Bloggarkiv

Nu händer det grejor!

Det har hunnit hända en hel del på Carolinas och Jespers resa. Här hittar du tre händelserika avsnitt, ultraljud, äggplock och äggåterinföring.

Video om ultraljudet

Video om äggplock

Video om äggåterinföring

Publicerad i Blogg, Carolina & Jesper Taggar: , , ,

usch för sprutor

Carolina sätter igång med sin behandling och tar sprutor varje dag, medan Jeppe hejar på.

Publicerad i Blogg, Carolina & Jesper Taggar: , , , , ,

Det första steget

Carolina och Jesper tar nu ett stort kliv och påbörjar sin IVF-behandling.
Avsnitt 9.

Publicerad i Blogg, Carolina & Jesper Taggar: , , ,

Rullstolen är het

Kul med hjul
Kul med hjul

Kul med hjul

Det råder inga tvivel om att rullstolen just nu är den hetaste leksaken hemma hos oss. Både Bianca och Amadeus kämpar om att få chansen att få sitta, rulla, leka tåg eller bara helt enkelt låtsas vara drabbade av ett ryggmärgstrauma.

Bianca: -Mamma, jag kan inte gå. Jag har skadat ryggen och är som pappa. Th 9. Det är stopp där.

Denna lekfulla och oskuldsfulla inställning till funktionsnedsättning (istället för den fasa och tragedi som många som inte är rörelsehindrade känner), upplyser mig om hur en perfekt värld skulle kunna se ut. Klyschan om barnens visdom har kommit ikapp mig och jag inspireras av hur enkelt allt kan vara om man bara har rätt inställning.

På dagis är jag ungarnas favorit. Inte för att jag sitter i rullstol, utan för att jag busar och skojar med dem med en uttalad självkänsla. Detta är ett språk som barn i synnerhet gillar. Besitter du självkänsla och tar plats på ett underhållande sätt är du kung. Väljer du någon annan strategi är du stekt. Jag ger också alla barnen tid när de undrar varför jag sitter i rullstol och i samma ögonblick som deras nyfikenhet blivit tillfredsställd är jag katalogiserad som jämlik andra vuxna. Med andra ord, jag blev i deras värld en del av normalitetsbegreppet och leken går vidare.

Liten vardagshjälte

Liten vardagshjälte

Att inte lägga en värdering i något som är annorlunda är en befriande tanke. Jag tänker på vilken acceptans barn med rörelsehindrade föräldrar får lära sig när de växer upp och betraktar världen. Stor chans är att de växer upp och blir mer empatiska, toleranta och harmoniska med livet och dess rupturer. Mer förberedda på att hitta/skapa lösningar på problemsituationer, för att sedan gå vidare. Inspirerade av vardagshjältar vilket jag tycker alla är som drabbas av en utmaning som tvingar en till ett livsavgörande vägskäl där den ena alternativet är att ge upp och tycka synd om sig, men där man istället väljer att gå vidare i livet trots att det innebär kamp och mycket arbete.

Jag fick häromdagen höra en historia av en kollega på jobbet som gladde mig. Hennes två barn har en pappa i rullstol och en dag när de lekte med grannbarnen fick de frågan: -Vad har hänt med din pappa? Konversationen hördes av mamman som stod en bit där ifrån och låtsades varken höra eller märka av den. Först vad det tyst en stund, sedan svarar ett av barnen: -Vad menar du? Har det hänt pappa något? Dialogen dog ut och senare vid middagen kunde inte mamman låta bli att fråga barnen hur leken varit och om de pratade om något. -Ja, någonting har tydligen hänt pappa. Vad har hänt pappa, mamma?

Att inte förstå att frågan handlade om pappans funktionsnedsättning, bekräftar hur naturlig och oviktig denna företeelse kan vara i en helhet hos ett barn. Detta leder oss (tror jag) till att om vi någonsin ska skapa jämlikhet i samhället så bygger detta på att öka kunskapsnivån kring vad rörelsehinder egentligen är och att alla vi som sitter i rullstol är människor med drömmar, behov och potential som vill/behöver förverkligas och det enda som skiljer oss åt är att: VI INTE KAN GÅ!

Kan vi nå ut med detta så att ”Svensson” kan känna igen sig i oss som helt vanliga människor skulle frågor om tillgänglighet och anställningsintresse bli enklare att lösa.

Med vänlig hälsning från den obotligt naiva idealisten – Henke

 

 

 

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , , ,

Beröm mig då!!!

Coop - äventyr

Jag har så gott som hela mitt liv haft svårt för att ta emot komplimanger.

I synnerhet när det gäller min förmåga att ta mig fram i livet med min rullstol. Antagligen hänger detta ihop med att jag inte vill att min funktionsnedsättning alltid ska behöva stå i centrum så fort det handlar om mig. Jag tycker heller inte att vad jag kan göra med min rullstol är särskilt märkvärdigt om man har mina fysiska förutsättningar utan snarare en självklarhet.

Coop - äventyr

Coop – äventyr

Människor har fördomar kring hur mycket/lite man kan göra om man hamnar i rullstol och ofta lutar det åt lite, vilket gör att imponerings-ribban är satt ganska lågt. Det räcker med att jag åker upp för en rulltrappa (något som för mig är lika svårt som att ta på sig en strumpa) så är detta märkvärdigt. Om jag kör med en barnvagn på stan får jag höra – ”Det var strongt gjort”. Hoppar jag in i min bil blir det – ”Gud, vad duktig du är!” Komplimanger jag får när det enda jag gör är att med goda fysiska förutsättningar lever ett vanligt liv.

Det är givetvis kul att folk blir glatt överraskade och inspirerade av de möjligheter jag visar finns, men det är samtidigt tråkigt att folk inte vet om eller förstår vilka möjligheter till självständighet som finns i detta land.

Paradoxen:

Häromdagen väntade vi främmat och jag stack med ungarna, Bianca 3 år och Amadeus 1,5 år, till Jägersro Centrum för att inhandla råvarorna till kvällens  middag. Två små barn som båda är i en livlig ålder tog jag in i bilen och åkte till ”Jägi” (som Bianca kallar det). När vi kommit fram, sätter jag Amadeus i knät, tar Bianca i ena handen och kör med en hand in på Coop för att handla. Här släpps Bianca fri då jag tar en kundvagn (fortfarande Amadeus i knät) och börjar plocka till mig mat. Betalning och packning av maten med vilda barn, blev ett företag i sig.

13 kilo ska in i bilen.

13 kilo ska in i bilen.

Jag hänger två tunga kassar bak på rullstolen, fortfarande Amadeus i knät och igen tar Bianca i ena handen och går till bilen. Lastar in ungarna, kassarna och slänger till sist in rullstolen i passagerar-sätet och kör hem.

Detta äventyr var för mig en prestation av rang och när jag nu för en gång skull var mer än mottaglig för beröm, vad händer?….INGENTING!

Var är ni nu??? Jag som känner mig duktig och strong och så gärna vill ha det bekräftat.

Istället fick det bli ett lip-blogginlägg som några kanske tyckte var precis vad jag förtjänade. Om man inte kan uppskatta beröm alltid får man skylla sig själv.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250