Bloggarkiv

”another set of cool wheels”

Min sambos syster bor med sin man och två barn i Bryssel och vi brukar ses ett par gånger om året. Ett av dessa tillfällen blir vanligtvis på sommaren då familjen äger en strandtomt i Nyköping där vi gärna är med och njuter av god mat, trevligt sällskap och fantastisk natur. Barnen i familjen heter Ruby och Oliver och som de flesta barn var de i början väldigt intresserade av min rullstol och undrade ifall de fick prova.  – Självklart, svarade jag. Barnen är båda begåvade inom många områden och det dröjde inte länge förrän de kunde stå på bakhjulen och köra terräng ute på landstället.

"cool set of wheels"

Oliver

Tiden gick och julen började närma sig. När mamma Niki får julklappsönskelistan står där överst på Olivers lista – RULLSTOL!  – Varför önskar du dig en rullstol? frågar Niki. – Varför inte?! svarade Oliver. – Jag har ju tidigare önskat mig och fått en skateboard, cykel, enhjuling, inlines och det här är ytterligare bara en uppsättning coola hjul. ”It’s another set of cool wheels” är citatet, då Oliver talar engelska med sin mamma.

Här lyser ett barns fördomsfria syn på hur jag tycker saker och ting borde vara. Ingen negativ laddning, ingen värdering och ingen stigmatiserande tanke i sikte. Niki berättade om händelsen för mig och jag blev alldeles varm i hjärtat och kände att denna inställning måste belönas på något sätt. Lyckligtvis hade jag en extra rullstol som jag inte skulle vara i behov av innan sommaren kom.  Denna stol skickade jag med Niki när hon besökte oss i Sverige. Reglerna för detta lån var att inte dra nytta utav föremålet i några som helst sammanhang och för föräldrarna att inte börja parkera sina bilar på handikapparkeringar. 🙂

Stå på bakhjulen blev snabbt för enkelt, nu var det dags att prova nya hinder och bara genom att ta sig till affären och handla utan att resa sig ur stolen var en utmaning som hette duga. Det dröjde länge innan intresset för rullstolen svalnade. Oliver, Ruby och deras kompisar har för resten av deras liv fått ett perspektiv till hur det kan vara att leva i rullstol och hur mycket slit och mod som ligger bakom dem som tar sig fram i livet med rullstol på ett till synes smidigt och enkelt sätt.

Ruby

Ruby

I utbildningar för sjukgymnaster och arbetsterapeuter ingår det ofta ett moment där deltagarna får spendera en hel dag i rullstol. Denna brukar vara en enorm ”aha”-upplevelse för samtliga och betraktas som en av de mest värdefulla delarna i utbildningen. Att göra något liknande för barn, som är i sin mest formbara fas i livet, är en möjlighet som borde tas till vara på. Att installera en barnrullstol på alla förskolor, som de kan ha och leka med, skulle ge barnen möjligheten att på ett lekfullt sätt få perspektiv på hur det kan vara om man lever ett liv med ett rörelsehinder.

Enligt min mening innehåller ett sådant här initiativ alla pedagogiska fördelar man kan önska sig och i sin kraftfulla enkelhet skulle den bidra till att bygga en värld av större insikter. Detta med en förhoppning om att samhället i framtiden ska kunna bredda normalitets begreppet.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , ,

Försök!!!

Lillsnorpan tycker att mamma är fånig när hon inte försöker.

Lillsnorpan tycker att mamma är fånig när hon inte försöker.

Jag har pratat med flera föräldrar som har rörelsehinder och lite större barn om hur deras barn resonerat kring deras funktionsnedsättning. I de samtalen har jag fått intrycket av att det har varit världens mest naturliga sak för deras barn och att det sällan förekommit resonemang med barnen kring rörelsehindret. Det gör det hemma hos oss. Min treåriga lillsnorpa funderar supermycket på det mesta, däribland min rullstol.

Jag har tidigare skrivit om hur hon redan förra vintern ofta gick upp ett par trappsteg och poängterade att hon minsann kan gå i trappor, att pappa kan gå i trappor, men att mamma inte kan. Hon ger heller aldrig upp med att be om hjälp att gunga på de mest otillgängliga lekplatser. Tidigare har hon dock nöjt sig med svaret att jag inte kan för att mina ben inte fungerar riktigt som de ska. Nu köper hon inte riktigt det argumentet längre.

I helgen var vi på en lekplats med linbana som hon givetivs ville åka. Ordentlig som hon är gick hon och hämtade linbanan och drog den upp till påstigningsplatån. Hon fick ta i rätt bra, men klarade detta galant. Där tog det dock stopp. Hon är för liten och har fortfarande för dålig motorik för att klara att hoppa upp på sätet. Det småregnade och vi var de enda på lekplatsen. Ida vände sig mot mig och ropade på hjälp. Det skar lite i mammahjärtat när jag svarade ”Ida, du vet att mamma inte kan ta sig genom sanden upp till linbanan för att hjälpa dig”. Svaret kom blixtsnabbt. ”Mamma, försök! Man måste faktiskt försöka!”

Hon har ju helt rätt. Samma argument har kommit ett par gånger till under veckan. Senast igår pratade vi om varför jag åker rullstol istället för att gå som hon och pappa gör. Min trognaste supporter uppmanade mig energiskt att försöka gå och erbjöd sin hjälp. Självfallet testade vi.

Jag funderar verkligen på hur jag ska hantera hennes funderingar. För mig är det viktigt att uppmuntra viljan att försöka göra saker hon inte har klarat tidigare och att vara en förebild i det. Jag avskyr argumentet ”jag kan inte”.  Jag vill ju att hon ska vara en självständig tjej som inte ger upp utan försöker stå på egna ben och antar utmaningar. Samtidigt vet jag att jag kommer tvärfastna i sanden under linbanan, långt innan jag lyckats komma i närheten av att hjälpa henne åka den. När jag väl fastnat där kommer hon inte vara mycket till hjälp hur mycket denna lilla treåring än försöker hjälpa mig.

Just i lördags räddades jag ur diskussionen av en familj på hundpromenad som överhörde vårt samtal. Mamman i familjen lät övriga gå hem, medan hon kom ner till linbanan och erbjöd sig att hjälpa Ida. Först en hlavtimme senare släppte Ida motvilligt iväg henne. Jag var otroligt tacksam och tyckte lite synd om denna kvinna som hjälpte en vilt främmande Ida att åka linbana medan duggregnet övergick i mer ihållande regn.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Mamma kan inte, Ida kan!

Mamma kan INTE, mamma kan INTE. Ida KAN, pappa KAN, pippi KAN. Tack för den… Igen…

Jag har funderat mycket på när lillsnorpan ska börja inse att jag har en funktionsnedsättning. När hon ska ställa dendär frågan så många barn på stan ställer; varför jag sitter i rullstol. Den har inte kommit än, men vid drygt 2 års ålder märks det att hon funderar en hel del. Varje gång vi går förbi en trappa springer hon fram till den, pekar och berättar lite bekymrat ”mamma kan inte, mamma kan inte ”. Därefter spricker ansiktet upp i ett stolt leende och hon säger ”Ida kan”. Vissa dagar lägger hon även till ett  ”pappa kan”. Tävlingsmänniskan i mig är rätt sugen på att slänga sig ur rullstolen, hoppa på rumpan upp för trappan och visa att jag visst kan. Ibland gör jag det också, men inte vid varje snöfylld källartrapp som vi går förbi. De gånger jag hasar mig på rumpan upp för en trappa är Ida supernöjd och visar gärna att hon är snabbare än mig. För att lugna min tävlingsinstinkt tänker jag att det nog kan vara nyttigt för en tvååring att redan nu vara bättre än mamma på något.

En annan sak som är väldigt viktig just nu är vad som är vems. Idas tallrik, mammas tallrik. Idas mössa, mammas mössa, pappas mössa, osv. De gånger jag lånar pappas mössa får jag minsann höra att jag gjort fel. Däremot är det rätt ofta min telefon genom något slags mirakel blir Idas telefon, liksom de flesta andra saker. Den enda pryl som hon märkligt nog aldrig benämnt som sin är rullstolen. Den är mammas rullstol. Jag vet inte om det beror på att hon är lite rädd för stolen (hon har slagit runt med den mer än en gång), eller om det beror på att hon fattat att jag måste ha den för att ta mig runt.

Det ska bli mycket spännande att följa hur tankarna utvecklas. Det är så mycket som spinner runt i det där lilla huvudet. Ni som har äldre barn, hur har de resonerat kring er funktionsnedsättning? Har barnen frågat varför eller har det bara varit naturligt?

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , ,

Gunga, mamma gungaaaa

IMG_0260

Gunga, gunga, mamma gungaaaa

Precis utanför vårt hus finns en lekplats som lillan ser som sin egen. Hon älskar den och går vi ut vill hon dit. Hon klättrar glatt runt på klätterställningen. Jag sitter på andra sidan sandlådekanten, hejar på och hoppas att hon inte ska ramla ner. Jag har nämligen inte en chans att ta mig fram till henne med rullstolen. Lillan har dock accepterat att mamma inte kommer att klättra upp i ställningen med henne, eller ta emot henne när hon åker ner för rutchkanan.

Det hon däremot vägrar att acceptera är att jag inte kan hjälpa henne att gunga. Varje gång vi är på lekplatsen springer hon efter ett tag bort till gungställningen och ropar ”gunga, gunga, mamma gungaaaaa”. Det gör lika ont i mammahjärtat varje gång. Det stör inte mig att JAG inte kan gunga. Men det stör mig något fruktansvärt varje gång min dotter inte kan göra något på grund av min oförmåga att gå. Ofta slutar det med att någon annan får hjälpa henne. Gamla tanter med hund är ofta ett säkert kort, men även smygrökande tonåringar och busiga lågstadiebarn har fått rycka in. Det är inte samma sak som om mamma hade hjälpt henne, men det får duga tills hon lär sig att krypa upp i gungan och ta fart själv.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250