Bloggarkiv

Allt är relativt?

Nöjd Bianca

Alla människor som sätter barn till världen prövas, mer eller mindre. Sitter man i rullstol är prövningarna fler och härom dagen togs de till en helt ny nivå för mig. Först vill jag bara berätta om några gupp på vägen för att sedan avsluta med ett stup av rang.

Fertilitet
Jag har under hela mitt liv aldrig funderat särskilt mycket på om där skulle finnas hinder för mig att kunna bli pappa på grund av min ryggmärgsskada. I och med att jag inte hade problem med att få ut dem små rackarna, så borde det väl inte vara någon skillnad på mina spermier gentemot någon annans, tänkte jag.spermie Efter att ha varit sexuellt aktiv i ett par år delgavs jag informationen att om man besitter en ryggmärgsskada så kan man inte ha sex. En information jag är glad att jag fick i efterhand och inte i förväg. På 80-talet cirkulerade inte samma evidensbaserade kunskap som råder idag och lägger man sedan till det faktum att jag är uppvuxen i en mindre stad som inte stod i anknytning till någon specialistkunskap så var jag utelämnad till vad gemene man/kvinna vet och kan i ämnet. Denna kunskap förvärvas vanligtvis via media eller film då läroböckerna på den tiden (vet inte hur det är idag) innehöll absolut ingenting i ämnet. Vanlig bild av en rullstolsanvändare på film var då, en passiv figur med filt över benen eller Tom Cruise i ”född 4:e juli” som fullständigt lyser med sin sexuella oförmåga. Med andra ord inte så mycket att inspireras av. Lyckligtvis har otroligt mycket gjorts på denna punkt sedan dess och idag så har i princip alla med en ryggmärgsskada möjligheten till att ha ett sunt aktivt sexliv. Vad beträffar reproduktionsfaktorn, så är den på så gott som på samma nivå som för män utan ryggmärgsskada tack vare dagens möjligheter att kunna utvinna spermier på olika sätt och sedan ta hjälp av IVF-befruktning. Hjälpens storleksgrad är högst individuell och det finns även flera av oss som inte behöver någon hjälp alls. Det viktiga i sammanhanget är att alla kan ha ett sexliv och nästan alla kan bli pappor.

Under graviditeten
Att inte kunna vara till hjälp för sin kvinna, på ett så där klassiskt manligt sätt, är en faktor som man själv väljer huruvida man tycker det är betungande eller inte. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att vi alla är produkter av en kultur som har utstuderade könsroller som i vissa fall besitter positiva, starka och goda egenskaper med ett tillhörande uttryckssätt. Detta uttryckssätt har vi som sitter i rullstol inte alltid tillgång till. Att känna frustration eller sorg över detta är ganska rimligt. Hellre att man stannar upp en liten stund och erkänner detta faktum, sörjer eller är förbannad – innan man börja leta efter ett alternativt uttryckssätt för att kunna förkroppsliga samma egenskaper – än att inbilla sig att sådana saker inte är viktigt och sedan använda den inställningen som någon typ av försvar för att dölja/förneka/kväva de negativa känslorna.

Första tiden
Praktiska problem, praktiska problem och praktiska problem. Lyft, blöjbyten, få in dem i bilen, läggningar, barnvagnshantering, bada dem – listan är JÄTTELÅNG.

Trotsålder
Säkerhetsproblem – de rör på sig. Att vara ansvarsfull pappa och samtidigt auktoritär när det behövs, när de har det fysiska försprånget i sin mobilitet, kräver sin man. Högsta önskan är ju att ens barn ska titta på ”pappa” och tycka att pappa är den bästa pappan av alla pappor i hela världen. När alla fördomsfulla blickar som riktas mot pappa möter deras ögon är det viktigt att hjälpa dem att hantera detta och aldrig tvivla på var det riktiga värdet på en människa sitter.

Allt ovanstående är problem som i jämförelse med vad jag ska berätta nu är – PEANUTS!

Nöjd Bianca

Nöjd Bianca

Det riktiga problemet
Härom dagen upptäckte jag att Bianca har börjat ”pimp-my-wheelchair” med några fluffy-söt-häst-stickers och hon var mycket stolt över hur fin hon hade gjort rullstolen. Här är mitt dilemma: om drygt två veckor åker jag till Sydafrika för att försvara mitt VM-guld i biljard som jag vann förra året. Vilket budskap skickar jag till mina motståndare med min nya stol? Ska jag krossa Biancas hjärta och ta bort dem? Är jag man nog att vinna VM med ”My Little Pony” som huvudsponsor? Vad blir nästa överraskning?

"pimp-my-wheelchair"Ack, alla dessa prövningar…

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , ,

Försök!!!

Lillsnorpan tycker att mamma är fånig när hon inte försöker.

Lillsnorpan tycker att mamma är fånig när hon inte försöker.

Jag har pratat med flera föräldrar som har rörelsehinder och lite större barn om hur deras barn resonerat kring deras funktionsnedsättning. I de samtalen har jag fått intrycket av att det har varit världens mest naturliga sak för deras barn och att det sällan förekommit resonemang med barnen kring rörelsehindret. Det gör det hemma hos oss. Min treåriga lillsnorpa funderar supermycket på det mesta, däribland min rullstol.

Jag har tidigare skrivit om hur hon redan förra vintern ofta gick upp ett par trappsteg och poängterade att hon minsann kan gå i trappor, att pappa kan gå i trappor, men att mamma inte kan. Hon ger heller aldrig upp med att be om hjälp att gunga på de mest otillgängliga lekplatser. Tidigare har hon dock nöjt sig med svaret att jag inte kan för att mina ben inte fungerar riktigt som de ska. Nu köper hon inte riktigt det argumentet längre.

I helgen var vi på en lekplats med linbana som hon givetivs ville åka. Ordentlig som hon är gick hon och hämtade linbanan och drog den upp till påstigningsplatån. Hon fick ta i rätt bra, men klarade detta galant. Där tog det dock stopp. Hon är för liten och har fortfarande för dålig motorik för att klara att hoppa upp på sätet. Det småregnade och vi var de enda på lekplatsen. Ida vände sig mot mig och ropade på hjälp. Det skar lite i mammahjärtat när jag svarade ”Ida, du vet att mamma inte kan ta sig genom sanden upp till linbanan för att hjälpa dig”. Svaret kom blixtsnabbt. ”Mamma, försök! Man måste faktiskt försöka!”

Hon har ju helt rätt. Samma argument har kommit ett par gånger till under veckan. Senast igår pratade vi om varför jag åker rullstol istället för att gå som hon och pappa gör. Min trognaste supporter uppmanade mig energiskt att försöka gå och erbjöd sin hjälp. Självfallet testade vi.

Jag funderar verkligen på hur jag ska hantera hennes funderingar. För mig är det viktigt att uppmuntra viljan att försöka göra saker hon inte har klarat tidigare och att vara en förebild i det. Jag avskyr argumentet ”jag kan inte”.  Jag vill ju att hon ska vara en självständig tjej som inte ger upp utan försöker stå på egna ben och antar utmaningar. Samtidigt vet jag att jag kommer tvärfastna i sanden under linbanan, långt innan jag lyckats komma i närheten av att hjälpa henne åka den. När jag väl fastnat där kommer hon inte vara mycket till hjälp hur mycket denna lilla treåring än försöker hjälpa mig.

Just i lördags räddades jag ur diskussionen av en familj på hundpromenad som överhörde vårt samtal. Mamman i familjen lät övriga gå hem, medan hon kom ner till linbanan och erbjöd sig att hjälpa Ida. Först en hlavtimme senare släppte Ida motvilligt iväg henne. Jag var otroligt tacksam och tyckte lite synd om denna kvinna som hjälpte en vilt främmande Ida att åka linbana medan duggregnet övergick i mer ihållande regn.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Familjefritt

Ida hjälper Petter att hålla ställningarna på en kontroll på scouternas spår. Ser rätt nöjd ut, eller hur!

Ida hjälper Petter att hålla ställningarna på en kontroll på scouternas spår. Ser rätt nöjd ut, eller hur!

Igår morse lämnade jag min familj på lokala scoutgården med ryggsäckar, sovsäckar och liggunderlag. Kristi Himmelfärdshelg är scoutlägerhelg för 2/3 av familjen Sandholdt. Jag är själv uppvuxen i scoutrörelsen och älskar att vara ute i naturen. Som nyskadad vågade jag inte åka på RG-läger det verkade för macho för mig. Istället åkte jag på scoutläger till finska karelen med min patrull. I efterhand inser jag att det troligen var bra mycket mer macho än RG, men för mig kändes det tryggt. Med åren har jag blivit lite för lat för att orka krångla med rullstol bland stock och sten. Tyvärr så funkar rullstolen allt annat än optimalt i skogen. Kanske är det därför lite extra viktigt för mig att lillsnorpan får lära sig att uppskatta naturen. Till viss del vill jag nog kompensera mina egna brister. För ett år sedan, när lillan var knappt 1,5 år gammal, skickade jag iväg familjen på läger första gången. Petter var toknervös för hur allt skulle funka. Båda älskade det. Men hur många ettåringar har sovit i tält egentligen?

Jag måste erkänna att det är lite blandade känslor från min sida. På ett sätt är jag avundsjuk och skulle bra gärna vilja vara med. Å andra sidan tycker jag att det är underbart att de två har sin grej tillsammans och att Ida får lära sig hur underbar naturen kan vara. Sista veckan har jag nästan haft ångest för vad sjutton jag ska hitta på alldeles ensam när alla andra passar på att vara lediga. Nu blev jag inte ensam så länge. Några timmar efter att jag lämnat av familjen trillade en av mina absolut bästa barndomsvänner in här hemma tillsammans med sin mamma och dotter. De bestämde sig för en weekend i Skåne och Pensionat Sandholdt har tagit emot med öppen famn. Det är rätt skönt med lite vuxentid. Jag har hunnit med ett par samtal med Petter och Ida. De verkar ha det precis hur bra som helst och kommer troligen inte vara särskilt sugna på att komma hem på söndag.

Publicerad i Nora Taggar: , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250