Bloggarkiv

Gissa bilden!

Vad är det du ser?

Vad är det du ser?

Jag har inte bloggat på ett bra tag. Det beror mest på att det är mycket som händer, både i projektet och privat. Mycket tankar som snurrar och att jag då har haft extremt svårt att sätta mig ner och få ihop det hela till ett blogginlägg. Nu ska det bli skärpning på detta. Lovar! Ge mig gärna lite uppslag, det är mycket lättare att skriva när jag har ett tema.

Idag tänkte jag gå ut lite lugnt och låta dig få fundera lite. Söndagen var en sådandär dag då allt körde ihop sig för vår familj. Jag var bortrest och skulle komma hem sent söndagkväll. När Petter fick en förfrågan om att föreläsa i Sarajevo på måndagseftermiddagen trodde vi att det skulle fungera. Vad vi inte visste var att han behövde åka söndag morgon för att komma ner i tid. Det var lite av en chock och mycket dåligt samvete när vi insåg att Ida såg ut att bli ensam och övergiven i Malmö i  närmare 16 timmar. Tack och lov hade vi vänner som ryckte in och tog sig an henne.

Måndag förmiddag åkte jag dit för att hämta henne efter att inte ha sett henne på nästan fyra dagar. Ida kröp upp i min famn, gosade in sig och berättade att hon har saknat mig. Mitt mammahjärta smälte rejält. I handen höll Ida stolt en teckning som hon hade ritat till mig. Jag noterade att figuren på bilden inte ut riktigt såg som figurerna brukar. Vad tror du att bilden föreställer?

Efter Annas inlägg förra veckan tänkte denna egocentriska mamma självfallet att Ida saknat sin mamma så mycket att hon ritat mig. Tji fick jag! ”Men mamma, det är ju JAG som cyklar på en cykel med TRAMPOR på”.

När jag tittar lite närmare på bilden är det uppenbart. För någon vecka sedan bytte vi ut Idas springcykel mot en ”riktig” cykel och det upptar hennes tankesvär betydligt mer än vad jag gör, och definitivt mer än vad min rullstol gör!

Publicerad i Nora Taggar: , , , , ,

Rullstolen är het

Kul med hjul
Kul med hjul

Kul med hjul

Det råder inga tvivel om att rullstolen just nu är den hetaste leksaken hemma hos oss. Både Bianca och Amadeus kämpar om att få chansen att få sitta, rulla, leka tåg eller bara helt enkelt låtsas vara drabbade av ett ryggmärgstrauma.

Bianca: -Mamma, jag kan inte gå. Jag har skadat ryggen och är som pappa. Th 9. Det är stopp där.

Denna lekfulla och oskuldsfulla inställning till funktionsnedsättning (istället för den fasa och tragedi som många som inte är rörelsehindrade känner), upplyser mig om hur en perfekt värld skulle kunna se ut. Klyschan om barnens visdom har kommit ikapp mig och jag inspireras av hur enkelt allt kan vara om man bara har rätt inställning.

På dagis är jag ungarnas favorit. Inte för att jag sitter i rullstol, utan för att jag busar och skojar med dem med en uttalad självkänsla. Detta är ett språk som barn i synnerhet gillar. Besitter du självkänsla och tar plats på ett underhållande sätt är du kung. Väljer du någon annan strategi är du stekt. Jag ger också alla barnen tid när de undrar varför jag sitter i rullstol och i samma ögonblick som deras nyfikenhet blivit tillfredsställd är jag katalogiserad som jämlik andra vuxna. Med andra ord, jag blev i deras värld en del av normalitetsbegreppet och leken går vidare.

Liten vardagshjälte

Liten vardagshjälte

Att inte lägga en värdering i något som är annorlunda är en befriande tanke. Jag tänker på vilken acceptans barn med rörelsehindrade föräldrar får lära sig när de växer upp och betraktar världen. Stor chans är att de växer upp och blir mer empatiska, toleranta och harmoniska med livet och dess rupturer. Mer förberedda på att hitta/skapa lösningar på problemsituationer, för att sedan gå vidare. Inspirerade av vardagshjältar vilket jag tycker alla är som drabbas av en utmaning som tvingar en till ett livsavgörande vägskäl där den ena alternativet är att ge upp och tycka synd om sig, men där man istället väljer att gå vidare i livet trots att det innebär kamp och mycket arbete.

Jag fick häromdagen höra en historia av en kollega på jobbet som gladde mig. Hennes två barn har en pappa i rullstol och en dag när de lekte med grannbarnen fick de frågan: -Vad har hänt med din pappa? Konversationen hördes av mamman som stod en bit där ifrån och låtsades varken höra eller märka av den. Först vad det tyst en stund, sedan svarar ett av barnen: -Vad menar du? Har det hänt pappa något? Dialogen dog ut och senare vid middagen kunde inte mamman låta bli att fråga barnen hur leken varit och om de pratade om något. -Ja, någonting har tydligen hänt pappa. Vad har hänt pappa, mamma?

Att inte förstå att frågan handlade om pappans funktionsnedsättning, bekräftar hur naturlig och oviktig denna företeelse kan vara i en helhet hos ett barn. Detta leder oss (tror jag) till att om vi någonsin ska skapa jämlikhet i samhället så bygger detta på att öka kunskapsnivån kring vad rörelsehinder egentligen är och att alla vi som sitter i rullstol är människor med drömmar, behov och potential som vill/behöver förverkligas och det enda som skiljer oss åt är att: VI INTE KAN GÅ!

Kan vi nå ut med detta så att ”Svensson” kan känna igen sig i oss som helt vanliga människor skulle frågor om tillgänglighet och anställningsintresse bli enklare att lösa.

Med vänlig hälsning från den obotligt naiva idealisten – Henke

 

 

 

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , , ,

Jag kör rullecykel

Vem har coolaste åket?

Vem har coolaste åket?

Lite nu och då är jag dagens samtalsämne i förskolan. Min dotter är yngst på sin avdelning och fortfarande i den åldern där några månader hit eller dit ger status bland barnen, därför är det lite roligt att se att det faktum att hon har en mamma som kör in på gården med rullstol också ger status.

Mina fyra hjul gör mig till en cool och spännande mamma. Häromdagen hade jag varit dagens samtalsämne under lunchen. Sex barn i åldrarna 3-6 år frågade ut Ida varför jag inte kunde gå, om jag har ont i benen, hur jag kör bil osv. Ida svarade stolt på frågor och satte samman svar på de frågor hon inte riktigt hade svar på. Ganska snart flöt dock samtalet in på hur Pippi kör bil.

När jag fick detta återberättat för mig frågade jag pedagogerna om de tycker att jag själv ska komma och berätta. De menade på att det nog inte behövs, barnen vid Idas matbord är liksom färdiga med detta samtalsämne nu. Är dock inte riktigt säker på att det är så. När jag hämtade på förskolan igår kom en av de pratsamma fyraåringarna fram och frågade  ”Varför åker du rullecykel? Har du ont i benen? Kan du köra bil?” Jag förklarade att jag inte alls har ont i benen utan att mina ben helt enkelt inte fungerar riktigt och att jag inte KAN gå. Då kom flickan med den geniala lösningen ”men du kan väl HOPPA istället?”.

På samma sätt som barnen reflekterar kring hur maskar går, var fåglarna sover, varför pedagogernas föräldrar inte hämtar och lämnar dem osv, reflekterar de kring min rullstol och vill lära sig mer om den. Ju mer jag funderar, ju mer önskar jag att de hade en barnrullstol eller två på förskolan, som barnen kunde leka med på samma sätt som de har sparkcyklar och trehjulingar.

Skillnaden mellan barn och vuxna är att för barnen är rullstolen något spännande, coolt och eftersträvanvärt. Rullstolen stöter inte bort barnen på det sätt jag upplever att den stöter bort vuxna, den inbjuder snarare till samtal. Ungarna tycker inte det minsta synd om mig som sitter i stol eller för den delen min dotter som har mig som mamma. De är snarare avundsjuka. För någon vecka sedan deklarerade dottern högtidligt ”Mamma, när jag blir stor som du, då vill jag ha en egen rullstol!”.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,

Vaffö då?

Pappaaaa, vaffö sitte du i rullstol?

Pappaaaa, vaffö sitte du i rullstol?

Frågan:” – Varför sitter du i rullstol?” har jag fått ställd till mig säkert 1000 gånger under mina 42 år som rörelsehindrad. Mitt svar på frågan har varit av olika karaktär beroende på vilken ålder jag befunnit mig i eller vilket humör jag varit på just där och då.

I förskoleåldern hade jag svårt för att komma ihåg förklaringen:

– Jag har ett hemangiom som ligger extra duralt, intra spinalt, intra kapillärt och har provocerat fram en kronisk inkomplett paraplegi med nedsatt känsel. Min uttalade skolios uppstod vid friläggandet av hemangiomet då man oavsiktligt kapade nerverna till vänster bukpartis muskeluppsättning.

Jag använde istället mammas Bolibompa-version som löd:

– Det är stopp i ryggen så när signalerna från hjärnan ska till benen så är det något stopp där.

Under åren har svaret planat ut i:

– Jag har skadat ryggen och tar mig därför fram i rullstol istället för att jag går.

 Jag har alltid tagit mig tid att svara på frågan oavsett hur trött jag än varit på att alltid vara en funktionsnedsättning i första hand och inte en person. Detta som ett sätt att belöna frågeställarens mod och nyfikenhet och samtidigt minska avståndet mellan mig och normen. Hellre att frågan ställs än att jag ska bli föremål för fördomar och gissningar.

För en vecka sedan fick jag frågan ställd ännu en gång, men aldrig har den varit så viktig. Det var nämligen min dotter som för första gången frågade:

– Pappa sitter i rullstol…. vaffö då?

Önskan att med trygghet, värdighet, kärlek och värme förklara varför jag inte kan gå och samtidigt förklara det på ett sätt som hon verkligen förstår, eftersom hon också kommer att få frågan ställd 1000 gånger innan hon fyller 42 år, blev överväldigande.

Jag satt ner en god stund och förklarade för Bianca att för att benen ska kunna röra sig, måste man tänka att de ska röra sig och när den tanken går från huvudet ner genom ryggen till benen så fastnar den på vägen hos pappa för han har skadat sin rygg. Men det faktum att pappas ben inte kan röra sig spelar inte så stor roll eftersom han kan ta sig fram med en rullstol istället.

Det slutar inte förvåna mig hur detta äventyr att vara pappa är så oslagbart stort, kul och fullt av känslor. Hur vardagsföreteelser blir spännande och viktiga. Hur kärleken till sina barn som man trodde nått sitt absoluta topp bara blir större och större.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , ,

Samma?!

Flickor är vi båda, men vad gäller ben känner hon sig mer som pappa!

Flickor är vi båda, men vad gäller ben känner hon sig mer som pappa!

Min dotter har nyss fyllt tre år och funderar otroligt mycket på saker. Frågan varför dyker upp tusen gånger varje dag. Jag försöker svara så tålmodigt jag kan, men jag måste erkänna att svaret ”därför” också kommer över mina läppar ibland.

Snorpan har också ett behov av att kategorisera saker och människor. På sistone har hon funderat mycket på kön. Hon är väl medveten om att pappa har en snopp och mamma har en snippa. Ida och mamma ”är samma” för vi har båda snippa.

I helgen låg vi i sängen och filosoferade om vad som är samma. Plötsligt säger Ida, ”mamma, du och jag är ju samma, vi är flickor”. Jag svarar jakande. Varpå Ida fortsätter att resonera ”Men mamma, mina ben är inte samma som dina”. Hon lyfter på täcket och tittar på mina ben. ”Mina ben är samma som pappas”. Hon ser lite fundersam ut och jag funderar på vad som ska komma här näst. Ida lutar sig fram, börjar sniffa på mina ben och kommer med den dräpande kommentaren ”dina ben luktar illa”. Sen studsade hon upp ur sängen och kilade iväg till sitt rum för att bygga lego. Gissa om jag var snabb in i duschen ;-).

 

Publicerad i Nora Taggar: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250