodflöde mellan bebis och moderkaka och träff med läkare på specialistmödravården. Förutom detta har jag följt det ordinarie mödravårdsprogrammet med mätning av mage och lyssna på hjärtljud. Detta innebär att jag varit på någon slags koll i princip varje vecka sedan mitten av november.

Hela tiden har allt sett bra ut. Det är en aktiv bebis som väger 6,7 procent under storleken på en genomsnittsbebis och har gjort så sedan första mätningen. Det enda man möjligen kan anmärka på är intelligensen.  Bebis la sig nämligen till rätta med huvudet nedåt runt vecka 30, men har sedan dess försökt ta sig ut genom höger sida av min mage. Jag har visserligen varit trött och sliten under den sista trimestern, men det är inte så konstigt.

I tisdags var vi på det senaste ultraljudet med påföljande läkarbesök. Eftersom doktorn varit orolig var jag helt inställd på att han skulle föreslå en planerad igångsättning för att ha koll på läget. Döm om min förvåning när han lutar sig tillbaka i stolen, frågar hur jag mår, säger att bebis mår prima och i nästa andetag säger att han ser detta som en lågriskgraviditet. Istället för några idéer om igångsättning frågar han om och när JAG vill träffa honom igen. När jag nämner att jag är inställd på att bebis kommer vilja titta ut på fredag, ler doktor antyder att det skulle förvåna honom och säger att vi inte kommer att få träffa honom då för han är ledig fredagar.

Tre dagar före det att jag ställt in mig på att föda barn är vi alltså friskförklarade. Nu, när JAG är inställd på att det får vara nog med graviditet och sparkar mot revbenen har läkaren släppt alla tankar på tidig förlossning. Så nu går vi in i väntans tider. Almanackan är helt tom, och jag som avsiktligt tagit det extremt lugnt sista månaden funderar på att börja klättra i trappor och rulla på kullersten för att sätta igång det hela.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,

Flodhästen Nora

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor.

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor men ständigt i vägen.

Jag är kass på att gravidblogga. Livet kör på i 130 knyck, medan min energinivå succesivt sjunker mer och mer för var vecka som går. Nu är jag i vecka 33 och bebis är i stort sett färdig, ska bara biffa till sig lite också. På det stora hela har denna graviditet gått oförskämt bra. Fram till vecka 30 hade jag visserligen lite foglossningsbesvär och humörsvängningar, men i övrigt var jag en rätt fräsch Nora.

Sedan mötte jag vecka 30-väggen. Det kändes verkligen som att jag över ett par nätter blev 10 kg tyngre, 20 år äldre och 40 år gnälligare. Jag känner mig som en 80-årig reumatikertant. Jag har en hel del sammandragningar, svårt att sova på natten och är allmänt osmidig. I onsdags var jag på besök på specialistmödravården och beklagade mig. Läkaren konstaterade också att sammandragningarna bidrar till att jag har en något kortare livmoderhals än han skulle föredra. Så sedan en vecka tillbaka är jag ordinerad att inte jobba mer än halvtid och att sova siesta. När beslutet väl var fattat kändes det underbart. Plötsligt orkar jag med eftermiddagen och kvällen utan att ha en stenhård boll till mage eller att explodera på familjen.

Från och med idag har jag även delegerat dagishämtningen av Ida till en grannfru. Hon kör bil till förskolan varje dag och hämtar sina två barn. Personalen på förskolan har lovat att hjälpa Ida på med ytterkläder och att få ut henne till bilen, så inväntar jag henne hemma. Därmed slipper jag fyra förflyttningar in och ut ur bilen, samt lyft av rullstol, alternativt promenad upp för branta dagisbacken med en mage som är i vägen. Skönt!

På tal om att känna sig allmänt otymplig och flodhästlik. I morse inträffade den ultimata förolämpningen. Jag spräckte sitsklädseln på min rullstol. Jag har viss funktion kvar i benen och kan stå på dem. Detta är något som jag utnyttjar när jag ska dra på mig byxor. Under graviditeten försämras denna förmåga rätt rejält, min spasticitet förändras, jag blir slappare i musklerna och foglossningarna bråkar med benen. I morse ställde jag mig upp med mycket möda och stort besvär, fick på mig byxorna och skulle sedan sätta mig ner. Musklerna gjorde inte riktigt det de skulle, utan det blev ett kontrollerat fall ner i stolen. Ett kontrollerat fall som resulterade i ett knak samtidigt som jag kände hur jag sjönk avsevärt mycket längre ner än jag borde. Min första tanke var att jag spräckt hela ramen på min kolfiberrullstol. Tack och lov var det inte fullt så illa, men större delen av sitsklädseln är tudelad.

Det fick bli en tur till hjälpis. Nej, sitsklädslar är inget de har i lager. I bästa fall kommer de kunna fixa det till helgen. Håll tummarna! Nu sitter jag i ”tjockisstolen”, min obekväma, gamla, tunga och tre centimeter för breda rullstol. Bara så ni vet så är det synd om mig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Vardagen som gravid

Här kommer 2 nya videobloggar från Carolina!
Den första filmen från gravidvecka 14 och den andra från gravidvecka 15.

Publicerad i Blogg, Carolina & Jesper Taggar:

Första veckorna som gravid

Här delar Carolina med sig av hur hon har upplevt de första veckorna som gravid.

Publicerad i Blogg, Carolina & Jesper Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250