Blog Archives

TV-tips

Ikväll klockan 18.15 kan ni se vår egen bloggerska Charlotte och hennes son i SVT:s Fråga Doktorn. Charlotte delar med sig av erfarenheten att bli mamma efter sin ryggmärgsskada. Om du missar att se programmet live, läggs det ut på SVT play efter sändning. Du hittar det på följande länk

Publicerat i Nyheter Märkt med: , , , , ,

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,

Byta förskola

En dålig dag kan det se ut såhär på väg från förskolan. I bakgrunden skymtar ni 70-vägen.

En dålig dag kan det se ut såhär på väg från förskolan. I bakgrunden skymtar ni 70-vägen.

Det har inte funnits någon förskola i vårt absoluta närområde, därför valde  i en förskola en knapp kilometer från vårt hus. För att komma dit behöver man korsa en fyrfilig 70-väg, ett faktum jag inte har varit helt nöjd med. För ett år sedan hade dottern dessutom en rejäl förskolesvacka och vi var inte helt nöjda med vår förskola. Jag fick då nys om att ett nytt förskolebygge på ”rätt” sida om den stora vägen och jag började göra efterforskningar. I augusti öppnar den nya förskolan och trots att omplaceringskön är närmare ett år lång i Malmö har denna ”tigermamma” fått en plats för sin dotter från öppningsdagen.

Nu börjar jag få kalla fötter. För ett halvår sedan hade det inte varit några som helst problem att flytta lillan, men de senaste månaderna har hon verkligen börjat skapa tighta relationer med några utvalda barn på förskolan. Hon har börjat avtala egna ”playdates” efter dagis och följa med sina kompisar hem. Hon stortrivs och senaste halvåret har vi inte haft en enda jobbig lämning. Samtidigt tycker vi vuxna att det finns saker som skulle kunna fungera bättre. Den nuvarande förskolan är inrymd i små och trånga lokaler, barngrupperna är stora och personalen känns ofta stressad. Det pedagogiska arbetet hamnar ofta i kläm och ibland känns det som att de ”inte gör något” om dagarna.

På den nya förskolan kommer de att ha 1,5 avdelning för 4-5-åringar där det är tänkt att den halva avdelningen ska vara en uteavdelning. De kommer att varva vilka barn som är i utegruppen, så barnen får 1-2 heldagar ute varje vecka. Det låter som att barnen får det bästa av två världar, mycket utomhusvistelse men samtidigt möjlighet att vara inne och pyssla. Det kommer vara ändamålsenliga lokaler med nytt material. Förskolechefen är mycket mån om att olikheter är bra och verkar drivande. Dessutom tror jag att det alltid blir en nytändning i personalgruppen när en ny verksamhet startar upp.

Men tänk om… Jag går verkligen och ältar detta beslut. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Jag känner mig å ena sidan extremt fånig över mitt ältande, å andra sidan känns det som att jag fattar ett livsavgörande beslut åt min dotter ovan hennes huvud. Dessutom känner jag att jag sviker den nuvarande förskolan och personalen som sliter där för att skapa det bästa möjliga för barnen.

Rent krasst tillbringar snorpan en större del av sin vakna tid på förskolan än hemma. Det är superviktigt att det fungerar för att vi i familjen ska må bra. Vi har en extremt social och utåtriktad tjej som finner sig i de flesta situationer, samtidigt vill jag inte glömma bort att hon bara är 3,5 år och måste få vara liten. Många av våra vänner skulle inte drömma om att utsätta sitt barn för ett förskolebyte om det inte vore för att de absolut måste. Vi gör det frivilligt.

Beslutet är fattat och stenen satt i rullning. Håll tummarna att det blir precis så bra som vi hoppas på!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , ,

Hålla handen

Ett "hålla-handen-substitut" som funkar Jag har flera gånger nämnt att jag tycker det är jobbigt att jag inte riktigt kan hålla handen med min dotter när vi är ute och rör oss, men nu har jag nästan hittat en lösning. Jag behöver mina händer för att köra min rullstol och det är svårt att hålla i min hand som rör sig hela tiden. När jag är ute och går med min man funkar det att hålla honom i den ena handen och köra rullstolen med den andra, men det förutsätter att han drar mig lite på den ena sidan. Det funkar inte med ett barn som nyss lärt sig gå, eller för den delen hunnit bli tre år. Jag har fått tips från andra föräldrar i stol att barnet kan hålla mig i kläderna, men jag tycker inte heller det funkar riktigt. Vi har försökt med att lillan ska ”köra” mig och hålla i stången bak på mitt ryggstöd, men då ser jag inte vad hon gör och har inte koll om hon plötsligt släpper.

För ett tag sedan tipsade en mamma i Facebook-gruppen ”Föräldrar i rullstol” om ett barnvagnshandtag från företaget Skip Hop. Handtaget är designat för att sättas fast på en barnvagn så att det äldre syskonet kan hålla i handtaget när föräldern går med en barnvagn. Det är helt enkelt en ögla i plast med ett handtag på. Självklart så funkar det att sätta fast på en rullstol lika väl som på en barnvagn

Vad blir då betyget? Jag ger handtaget en fyra. Det är bästa lösningen på problemet hittills. Ida älskar sitt handtag och blir sur när det inte hänger på rullstolen. Vi tycker dock att det är aningen kort, hon hamnar lite för nära mitt hjul när vi är ute och går. Egentligen skulle det nog fungera lika bra om jag hängde ett spännband med ett handtag i i ramen, men den söta ugglan som utgör Skip Hops handtag är nästan värd de 99 kronor som handtaget kostar på exempelvis Lekmer. Tack Marta för tipset!

photo1

Handtag från Skip Hop i närbild.

 

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , ,

Springcykel

Här går det undan!

Här går det undan!

Vi har en promenad på en knapp kilometer till förskolan. Det är inte långt, men för långt för att vår treåring riktigt ska orka gå hela vägen. Jag tar bilen ibland, men långt i från alltid. Ofta går (rullar) jag och Ida mellan hemmet och förskolan. Då går hon delar av vägen och åker i mitt knä resten. Ofta blir det många stopp för att klättra, hoppa, titta på diverse skatter etc. Det brukar kunna ta en stund att komma hem.

Min man cyklar normalt till jobbet och för det mesta är det han som lämnar lillan på morgonen. Eftersom vi bor i blåshålet Malmö brukar han dock grymta över det extra segel han har bak på cykeln i form av en barnsadel. Sedan ett par veckor tillbaka har vi en genial lösning på problemet. Ida får cykla själv.

Hon fick redan som ettochetthalvt-åring en blå springcykel av sina kusiner. Då gick hon omkring med den lite försiktigt men föredrog länge sin trehjuling. Förra sommaren var vi på semester i Tjeckien och träffade bland annat Idas jämnåriga nästkusiner som åkte runt med springcyklar. Då trillade poletten ner och hon började åka runt på sin cykel på allvar. Det var under gråt och tandagnisslan vi lämnade tillbaka den springcykel vi hade fått låna neren i Tjeckien. När vi sedan kom hem fortsatte Ida att åka runt på sin cykel med större och större säkerhet.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Under vintern hamnade den i glömska i garaget, men så för några veckor sedan plockade vi fram den igen. Nu är den en succé och mitt bästa hjälpmedel. Det är inte tal om att sitta i knät längre. Vi tar cykeln till förskolan, till affären, hem till kompisar och på picknickutflykter. Och fort går det. Då och då får Ida stanna och vänta in sin mamma som inte riktigt hänger med. Petter slipper barnsadeln på cykeln. Ida känner sig jättestor när hon cyklar iväg på sin egen cykel med pappa på sin stora cykel bakom. Missnöjet är stort de dagar hon blir lämnad eller hämtad på förskolan med bil. Hon vill cykla!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,