Bloggarkiv

Örnen har landat

Vårt lilla underverk

Vårt lilla underverk

Nu har jag hållit er på halster länge nog. Nej, jag vankar inte fortfarande omrking som en flodhäst. Den 20 januari, i vecka 39+0 gick plötsligt vattnet när jag vände mig om i sängen under natten. Vi tog oss snabbt iväg till sjukhuset, via en sömndrucken barnvakt som tog emot en förväntansfull och klarvaken blivande storasyster. Strax innan vår barnmorska gick av sitt skift, kl 06.47 på morgonen föddes en liten tjej.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre. Precis som förra gången är jag grymt imponerad av min kropp. Tänk att den, som faktiskt funkar lite sisådär från brösthöjd och ner, fixar en förlossning utan att någon utomstående behöver lägga sig i. Det är coolt!

Lilltjejen fick spendera första veckan utan namn, men nu har vi enats i familjen. Det blir en Moa (mitt och Petters val, Ellienora (storasysters val), Märta (efter Petters farmor) Sandholdt. Just nu försvinner dagarna i ett rasande tempo. Moa är en närhetsnarkoman som helst äter på nätterna och sover på dagarna.  Vi övriga i familjen har inte riktigt anammat hennes dygnsrytm ännu. Vi får se vem som vinner kampen om när det är lämpligt att sova.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Falsklarm

Babyskydd, BB-väska och lissnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

Babyskydd, BB-väska och lillsnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

I min värld skulle jag ha fött barn i fredags. Nu är det tisdag och jag har slagit personligt rekord i att vara gravid med fyra dagar. Ett rekord jag inte är särskilt intresserad av att slå. Du kan säkert ana hur mycket jag går omkring och känner efter just nu.

Förra graviditeten var jag helt inställd på att jag skulle gå över tiden. När vattnet plötsligt gick visste jag knappt vad som hände, jag hade ju åtminstone fyra tjocka veckor kvar. Men icke, plötsligt hade vi en liten dotter utan att vi riktigt hade fattat vad som hade hänt. Ska vi vara helt ärliga fattade förlossningen inte riktigt vad som hände heller. Jag har en inkomplett ryggmärgsskada med relativt bra känsel. Min förlossningsläkare och barnmorska trodde båda att jag skulle vara betydligt mer smärtpåverkad under förlossningen än vad jag var. När barnmorskan ville ge mig smärtstillande för natten och planerade för igångsättning följande morgon, visade det sig att jag var helt öppen och redo att krysta. Efteråt sa förlossningsläkaren lite på skämt ”med tanke på att det gick såhär fort med första barnet kommer vi att få låsa in dig från v 36 om det blir syskon”.

Nu är syskonet på väg. Denna gången har jag en annan läkare som från början oroat sig för en tidig och snabb förlossning. En läkare som faktist föreslagit inläggning från vecka 36 för att vara på plats när det hela drar igång. Samtidigt har jag ställt in mig på en graviditet lika kort/lång som den förra. Och någonstans i bakhuvudet mal de där orden som yppades när Ida var nyfödd. Jag går och känner efter precis hela tiden. Jag har också en aktiv livmoder som drar sig samman för minsta lilla. En kort förflyttning, en blåsa som börjar fyllas, en kall vindpust, en fis som ändrar plats i tarmen, allt gör att magen blir hård som en basketboll för en stund.

Igår tyckte jag dessutom att det hela började göra lite ont. Trots att jag låg i soffan med benen i högläge kom sammandragningarna med mer eller mindre jämna mellanrum. Maken fick försöka hjälpa till att klocka sammandragningarna, barnvakten fick förvarning, BB-väskan tilläggspackades och förlossningen fick sitt första samtal från en orolig Nora. Men så kom jag i säng, lyckades varva ner och till slut somna. Och till min besvikelse varvade även magen ner under natten. Så fortfarande ingen bebis på g, däremot en Nora som känner sig urfånig och funderar på hur många falsklarm vi ska hinna med innan det är dags.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,

Flodhästen Nora

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor.

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor men ständigt i vägen.

Jag är kass på att gravidblogga. Livet kör på i 130 knyck, medan min energinivå succesivt sjunker mer och mer för var vecka som går. Nu är jag i vecka 33 och bebis är i stort sett färdig, ska bara biffa till sig lite också. På det stora hela har denna graviditet gått oförskämt bra. Fram till vecka 30 hade jag visserligen lite foglossningsbesvär och humörsvängningar, men i övrigt var jag en rätt fräsch Nora.

Sedan mötte jag vecka 30-väggen. Det kändes verkligen som att jag över ett par nätter blev 10 kg tyngre, 20 år äldre och 40 år gnälligare. Jag känner mig som en 80-årig reumatikertant. Jag har en hel del sammandragningar, svårt att sova på natten och är allmänt osmidig. I onsdags var jag på besök på specialistmödravården och beklagade mig. Läkaren konstaterade också att sammandragningarna bidrar till att jag har en något kortare livmoderhals än han skulle föredra. Så sedan en vecka tillbaka är jag ordinerad att inte jobba mer än halvtid och att sova siesta. När beslutet väl var fattat kändes det underbart. Plötsligt orkar jag med eftermiddagen och kvällen utan att ha en stenhård boll till mage eller att explodera på familjen.

Från och med idag har jag även delegerat dagishämtningen av Ida till en grannfru. Hon kör bil till förskolan varje dag och hämtar sina två barn. Personalen på förskolan har lovat att hjälpa Ida på med ytterkläder och att få ut henne till bilen, så inväntar jag henne hemma. Därmed slipper jag fyra förflyttningar in och ut ur bilen, samt lyft av rullstol, alternativt promenad upp för branta dagisbacken med en mage som är i vägen. Skönt!

På tal om att känna sig allmänt otymplig och flodhästlik. I morse inträffade den ultimata förolämpningen. Jag spräckte sitsklädseln på min rullstol. Jag har viss funktion kvar i benen och kan stå på dem. Detta är något som jag utnyttjar när jag ska dra på mig byxor. Under graviditeten försämras denna förmåga rätt rejält, min spasticitet förändras, jag blir slappare i musklerna och foglossningarna bråkar med benen. I morse ställde jag mig upp med mycket möda och stort besvär, fick på mig byxorna och skulle sedan sätta mig ner. Musklerna gjorde inte riktigt det de skulle, utan det blev ett kontrollerat fall ner i stolen. Ett kontrollerat fall som resulterade i ett knak samtidigt som jag kände hur jag sjönk avsevärt mycket längre ner än jag borde. Min första tanke var att jag spräckt hela ramen på min kolfiberrullstol. Tack och lov var det inte fullt så illa, men större delen av sitsklädseln är tudelad.

Det fick bli en tur till hjälpis. Nej, sitsklädslar är inget de har i lager. I bästa fall kommer de kunna fixa det till helgen. Håll tummarna! Nu sitter jag i ”tjockisstolen”, min obekväma, gamla, tunga och tre centimeter för breda rullstol. Bara så ni vet så är det synd om mig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Andra barnet del 2

ultraljudDet har inte kommit en enda publik kommentar på mitt inlägg från förra veckan. Däremot har jag fått en hel del privata meddelanden med glada tillrop, personliga reflektioner och funderingar. Det visar tydligt hur ämnet barnlängtan och barnlöshet inte gärna tas upp offentligt, men ändå berör många. Jag tror att vi alla skulle må bra av att tagga ner lite av vår perfekta fasad och erkänna att barn faktiskt inte kommer på beställning i alla familjer.  Många familjer upplever både missfall och barnlöshet. Många får ställa om sin bild av hur familjen ska se ut från sin barndomsdröm till den verklighet man får sig tilldelad.

Hur har då vår lilla familj resonerat och agerat på beskedet att syskon inte är troligt ”den vanliga vägen”? Vi funderade och pratade en hel del kring fördelar och nackdelar, möjligheter och risker. Vi har tur och har relativt goda chanser att lyckas med en  IVF. Däremot har vi ett biologiskt barn sedan tidigare och är därmed inte berättigade att få någon fertilitetsbehandling bekostad via det offentliga.

Vi bet i det sura äpplet, tittade över våra besparingar och beställde till slut IVF-klinikens stora paket, tre IVF-behandlingar. Men vi beslutade också att det blir dessa tre behandlingar, blir det inget syskon på de försöken så är det den verklighet vi får anpassa oss till.

En avbruten behandling, ett negativt försök och ytterligare ett försök senare,  kan jag nu svara positivt på frågan om syskon. Om allt går vägen blir det bebisgos i familjen Sandholdt i januari. Vi vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant, men sakta håller jag på att vänja mig vid tanken. Och jag ser mycket fram emot att ha något roligt att skriva om här på bloggen.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , ,

När andra barnet inte kommer

IMG_6459Vi har inte planerat hur många barn vi ska ha i vår familj. När vi bestämde oss för att det var dags att skaffa ett första barn sa vi från början att vi börjar med en, sedan får vi se hur allt går och så tar vi storleken på familj efter det.

Allt fungerade ju så bra och när lillan var något år började vi prata om hur familjen skulle se ut framöver. Vi kom fram till att syskon skulle vara roligt, men att vi inte har bråttom. Lillan kunde gärna få bli några år och lite mer självständig, men vi konstaterade också att det inte heller skulle vara hela världen om jag råkade bli gravid.

Så gick det ett år och tankarna på syskon blev lite mer återkommande. Ytterligare ett år senare började jag tycka att det var konstigt att andra fick både en tvåa och trea medan inget syskon var på gång hemma hos oss.

Samtidigt har jag rest land och rike runt och föreläst om att bli och vara förälder med ryggmärgsskada. En av de vanligaste frågorna efter en föreläsning är ”nu när du har fått ett barn och allt har fungerat så bra, ska ni inte ha ett barn till?”. Samma sak från släktingar, vänner och mer eller mindre nära bekanta. Det är märkligt det där, innan man skaffat ett första barn är det inte många som frågar om familj, när det första väl har kommit är det fritt fram att ställa frågan.

I början svarade jag sanningsenligt att vi inte har så bråttom, jag har ju trots allt bara en famn att sitta i och den behöver fortfarande Ida. Sedan började jag svara lite mer undvikande och de senaste åren har svaret varit sanningsenligt: I vår familj kommer inte barnen på beställning.

Vi hade ju testat att allt fungerade. Visserligen blev inte lillan heller till på första försöket, men vi väntade egentligen inte särskilt länge på henne.

Till slut började jag dock komma till slutsatsen att vi nog borde kolla att allt står rätt till trots allt. Jag gav oss en deadline, har jag inte blivit gravid när jag fyller 35, då ringer jag fertilitetsmottagningen.

Min 35-årsdag kom och gick, men inget positivt graviditetstest. Så jag tog mod till mig och ringde det där telefonsamtalet. Jag fick ett ganska kallt mottagande. ”Ni har ett biologiskt barn tillsammans sedan tidigare och fertilitetscentrum har LÅNG kö”. Ett par samtal senare hade jag bokat in oss för ett första besök på en privat klinik. Förra sommaren drog vi igång en fertilitetsutredning och i höstas kom beskedet, vi hade haft grym tur en gång, chansen att vi skulle ha samma tur igen är ganska liten.

Det blev en kalldusch, men samtidigt visste jag nog redan att det var så. Nu kom dock en mängd frågor att ta ställning till. Jag är ganska nöjd med vårt liv. Vi är grymt stolta och glada över vår dotter. Den förmågan att njuta av det vi har vill jag inte mista i jakt på något mer. Jag har sett fler kvinnor i min omgivning bli mer eller mindre besatta av tanken på barn och den situationen vill jag absolut inte hamna i.

Samtidigt tycker jag att Ida förtjänar ett syskon. Jag vill att hon ska ha någon att leka med, bråka med och dela glädje och sorg med när vi blir gamla och dementa. Jag känner mig själv inte färdig med småbarnsåren och längtar efter mera bebisgos.

Hur skulle du ha resonerat om du var i samma situation? Har du något tips att ge mig? Detta är något som upptagit en hel del av vår energi de senaste åren och jag kommer att fortsätta mitt inlägg nästa vecka. Tills dess har du ett I-landsproblem att fundera över.

Ha en riktigt bra helg i solen!

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250