Bloggarkiv

God fortsättning

Rättstvist

Rättstvist

2014 är här och det är med full inspiration som jag ser fram emot att förverkliga massor med saker detta år. Ledmotivet är: ”Att göra en skillnad!”

Det är inte särskilt svårt att hitta områden där det finns arbete att göra i ett projekt som mammapappalam. Men oavsett om det gäller att påverka för en utökning av hjälpmedelssortimentet med produkter som underlättar föräldraansvaret för rörelsehindrade eller att lyfta tydlighet kring samhällets lagstadgade beredskap att försvara vår rätt till att kunna ta föräldraansvar, eller något annat, så är det med en odelad positiv och kraftfull geist som jag inleder detta år.

På ett privat plan startar mitt 2014 med en rättstvist med stadsbyggnadskontoret i Malmö som inte vill godkänna mitt hus för anpassning av kök. Som ett av skälen till deras motivering att underkänna mitt hus lämplighet passar de på att ifrågasätta mitt föräldraansvar och min förmåga att tillgodose mina barns behov bara för att de hittade en sovmöjlighet för barnen på ovanvåningen vilket råkar vara en yta jag inte har tillgång till.

Till saken hör att våra barn har sovit i våra sängar ända sedan födseln och gör detta fortfarande. Vårt markplan har en boendeyta på 232 m² vilket är dubbelt så mycket yta än vad en familj om fyra personer ska behöva enligt stadsbyggnadskontorets riktlinjer. Med andra ord är ovanvåningen en bi-yta för oss som vi egentligen inte behöver då alla boendebehov tillfredställs av markplanet. Att vi ändå skapade ett extra lekrum med ett par gamla ärvda växa-sängar för de att leka i betyder inte att de faktiskt sover där på nätterna. Ovanvåningen används av min sambo och barnen är givetvis bara där när hon är där. För övrigt har vi en grind i trappan som, när jag är själv och tar hand om barnen, hindrar dem från att ta sig upp till ovanvåningen.

Jag ensam, har varit den som tagit ut föräldraledighet under båda barnens första levnads år. Mitt engagemang i mina barn är extremt stort. Att stadsbyggnadsnämnden, i en överklagan till kammarrätten, ifrågasätter hur jag ska kunna ombesörja mina barns behov istället för att fråga mig om barnens sov förhållanden när de gjorde sitt hembesök, är en förolämpning med snudd på diskriminering i mina ögon. Men visst är det härligt att bevittna kommunens oro över mina barns välfärd i ett kostnadskrävande sammanhang där en besparing kan göras när den samtidigt i andra sammanhang är helt osynlig.

Med andra sammanhang menar jag alla situationer i vardagen där mina barns behov och säkerhet äventyras på grund av hinder som gör det svårt för mig att kunna ta mitt föräldraansvar på ett jämlikt och oberoende sätt. Exempelvis när jag ska hitta en tillgänglig lekplats och på något sätt ta dem dit och se till att de inte skadar sig i leken, när jag ska byta blöja på dem på en offentlig toalett och hittar skötbordet i ögonhöjd, när jag ska få in/ut dem ur bilen för att kunna transportera dem till förskolan, fritidsaktiviteten eller vad det nu kan vara. Listan är hur lång som helst.

Sista ordet är långt ifrån sagt i anpassningsärendet men efter 42 år i rullstol har jag ett vältränat tålamod för den här typen av situationer, så vi får väl se hur det hela slutar. Vad som retar mig är det faktum att alla vi som är i behov av hjälp, i många ärenden är utelämnade till en handläggares goda tycke. En underlägsen och något ovärdig position som borde ifrågasättas av fler och ses över av berörda myndigheter.

Mysfaktor

Mysfaktor

Hoppas alla ni med liknande utgångsläge känner precis som jag, att ni har all kraft i världen att ta strid för lika rättigheter/möjligheter så länge hjärtat slår.

God fortsättning 😉 / Henke

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , , , , ,

Omgivningens syn på mig
som förälder

Skulle denhär på något sätt göra mig till en sämre förälder?

Skulle denhär på något sätt göra mig till en sämre förälder?

Vi har suttit och plöjt igenom de artiklar vi kunnat komma över om att skaffa barn och ha en ryggmärgsskada under de senaste månaderna. Lite då och då ramlar jag över text som antyder att personer känner sig ifrågasatta som föräldrar på grund av sin ryggmärgsskada. Jag har även själv flera gånger fått frågan om jag känner att min omgivning ifrågasätter min lämplighet som mamma. Jag känner verkligen INTE igen mig i den verkligheten. Visst erbjuder sig människor ofta att byta en blöja, att springa efter lillan när hon ger sig iväg eller att hjälpa henne på svårtillgängliga lekplatser. Jag ser inte detta som ifrågasättande av min kapacitet som förälder, utan snarare som att dessa personer är medvetna om bristerna i tillgängligheten. Kanske är jag naiv och tror det bästa om människor, kanske har jag under mina 20 år som skadad slutat lägga märke till särbehandling.

Två gånger under de senaste tre åren har jag känt mig ifrågasatt. Första gången var innan lillsnorpan ens var född. Vi var på föräldrautbildning på vår trendiga mödravårdscentral i centrala Stockholm. En supermeriterad barnmorska inledde utbildningen med ett litet skådespel om hur livet som spädbarnsförälder skulle kunna te sig. Hon gick omkring i rummet och med en docka på axeln som hon försökte lugna genom att försiktigt vyssja den. Hon beskrev hur vi trötta skulle gå med vårt gråtande barn på axeln. Hur det enda som skulle trösta barnet skulle vara ett metodiskt vandrande fram och tillbaka. Halvvägs genom det lilla skådespelet stannade hon plötsligt upp, tittade på mig och mannen och sa med förvånad röst ”ja, undra hur det blir för er, du kan ju inte gå omkring såhär”. I det ögonblicket tappade både jag och mannen helt förtroendet för den kvinnan och hade lika gärna kunnat avbryta halvdagskursen.

Den andra gången jag minns var vi i simhallen. Petter gick iväg till stora bassängen för att simma lite, medan jag och Ida var kvar på barnavdelningen. Lillan är världens vattendjur som inte är det minsta rädd för att få huvudet under vatten. Jag är gammal simmare och vet att jag trots min förlamning kan vara framme inom sekunder om det skulle hända något. Jag lät vattendjuret leka med sitt i fred medan jag satt en liten bit bort. Rätt vad det är snubblar lillan och famlar lite för att komma upp till vattenytan. Badvakten kommer som ett skott ut ur badvaktsburen och fiskar upp en förvånad Ida. Först då blev jag medveten om att badpersonalen hade punktmarkerat oss som riskobjekt. Jag tror inte att han skulle ha agerat så om han inte hade sett rullstolen på kanten.

Hur är det med er andra småbarnsföräldrar? Känner ni att omgivningen ifrågasätter er lämplighet på grund av funktionshindret? Är det skillnad om man har assistenter med i familjeekvationen? Ni som läser detta och inte själva har en funktionsnedsättning, hur tänker ni när ni ser en mamma eller pappa i rullstol? Jag är verkligen nyfiken. Jag tycker nämligen själv att jag för det mesta möts av glädje.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250