Bloggarkiv

Gästbloggare: Närvaro

IMG_7814Gästbloggare: Åsa
Det är fredag eftermiddag och Ludwig sitter vid sin dator i min säng och spelar spel. Det är lugnt och skönt och kvällen kommer att bjuda på mys och åter lite till mys. Coca-Cola, munkar och chips står på menyn. Och minst två tecknade filmer. Veckan som varit har bjudit på utmaningar. Det började förra fredagen med en tripp till akuten. Jag hade riktigt ont i min mage. Detta medförde att Ludwig fick stanna hos sin pappa tills i tisdags och sedan dess har jag fått kombinera toalett besök med ett glatt humör och en tjeck attityd.

När dessa saker inträffar blir jag väldigt medveten om vilka värden vi till mans gement har i livet. Vi ska förverkliga oss själva. Vi ska ha fina utbildningar och vackra hem. För att inte tala om perfekta barn!  Men så plötsligt händer det. Magen klappar ihop och då rasar allt. En blir påmind om hur sköra vi människor är. Att vi inte alltid klarar att utföra de åtaganden vi för tillfället har tagit oss an.

Då mitt i allt kaos kommer insikten åter igen till mig. Den insikt som sedan åter igen kommer att falla i glömska:
–  Jag är skör.
– Jag är bräcklig.
– Jag klarar inte allting själv.

IMG_7813 IMG_7815
Men det är ok för imorgon är det en ny dag då jag kan med de medel som tillhör mig gestalta det som är viktigt för mig i mitt liv. Det handlar då inte om ett perfekt hem eller en lysande karriär eller ett fint yttre att visa upp för världen att beskåda. Det handlar om enkelhet. Om närhet och om kärlek. Om att få vakna upp varje morgon och andas in livet. Att ha människor där nära mig som är äkta. Men mest av allt handlar det om en andlig styrka och frihet. Den sträcker sig över alla gränser och möjliggör mirakel att ske. Om än i den egna fantasin. Jag är glad för varje dag Jag får möjligheten att manifestera dessa mirakel i all den enkelhet de kräver. Att tacksamt böja mig inför de livsvillkor som är mina och att göra det bästa jag kan med det jag har. Då kommer jag till insikt. Min bräcklighet har förvandlats till styrka!

Jag avslutar med ett citat från okänd:
Embrace the glorious message that you are.

Glöm inte det!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , , , ,

gästbloggare: Vårkänslor

IMG_7473Gästbloggare:  Åsa
Klockan är snart sex på morgonen och utanför mitt fönster är himlen blå.  Allt är så där fantastiskt orört som det bara kan vara under de första timmarna av dagen. Innan allt drar igång. Jag älskar den här tiden. Hjärnan är utvilad och allt är nytt.

Jag har burit på en personlig konflikt under en tid och lösningen till denna konflikt fick ett avslut i torsdags. Jag kunde slappna av efter en hel del inre spänningar. Detta är givetvis ingenting Ludwig vet någonting om men han fick vara med och fira. Coca-Cola popcorn och film stod på menyn! (Fast det bara var torsdagskväll!)

Eftersom jag varit så ockuperad av denna konflikt måste jag nu något försenad ta tag i mitt arbete som egen företagare. Löne-arbetet måste slutföras och arbetsgivardeklarationen ska in till Skatteverket. Jag måste rapportera till pensionsvalet och lämna in papper till försäkringskassan.  Ansökning till kommunen angående sjuklönekostnader står även på listan. Ja och sen var det det där med lönesamtal och löneförhöjning.  Assistenternas semestrar ska  planeras. Frågan är om jag kommer behöva anställa nya sommarvikarier? Det är en utmaning. Tur att jag älskar utmaningar!

Ärligt så är jag otroligt stolt över mig själv. Jag kan ju! Den största vinsten var nog hand- och armrekonstruktionerna. Jag har ju nu kontroll på mina rörelser på ett helt annat sätt. Hand operationerna har möjliggjort en obehindrad tillgång till användandet av mobiltelefon och dator. Att äta med vanliga bestick och hålla i ett glas var också en gigantisk vinst.

Allt detta bidrog till ett ökat självförtroende där jag kunde börja ställa krav på min omgivning i stället för tvärtom. Det som till en början inte var förhandlingsbart blev nu förhandlingsbart. Det som från början var hugget i sten var inte längre givet. Ju gladare jag blev desto mer goda saker kom i min väg. I dag är jag helt övertygad om att ”attraktion of law” fungerar. Den ”universella lagen” om att lika attraherar lika. Om jag är positiv så attraherar jag positivt och så vidare. Nu kunde jag ta upp kampen om min son. Ja, det har varit en kamp.

IMG_7474 IMG_7475

Jag avslutar med ett citat från Buddha:
”Allt vi är, är resultatet av vad vi tänkt. Sinnet är vårt allt. Vi blir vad vi tänker.”

Vi ses!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , , , ,

På vift med Moa

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Resa med två månader gammal bebis, coolt eller korkat?

Sedan några år tillbaka har jag och tre tjejkompisar bokat in en weekend i mars tillsammans. En helg utan partner och eventuella barn, ägnad åt att umgås, prata ikapp och gärna se något trevligt också. I november när vi bestämde att årets weekend skulle spenderas i Warszawa tänkte jag hurtigt ”Det är klart att jag fixar en helg med tjejerna och en bebis. Den första tiden sover ju bebisar ändå större delen av tiden.” När resan började närma sig måste jag erkänna att jag inte kände mig fullt lika hurtig.

Resan börjar bra, precis en vecka innan resan ska avgå frågar en bekant hur det gick på passexpeditionen. Där tappar jag hakan första gången. PASS, jag har inte haft en tanke på pass. Lite googlande senare inser jag att jag är ute ca en månad för sent för att hinna fixa ett ordinarie pass till lilltjejen, utan att jag kommer få punga ut med 980 kr för ett provisoriskt pass.

Måndag morgon hänger jag på låset hos Polisen på Sturups flygplats för att få det fixat. Samtidigt som vi stiger in genom dörren avger Moa ett skrik och fortätter med det under hela besöket hos Polisen. Halvvägs genom visiten skiter hon en sådan laddning att blöjan läcker genom både hennes och mina kläder. När hennes passfoto ska tas går det inte att sänka kameran tillräckligt lågt, utan jag får hålla upp henne en decimeter ovanför mitt huvud (då hade jag bytt kläder och blöja).

När cirkusen näst intill är över inser vi att Moas förnamn inte kommer upp i passet. Det visar sig att vår anmälan om namn inte trillat igenom Skatteverkets system ännu och att barnet därmed saknar namn. Istället för förnamn får hon texten ”ej namngiven flicka”, fast polisen som utfärdar passet skriver fel och det blir istället ”en namngiven flicka”.

Det enda positiva i kråksången är att Polisen fortfarande hinner utfärda ett ordinarie pass med kort giltighetstid för det betydligt lägre priset 350 kr. När vi lämnar polisexpeditionen vet jag inte vem som är svettigast, jag, Moa eller poliskonstapeln. Moa somnar dock och sover som en klubbad säl i tre timmar.

Bebis i flight mode

Bebis i flight mode

Efter denna mardrömsstart på resan, gick faktiskt allt som en dans. Min medresenär Ann insåg nog hur amnningsfrånkopplad min hjärna för närvarande är och tog helt på sig det kombinerade jobbet av reseledare/assistent/nanny och gjorde det med bravur.  Själv visste jag knappt vilket hotell vi hade rum bokat på. Flygresan gick galant, Moa sov sig igenom starten och ammade sig igenom landningen både på dit- och hemresan.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Moa och jag lånade ut skaljackan för vi tyckte att det blev lite svettigt annars.

En av fördelarna med bärsjal är att man har ett element på magen. Och nej, jag är inte sådär tjock, jag har en bebis under jackan!

Väl i Warszawa fick Moa hänga i bärsjalen mest hela tiden och där är hon nästan alltid nöjd. När det var dags för oss vuxna att äta eller fika passade även Moa på att amma. I samband med de pauserna fick hon sträcka ut ryggen och ligga och sprattla en stund på en soffa eller i en famn. När vinden ven och snön singlade ner mellan husen i gamla stan på lördageftermiddagen, var Moa och jag de enda i sällskapet som inte frös. Jag hade ju ett element mot tryckt mot magen som sov gott i bärsjalen under min tröja och jacka.

På lördagkvällen när övriga i sällskapet gick vidare för att dricka drinkar i någon av Warszawas coola barer tackade dock Moa och jag för oss och däckade rätt snabbt på vårt enkelrum. I år var det ingen av mina medresenärer som var så värst pigg på att dela rum med mig.

Nästa år planerar vi för att tjejresen ska gå till Budapest. Då tänker jag lämna barnen hemma och dricka drinkar på lördagkvällen. Men tack vara vårt passäventyr har Petter och jag redan bilden klar till Moas studentskylt.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,

gästbloggare: Revansch

IMG_7075Gästbloggare: Åsa
Jag skulle vilja tacka för att så många har gillat mina inlägg. Jag har aldrig varit den som utmärkt mig eller vågat ta plats. Jag har alltid varit rädd att någon kanske inte gillar min åsikt.  Därför har jag inte haft någon. Men titta på mig nu. Jag bloggar! Dessutom finns det människor som läser och gilla det jag skriver. Tack!

Jag tänker på hur olyckan har förändrat mig. Ibland tror jag att den frihet jag tidigare hade i mina ben har jag nu i mitt huvud. Tanken på att något så tragiskt som en bruten nacke skulle göra mig mer nöjd med livet är lite bisarr. Det är som om jag ser allt klarare och färgerna runt mig har blivit skarpare. Det låter som en kliché men det är sant. Jag kan sitta och titta på min son när han spelar tv spel i timmar just för att jag är tacksam över att få den tiden med honom.

Vad andra tänker är inte lika viktigt längre. Jag har inte blivit olycklig av en bruten nacke. Snarare lycklig!  Självklart är det jobbigt ibland och ja ibland säger någon något ”tanklöst eller sårande”. Innan olyckan skulle jag ha blivit ledsen men inte längre. Jag blir arg!

Jag tror att den rehabilitering jag fick på rehab station i Stockholm (rehabilitering för ryggmärgsskadade) tillsammans med de underbara människorna där har varit avgörande. På grund av de människorna kunde jag åka hem och inte finna mig i vad som helst.

Jag har blivit tvungen att skaffa mig vassa armbågar just därför att det finns ett stigma i att sitta i rullstol. En förutfattad mening att jag blivit lite ”dum” på kuppen. Att  jag behöver ”omvårdnad” och hjälp  att fatta beslut.

Det blev en riktig kulturkrock mellan att vara på rehab station till att komma hem till Eskilstuna med kommunen som assistans bolag.

IMG_7074IMG_7076
En assistent sade till mig i början att de hade ”diskuterat” min son på ett personalmöte Personalen skulle absolut inte behöva ”ta hand” om en treåring också. Den kommentaren borrade sig djupt in i min själ och gjorde mig rädd. Rädd för det jag var. ”Handikappad” och  under kommunens styre. Titta på mig nu alla ni som trodde er veta vart jag hörde hemma! Revansch är ordet!

Allt gott,
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , ,

gästbloggare: Perspektiv

IMG_6922Gästbloggare: Åsa
Min plan är att följa med min son till skolan i dagarna. Det känns viktigt att det inte är något konstigt att Ludwigs mamma är ”rullstolsburen”. Jag får alltid en skara med barn runt mig och frågorna haglar:

– Varför sitter du i rullstol?

– Varför har du händerna sådär?

– Är det tråkigt att sitta ner hela tiden?

Jag brukar svara lätt och ledigt på dessa frågor men sist blev jag faktiskt trött. Jag kontrade så här:

– Vet ni. Jag sitter ju nu i rullstol men det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag är ju ”super cool” i alla fall.

Det visade sig vara en god kontring då jag såg den roade glimten i deras ögon. De var nöjda med svaret.

Ofta hör vi att samhället har  blivit hårt och att ”annorlundaskap” accepteras allt sämre. Jag vägrar ta till mig det som en sanning. Det många av oss  har problem med är det faktum att vi faktiskt lär andra människor hur de ska behandla oss och vi står själva ansvariga för vad det än nu må bli. Den som uttrycker en mening om att ”perfektion” är det enda som duger har redan kapitulerat inför det faktumet och utkomsten kommer att blir därefter. Vi skapar våran egen verklighet och hur den verkligheten blir är upp till oss själva.

Det är en fråga om perspektiv. Ibland när jag är och handlar så tilltalar expediten min assistent istället för mig. Det här dilemmat brukar diskuteras ivrigt mellan oss som lever med assistans. Min fråga är.
– Är det så farligt?

Hur ska expediten egentligen veta vem av oss som ska handla och ja, det är min assistent som tar upp kortet och själva kontexten för situationen är att expediten vill ha betalt.

IMG_6923 IMG_6924

Speciellt som föräldrar vill vi gärna vara ”världsbäst” på allt och sitter vi i rullstol så ska vi vara ”utomjordiskt” duktiga. Sanningen är den att ingen är bra på allt. Jag tror att det är viktigt att erkänna det både för sig själv och andra och för sina barn. Jag  lagar inte mat. Jag tvättar inte. Jag dammsuger inte. Men Ludwig har en mamma som har all tid i världen för honom på grund av just detta. Kravet på perfektion sitter i våra egna huvuden!

Min rullstol är bara en ”liten” detalj av mig.
Jag väljer vem jag är. Punkt.

Vi ses!

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250