Bloggarkiv

Lyckan att få vara en Svensson

Cykelselfie

Cykelselfie

Ibland får jag frågan,” vad saknar du mest med att sitta i rullstol?”. För min del är svaret inte ”att kunna gå”, snarare är det vissa aktiviteter jag saknar att kunna göra. Dansa styrdans med min man, knata runt i skogen och leta svamp en solig höstdag, cykla till jobbet…  Just cykla till jobbet har det på senare år kommit en hel del lösningar på, ganska dyra lösningar men ändå lösningar. De senaste tio åren har armcykelmarknaden fullkomligt exploderat. Jag har vid flera tillfällen testat lite olika varianter på armcyklar och älskat känslan av vinden i håret medan jag tar mig fram för egen maskin.

Marknaden erbjuder en hel del olika varianter av cyklar, från supersnabba racercyklar till mer bekväma cyklar som man fäster på den egna manuella rullstolen. Visst är de snabba liggcyklarna häftiga och visst har jag varit sugen, men desto mer jag funderat på saken desto mer säker har jag blivit på att det egentligen inte är det jag saknar. Jag är av naturen lat. Om jag ska motionera måste det finnas något annat incitament än att det är bra för min hälsa. Det faktum att jag behöver ta mig till jobbet är en tillräcklig bra anledning för att få ut mig. Särskilt med tanke på att jag bor i en cykelstad med alltför många rödljus för att det ska vara roligt att köra bil.

Eftersom jag idag är rätt otränad och som sagt lat har jag sneglat på en armcykel med elmotor som kan hjälpa till om det blir för tungt. Så till den tråkiga delen av all form av fritidssysselsättning om man har ett rörelsehinder. En ny påhängscykel med elmotor går på den nätta summan av dryga 60 000 kr exklusive moms. Det är billigare att köpa en bil. Så jag har fortsatt snegla.

I somras startades en facebookgrupp vid namn ”Hjälpmedel Köp – Sälj – Sök – Finn”, därmed skapades en andrahandsmarknad för fritidshjälpmedel och plötsligt tändes hoppet om en bättre begagnad cykel. I slutet av sommaren kom annonsen, en tre år gammal cykel var till salu för det nätta priset av 40 000 kr. Fortfarande sjukt mycket pengar. Skulle en av mina gående kompisar köpa en cykel för 40 000 spänn skulle vi andra säga att hen lider av en extrem ålderskris, så jag fortsatte att drömma.

Men så lärde sig Ida cykla på en riktig cykel med trampor. Hennes fyraårspresent blev en ursöt, ny cykel som hon älskar. Plötsligt hinner jag inte med henne längre. När hon slänger sig iväg på cykeln har jag och rullstolen inte en chans. Jag mindes hur jag och mamma brukade packa en picknick-korg och ge oss ut på cykelutflykter när jag var liten. Jag mindes hur underbart jag tyckte att det var och blev förbannad. Detta är en typisk aktivitet som jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och som jag vill kunna dela med min dotter. Jag vill kunna göra en cykelutflykt på Ven, Visingsö eller för den delen en sommarvecka runt Bornholm på cykel.

Jag började återigen räkna sparpengar. Jag kollade om cykeln fanns kvar och jag fattade beslutet. Att kunna cykla är en aktivitet jag verkligen tror jag saknar. Det är en aktivitet som jag verkligen vill dela med min dotter och det är en aktivitet som jag kan tänka mig att utföra dagligen för att ta mig till och från jobbet. Sagt och gjort, jag köpte mig en för tidig julklapp för rätt många år framöver, en försenad 30-årspresent, en förtidig 40-årspresent. Jag köpte mig en cykel. Och jag ÄLSKAR den.

Förra veckan cyklade jag till jobbet tillsammans med många andra buttra malmöiter. Jag hade ett brett leende på läpparna. När jag skulle cykla hem öste regnet ner. Vattnet droppade ner från näsan på mitt breda leende. I lördags packade vi picknickkorgen och fikade på en lekplats 500 meter hemifrån. Vi firade Fars dag med att äta ute. Självklart cyklade vi till stan och tillbaka (då fick Ida sitta på cykelsadel bak på Petters cykel, det var lite väl långt för henne). Även då regnade det när vi skulle hem. Men det gjorde inte det minsta. Petter och jag småpratade medan vi gled fram på Malmös gator. Ida somnade bak på Petters cykel och jag kände mig fånigt lycklig.

Jag har köpt mig en av de aktiviteter jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och just idag känns det värt varenda krona. Jag har redan börjat planera en cykelsemester på Bornholm i sommar och fram tills dess tänker jag njuta av att glida fram över Malmös gator som alla andra Svenssons!

 

 

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Lösning för barnvagn

Här kommer ett tips på en uppfinning för att koppla ihop barnvagn och rullstol. Titta på filmklippet på  http://www.spinalpedia.com/

Publicerad i Nyheter Taggar: , , ,

Hålla handen

Ett "hålla-handen-substitut" som funkar Jag har flera gånger nämnt att jag tycker det är jobbigt att jag inte riktigt kan hålla handen med min dotter när vi är ute och rör oss, men nu har jag nästan hittat en lösning. Jag behöver mina händer för att köra min rullstol och det är svårt att hålla i min hand som rör sig hela tiden. När jag är ute och går med min man funkar det att hålla honom i den ena handen och köra rullstolen med den andra, men det förutsätter att han drar mig lite på den ena sidan. Det funkar inte med ett barn som nyss lärt sig gå, eller för den delen hunnit bli tre år. Jag har fått tips från andra föräldrar i stol att barnet kan hålla mig i kläderna, men jag tycker inte heller det funkar riktigt. Vi har försökt med att lillan ska ”köra” mig och hålla i stången bak på mitt ryggstöd, men då ser jag inte vad hon gör och har inte koll om hon plötsligt släpper.

För ett tag sedan tipsade en mamma i Facebook-gruppen ”Föräldrar i rullstol” om ett barnvagnshandtag från företaget Skip Hop. Handtaget är designat för att sättas fast på en barnvagn så att det äldre syskonet kan hålla i handtaget när föräldern går med en barnvagn. Det är helt enkelt en ögla i plast med ett handtag på. Självklart så funkar det att sätta fast på en rullstol lika väl som på en barnvagn

Vad blir då betyget? Jag ger handtaget en fyra. Det är bästa lösningen på problemet hittills. Ida älskar sitt handtag och blir sur när det inte hänger på rullstolen. Vi tycker dock att det är aningen kort, hon hamnar lite för nära mitt hjul när vi är ute och går. Egentligen skulle det nog fungera lika bra om jag hängde ett spännband med ett handtag i i ramen, men den söta ugglan som utgör Skip Hops handtag är nästan värd de 99 kronor som handtaget kostar på exempelvis Lekmer. Tack Marta för tipset!

photo1

Handtag från Skip Hop i närbild.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , ,

Bilstöd och föräldraskap

Bilen är näst efter rullstolen mitt viktigaste hjälpmedel. Men visst förändras behoven när familjesituationen förändras!

Bilen är näst efter rullstolen mitt viktigaste hjälpmedel. Men visst förändras behoven när familjesituationen förändras!

När jag var uppe på Hjultorget förra veckan fastnade jag en stund i Försäkringskassans monter och frågade ut dem om möjligheter att söka stöd med hänsyn till att man blir förälder och har ett rörelsehinder. För mig har transporter varit ett bekymmer. Just lyften av 10 kg barn(som inte alltid vill som jag) har slitit en hel del på mina axlar och då har jag ändå en bild av mig själv som hyffsat vältränad.

Min första fråga var om jag har möjlighet att söka bidrag för en anpassning som underlättar för mig att ta med mig mitt/mina barn i bilen. När jag ställde samma fråga till en handläggare via telefon för två år sedan fick jag ett nekande svar, denna gången var det betydligt mer positivt. Svaret jag fick var att jag absolut ska söka anpassningsbidrag för detta och att de har gett bifall på flera sådana ansökningar. Däremot sa de att de får in extremt få sådana ansökningar. Detta speglas också i min dialog med bilanpassningsföretagen som har få idéer som underlättar lyft av små barn utan rörelsehinder. De blir alltid lika ställda när jag kommer med frågan.

Jag vill därför uppmana alla er som har små bebisar eller väntar tillökning, att göra slag i saken. Ring er anpassningsfirma och peta in en ansökan för detta till försäkringskassan så det skapas en efterfrågan på dessa lösningar. Så länge vi inte får tummen ur och efterfrågar produkter som underlättar dessa lyft kommer de inte heller komma ut på marknaden och då kommer vi fortsätta lyfta sönder våra axlar när barnen är små.

Den andra frågan jag hade till kassan var huruvida jag kan söka nytt bilstöd innan de nio åren löpt ut för mitt gamla bilstöd om familjesituationen förändras. Det är inte helt otänkbart att en person som är singel vid 30, hinner bli trebarnsförälder innan 40-strecket. Vi hade det dilemmat när jag behövde byta min 13 år gamla bil för två år sedan. Vi vet inte hur stor eller liten vår familj kommer bli, men jag föredrar att kunna köra en vanlig låg kombi och tycker att de lite större höga bilarna mest är jobbiga att göra förflyttningar till. Jag ställde denna fråga till min handläggare på kassan för dryga två år sedan. Då fick jag svaret att jag inte kan få nytt bilstöd med anledning av att familjesituationen förändras, att bilstödet är till för att jag ska kunna transportera mig och inte mina barn.

När jag ställde samma fråga förra veckan lät det helt annorlunda. Kvinnan jag pratade med menade att detta är ett fall som jag inte har kunna förutse och att jag visst kan söka nytt bidrag. Hon menade på att jag får ett reducerat grundbidrag men att jag får anpassningen av en ny bil betald. Jag pratade även med en man från Trafikverket om detta och han menade att Försäkringskassan mjuknat i dessa frågor på senare år.

Nu är det upp till bevis för kassan. Du som har sökt stöd för att byta bil när familjen växer eller anpassa bilen för att få med sig ungarna, hör gärna av dig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , ,

Springcykel

Här går det undan!

Här går det undan!

Vi har en promenad på en knapp kilometer till förskolan. Det är inte långt, men för långt för att vår treåring riktigt ska orka gå hela vägen. Jag tar bilen ibland, men långt i från alltid. Ofta går (rullar) jag och Ida mellan hemmet och förskolan. Då går hon delar av vägen och åker i mitt knä resten. Ofta blir det många stopp för att klättra, hoppa, titta på diverse skatter etc. Det brukar kunna ta en stund att komma hem.

Min man cyklar normalt till jobbet och för det mesta är det han som lämnar lillan på morgonen. Eftersom vi bor i blåshålet Malmö brukar han dock grymta över det extra segel han har bak på cykeln i form av en barnsadel. Sedan ett par veckor tillbaka har vi en genial lösning på problemet. Ida får cykla själv.

Hon fick redan som ettochetthalvt-åring en blå springcykel av sina kusiner. Då gick hon omkring med den lite försiktigt men föredrog länge sin trehjuling. Förra sommaren var vi på semester i Tjeckien och träffade bland annat Idas jämnåriga nästkusiner som åkte runt med springcyklar. Då trillade poletten ner och hon började åka runt på sin cykel på allvar. Det var under gråt och tandagnisslan vi lämnade tillbaka den springcykel vi hade fått låna neren i Tjeckien. När vi sedan kom hem fortsatte Ida att åka runt på sin cykel med större och större säkerhet.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Under vintern hamnade den i glömska i garaget, men så för några veckor sedan plockade vi fram den igen. Nu är den en succé och mitt bästa hjälpmedel. Det är inte tal om att sitta i knät längre. Vi tar cykeln till förskolan, till affären, hem till kompisar och på picknickutflykter. Och fort går det. Då och då får Ida stanna och vänta in sin mamma som inte riktigt hänger med. Petter slipper barnsadeln på cykeln. Ida känner sig jättestor när hon cyklar iväg på sin egen cykel med pappa på sin stora cykel bakom. Missnöjet är stort de dagar hon blir lämnad eller hämtad på förskolan med bil. Hon vill cykla!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250