Bloggarkiv

Podtips!

CharlottepodDu har väl inte missat Timglaset pod. Spinalis medarbetare Yasmin intervjuar personer med någon slags funktionsnedsättning i syfte att öka kunskapen om och förståelsen för hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Nyligen gjordes en intervju med Mamma Pappa Lams gästbloggare Charlotte Ohlson Bresciani. Lyssna på avsnittet där Charlotte berättar om hur livet gjorde en vändning när hon bröt ryggen, vägen tillbaka och hur hon nyligen blev mamma till sitt tredje barn, Charlie. Du kan lyssna på podcasten på http://www.timglasetpod.se/17-charlotte-den-gratande-sommelieren/

Publicerad i Nyheter Taggar: , , , , , , ,

Bloggtips

Fia med dottern Freja

Fia med dottern Freja

Fia är mamma till Freja – en solstråle på fyra månader. För snart tio år sedan fick Fia diagnosen ALS. På sin blogg berättar hon om vardagen som mamma. Du hittar den på Fia defeating ALS .

Publicerad i Nyheter Taggar: , , , ,

På hal is

På hal is i Malmö

På hal is i Malmö

Dottern har blivit fyra och hon börjar hamna i åldern då det är dags att lära sig alla de där livsnödvändiga aktiviteterna jag själv gjorde som barn. Ni vet cykla, åka skidor, åka skridskor, skateboard, rullskridskor, osv. Listan kan nästan göras oändlig och alla aktiviteter kräver särskilda prylar. Om man som vuxen rullstolsbrukare vill ta del av aktiviteterna krävs ännu mer speciella prylar. Jag har tidigare skrivit om hur jag bet i det sura äpplet och köpte en cykel (jag är fortfarande supernöjd med det beslutet, men det går inte att varken köpa eller förvara alla specialprylar.

Nu när vintern är här känner jag mig grymt begränsad i att kunna dela de positiva aspekterna av vinter med min dotter. Det är bara att inse, i pulkabacken har hennes (gående) pappa så gott som alla komparativa fördelar. Jag blev därför alldeles lycklig när jag fick höra att Helsingborgs ishall har köpt in två skridskokälkar som man kan hyra i hallen på samma villkor som alla andra hyr skridskor.

Sagt och gjort, familjen Sandholdt packade in sig i bilen för äventyr i Helsingborg. Jag blev nästan ännu gladare när jag upptäckte att kälkarna är en så stor succé att vi var tre i rullstol som fick turas om att köra de två kälkarna de har till uthyrning. Som vanligt tyckte jag att det var lite skrattretande att ”one size fits all” så ofta gäller när det kommer till fritidshjälpmedel, men klämde mig glatt ner i kälken. Vihade en urmysig eftermiddag i ishallen. På min kälke satt ett handtag som var alldeles perfekt att hålla i för en fyraåring som gör skridskodebut.

När vi kom hem kontaktade jag FIFH för att kolla om de inte har skridskokälkar till uthyrning. Det har de. I helgen var vi på det igen, denna gången på hemmaplan i Malmö. Vi lånade dessutom in en kompis som var med på isen. Efter dryga två timmar på isen med ett par korta pauser var vi rätt mörbultade. Dagen efter gnällde både jag och maken om träningsvärk både här och där. I pulkabacken är jag fortfarande usel, men på isen är jag numer en morsa att räkna med!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , , , ,

en tågresa

IMG_4467Egentligen skulle jag kanske skriva att det var en helvetestågresa, men det såg inte så snyggt ut som rubrik. Men det var nog den jobbigaste tågresan jag någonsin har haft. Hela min familj skulle åka upp till Stockholm från Malmö. Det var jag, min man, min fyraåriga dotter och min ettåriga son. Vi skulle åka upp och hälsa på släkt och så klart ville jag vara med på stil:s prisutdelningen.

Vi steg ombord på snabbtåget i Malmö kl 08. Allt var frid och fröjd. Tågvärden var trevlig, barnen glada och det verkade som om detta skulle bli en skön resa. Annars brukar vi ta bilen, men Otto skriker och vill inte sitta fastspänd när vi kör. Både jag och min man längtade efter en tyst och lugn resa. Efter ungefär halva tågresan kräktes min dotter på grund av åksjuka. Alla vi fyra var gröna i ansiktet och tåget krängde hit och dit. Det var inte alls trevligt. Otto ville krypa och gå omkring, men tågets mittgång var bara 48 cm bred så det fick bli min man som jagade honom. Jag fick sitta med min åksjuka dotter. Det var faktiskt ganska jobbigt att inte kunna byta av varandra. Min man blev jätte åksjuk av att titta ner på golvet hela resan där min ettåriga son fifflade omkring. Om nu SJ tillhanda håller rullstolsplatser och lift hade det varit skönt att kunna röra sig i en hel vagn och inte bara 5 meter in i vagnen. Jag blir lite trött på saker som ska vara ”tillgängliga” och inte alls är det. Jag som sitter i rullstol måste kunna vara aktiv och inte bara lastas in på min plats och sitta där. Jag kan inte vara stilla utan måste kunna röra mig i jämn takt med mina barn.

Vår Stockholm vistelse var fin fin. Vi var på Junibacken som var ett väldigt bra museum. Jag har aldrig besökt Junibacken förut, men blev glatt överraskad. Vi åkte hela familjen ”det flygande sagotåget”. Min fyraåriga dotter pratade med skräckblandad förtjusning om drakar och vildvittror. Sedan var vi på Livrustkammaren. Där blev min fyraåriga dotter helt fascinerad av ett lakan från 1600-talet där det fanns blod från kungen Gustav II Adolf (jag tror jag skrev rätt kung nu). Kungen stupade i kriget mot Tyskland under 1600-talet.

Min man och mina barn tittade på pepparkakshus på ArkDes medan jag jobbade. En kväll fick jag och mina kollegor Nora och Erika mota STiL-priset vilket var väldigt hedrande och roligt. Allt var frid och fröjd i Stockholm, men det fanns en olustig känsla i magen. Vi var ju tvungna att ta tåget hem också. Efter tre dagar i Stockholm steg vi ombord för att åka tillbaka till Malmö. Nu var vi lite mer oroliga när vi steg ombord på tåget. Vi hade köpt godis som smakade mint och förberett oss på alla möjliga sätt. Vi åkte från Stockholm kl 19.20 och tänkte att båda barnen skulle somna snabbt. Vår dotter mådde superilla nästan direkt, men istället för att kräkas somnade hon. Min lilla son däremot han var ledsen och plötsligt så kom kräket. Blää. I vår kupé satt ett annat litet barn som också kräktes, 2 gånger. Hela vagnen luktade kräk men tåget krängde vidare. Tills det tog stopp. Plötsligt mitt i Småland var det någon som var ute och sprang på rälsen. Vårt tåg blev stående i en timme och sedan körde vi i 30km/timme mot Malmö. Efter två timmars försening kom vi så fram till Malmö. Vi var trötta och uppgivna. Vi klev av tåget sist eftersom konduktören var tvungen att hjälpa mig med hissen. Och när vi kom ut från stationen hade sista stadsbussen gått och alla taxisar var ivägkörda. Så mitt i natten, kl 02 gick/rullade vi sakta hem. Allt var stilla och tyst. Det var kallt och vi lovade oss själva att aldrig mer ta tåget till Stockholm.

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , , , ,

Gissa bilden!

Vad är det du ser?

Vad är det du ser?

Jag har inte bloggat på ett bra tag. Det beror mest på att det är mycket som händer, både i projektet och privat. Mycket tankar som snurrar och att jag då har haft extremt svårt att sätta mig ner och få ihop det hela till ett blogginlägg. Nu ska det bli skärpning på detta. Lovar! Ge mig gärna lite uppslag, det är mycket lättare att skriva när jag har ett tema.

Idag tänkte jag gå ut lite lugnt och låta dig få fundera lite. Söndagen var en sådandär dag då allt körde ihop sig för vår familj. Jag var bortrest och skulle komma hem sent söndagkväll. När Petter fick en förfrågan om att föreläsa i Sarajevo på måndagseftermiddagen trodde vi att det skulle fungera. Vad vi inte visste var att han behövde åka söndag morgon för att komma ner i tid. Det var lite av en chock och mycket dåligt samvete när vi insåg att Ida såg ut att bli ensam och övergiven i Malmö i  närmare 16 timmar. Tack och lov hade vi vänner som ryckte in och tog sig an henne.

Måndag förmiddag åkte jag dit för att hämta henne efter att inte ha sett henne på nästan fyra dagar. Ida kröp upp i min famn, gosade in sig och berättade att hon har saknat mig. Mitt mammahjärta smälte rejält. I handen höll Ida stolt en teckning som hon hade ritat till mig. Jag noterade att figuren på bilden inte ut riktigt såg som figurerna brukar. Vad tror du att bilden föreställer?

Efter Annas inlägg förra veckan tänkte denna egocentriska mamma självfallet att Ida saknat sin mamma så mycket att hon ritat mig. Tji fick jag! ”Men mamma, det är ju JAG som cyklar på en cykel med TRAMPOR på”.

När jag tittar lite närmare på bilden är det uppenbart. För någon vecka sedan bytte vi ut Idas springcykel mot en ”riktig” cykel och det upptar hennes tankesvär betydligt mer än vad jag gör, och definitivt mer än vad min rullstol gör!

Publicerad i Nora Taggar: , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250