Blog Archives

TV-tips

Ikväll klockan 18.15 kan ni se vår egen bloggerska Charlotte och hennes son i SVT:s Fråga Doktorn. Charlotte delar med sig av erfarenheten att bli mamma efter sin ryggmärgsskada. Om du missar att se programmet live, läggs det ut på SVT play efter sändning. Du hittar det på följande länk

Publicerat i Nyheter Märkt med: , , , , ,

TV-tips

En andra chans

En andra chans

Just nu visar SVT serien ”En andra chans” på webben. Det är en dokumentärserie som handlar om fyra personer, mitt i livet, som alla har fått en ryggmärgsskada. Serien följer Charlotte, Nora, Pontus och Tomas samt deras anhöriga under ett års tid. Ja, det är samma Nora och Charlotte som bloggar för Mamma Pappa Lam. Serien gjordes under samma år som Nora var gravid och tar upp många av de frågeställningar som dök upp i samband med att hon blev förälder. Du hittar första avsnittet på följande länk En andra chans

Publicerat i Nyheter Märkt med: , , ,

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , , , , ,

Jag kör rullecykel

Vem har coolaste åket?

Vem har coolaste åket?

Lite nu och då är jag dagens samtalsämne i förskolan. Min dotter är yngst på sin avdelning och fortfarande i den åldern där några månader hit eller dit ger status bland barnen, därför är det lite roligt att se att det faktum att hon har en mamma som kör in på gården med rullstol också ger status.

Mina fyra hjul gör mig till en cool och spännande mamma. Häromdagen hade jag varit dagens samtalsämne under lunchen. Sex barn i åldrarna 3-6 år frågade ut Ida varför jag inte kunde gå, om jag har ont i benen, hur jag kör bil osv. Ida svarade stolt på frågor och satte samman svar på de frågor hon inte riktigt hade svar på. Ganska snart flöt dock samtalet in på hur Pippi kör bil.

När jag fick detta återberättat för mig frågade jag pedagogerna om de tycker att jag själv ska komma och berätta. De menade på att det nog inte behövs, barnen vid Idas matbord är liksom färdiga med detta samtalsämne nu. Är dock inte riktigt säker på att det är så. När jag hämtade på förskolan igår kom en av de pratsamma fyraåringarna fram och frågade  ”Varför åker du rullecykel? Har du ont i benen? Kan du köra bil?” Jag förklarade att jag inte alls har ont i benen utan att mina ben helt enkelt inte fungerar riktigt och att jag inte KAN gå. Då kom flickan med den geniala lösningen ”men du kan väl HOPPA istället?”.

På samma sätt som barnen reflekterar kring hur maskar går, var fåglarna sover, varför pedagogernas föräldrar inte hämtar och lämnar dem osv, reflekterar de kring min rullstol och vill lära sig mer om den. Ju mer jag funderar, ju mer önskar jag att de hade en barnrullstol eller två på förskolan, som barnen kunde leka med på samma sätt som de har sparkcyklar och trehjulingar.

Skillnaden mellan barn och vuxna är att för barnen är rullstolen något spännande, coolt och eftersträvanvärt. Rullstolen stöter inte bort barnen på det sätt jag upplever att den stöter bort vuxna, den inbjuder snarare till samtal. Ungarna tycker inte det minsta synd om mig som sitter i stol eller för den delen min dotter som har mig som mamma. De är snarare avundsjuka. För någon vecka sedan deklarerade dottern högtidligt ”Mamma, när jag blir stor som du, då vill jag ha en egen rullstol!”.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,

Borta!

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

En lördagen strax innan jul åkte jag och lillsnorpan för att möte upp med lite vänner och käka julbord på IKEA. Jag var redan på förhand lite skeptisk till idéen. IKEA i värsta julruschen är inte min favoritplats. Jag tycker att mycket folk på liten yta är jobbigt. Lite extra jobbigt på grund av att det är svårt att ta sig fram med rullstol. Än mer med en aktiv treåring som inte vill sitta still. Jag bestämde mig dock att jag inte ska vara en surtant utan haka på det roliga initiativet.

Allt gick suveränt ända tills vi hade ätit upp och det var dags att gå på toaletten. Vi fick vänta en kvart på handikapptoaletten/skötrummet. En kvart som Ida hellre skulle tillbringat på annat håll (och jag med). Mängden spring i Idas ben hann växa sig till otygelbara proportioner under denna tid och när vi väl var klara på toa gick det inte längre att tygla. Hon sprang som ett skott ut från toaletten ut mot restaurangen. Jag kom efter i full fart, men stoppades snabbt av hungriga julshoppare som kom i min väg. Ida sicksackade sig däremot snabbt fram emellan dem. Det lilla rosaklädda yrvädret försvann utan att bry sig det minsta om mina försök att kalla tillbaka henne.

Jag kände mig som världens sämsta förälder och insåg snabbt att jag har svårt att reda ut denna situation själv. Det enda jag såg var ett hav av ben och fötter som inte gick att forcera. Snabbt som attan högg jag tag i en lång man som jobbade i restaurangen och bad honom hjälpa mig leta efter en tre äpplen hög, snabb, rosaklädd treåring med lockigt ljust hår som står åt alla håll. Det tog honom inte många minuter att lokalisera henne i restaurangens lekhörn.

Ida hade tyvärr inte hunnit fatta att hon blivit av med mig och tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att hålla mig borta tillräckligt länge för att hon skulle börja sakna mig. Istället blev det en utskällning som heter duga och rask hemfärd. Väl hemma igen pratade vi om incidenten. Ida var ledsen för att hon hade sprungit iväg och visste verkligen att hon hade gjort fel. Resten av kvällen var hon världens mysigaste unge.

Jag tycker verkligen att dethär är jättesvårt. Min dotter är aktiv, idérik och frimodig, men inte mer än andra barn. Hon tycker om att upptäcka världen och busa, men hon lyssnar också för det mesta. Jag kan inte ha full kontroll hela tiden och tycker inte att jag ska ha det heller. När det inträffar händelser som den på IKEA blir jag sjukt frustrerad över min oförmåga att springa.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,