Bloggarkiv

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Beröm mig då!!!

Coop - äventyr

Jag har så gott som hela mitt liv haft svårt för att ta emot komplimanger.

I synnerhet när det gäller min förmåga att ta mig fram i livet med min rullstol. Antagligen hänger detta ihop med att jag inte vill att min funktionsnedsättning alltid ska behöva stå i centrum så fort det handlar om mig. Jag tycker heller inte att vad jag kan göra med min rullstol är särskilt märkvärdigt om man har mina fysiska förutsättningar utan snarare en självklarhet.

Coop - äventyr

Coop – äventyr

Människor har fördomar kring hur mycket/lite man kan göra om man hamnar i rullstol och ofta lutar det åt lite, vilket gör att imponerings-ribban är satt ganska lågt. Det räcker med att jag åker upp för en rulltrappa (något som för mig är lika svårt som att ta på sig en strumpa) så är detta märkvärdigt. Om jag kör med en barnvagn på stan får jag höra – ”Det var strongt gjort”. Hoppar jag in i min bil blir det – ”Gud, vad duktig du är!” Komplimanger jag får när det enda jag gör är att med goda fysiska förutsättningar lever ett vanligt liv.

Det är givetvis kul att folk blir glatt överraskade och inspirerade av de möjligheter jag visar finns, men det är samtidigt tråkigt att folk inte vet om eller förstår vilka möjligheter till självständighet som finns i detta land.

Paradoxen:

Häromdagen väntade vi främmat och jag stack med ungarna, Bianca 3 år och Amadeus 1,5 år, till Jägersro Centrum för att inhandla råvarorna till kvällens  middag. Två små barn som båda är i en livlig ålder tog jag in i bilen och åkte till ”Jägi” (som Bianca kallar det). När vi kommit fram, sätter jag Amadeus i knät, tar Bianca i ena handen och kör med en hand in på Coop för att handla. Här släpps Bianca fri då jag tar en kundvagn (fortfarande Amadeus i knät) och börjar plocka till mig mat. Betalning och packning av maten med vilda barn, blev ett företag i sig.

13 kilo ska in i bilen.

13 kilo ska in i bilen.

Jag hänger två tunga kassar bak på rullstolen, fortfarande Amadeus i knät och igen tar Bianca i ena handen och går till bilen. Lastar in ungarna, kassarna och slänger till sist in rullstolen i passagerar-sätet och kör hem.

Detta äventyr var för mig en prestation av rang och när jag nu för en gång skull var mer än mottaglig för beröm, vad händer?….INGENTING!

Var är ni nu??? Jag som känner mig duktig och strong och så gärna vill ha det bekräftat.

Istället fick det bli ett lip-blogginlägg som några kanske tyckte var precis vad jag förtjänade. Om man inte kan uppskatta beröm alltid får man skylla sig själv.

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , ,

Jag kör rullecykel

Vem har coolaste åket?

Vem har coolaste åket?

Lite nu och då är jag dagens samtalsämne i förskolan. Min dotter är yngst på sin avdelning och fortfarande i den åldern där några månader hit eller dit ger status bland barnen, därför är det lite roligt att se att det faktum att hon har en mamma som kör in på gården med rullstol också ger status.

Mina fyra hjul gör mig till en cool och spännande mamma. Häromdagen hade jag varit dagens samtalsämne under lunchen. Sex barn i åldrarna 3-6 år frågade ut Ida varför jag inte kunde gå, om jag har ont i benen, hur jag kör bil osv. Ida svarade stolt på frågor och satte samman svar på de frågor hon inte riktigt hade svar på. Ganska snart flöt dock samtalet in på hur Pippi kör bil.

När jag fick detta återberättat för mig frågade jag pedagogerna om de tycker att jag själv ska komma och berätta. De menade på att det nog inte behövs, barnen vid Idas matbord är liksom färdiga med detta samtalsämne nu. Är dock inte riktigt säker på att det är så. När jag hämtade på förskolan igår kom en av de pratsamma fyraåringarna fram och frågade  ”Varför åker du rullecykel? Har du ont i benen? Kan du köra bil?” Jag förklarade att jag inte alls har ont i benen utan att mina ben helt enkelt inte fungerar riktigt och att jag inte KAN gå. Då kom flickan med den geniala lösningen ”men du kan väl HOPPA istället?”.

På samma sätt som barnen reflekterar kring hur maskar går, var fåglarna sover, varför pedagogernas föräldrar inte hämtar och lämnar dem osv, reflekterar de kring min rullstol och vill lära sig mer om den. Ju mer jag funderar, ju mer önskar jag att de hade en barnrullstol eller två på förskolan, som barnen kunde leka med på samma sätt som de har sparkcyklar och trehjulingar.

Skillnaden mellan barn och vuxna är att för barnen är rullstolen något spännande, coolt och eftersträvanvärt. Rullstolen stöter inte bort barnen på det sätt jag upplever att den stöter bort vuxna, den inbjuder snarare till samtal. Ungarna tycker inte det minsta synd om mig som sitter i stol eller för den delen min dotter som har mig som mamma. De är snarare avundsjuka. För någon vecka sedan deklarerade dottern högtidligt ”Mamma, när jag blir stor som du, då vill jag ha en egen rullstol!”.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,

Bemötande

bemotande

Varför flyttar sig alla?

Imorse när jag rullade till jobbet råkade jag ut för en sak som jag tycker är väldigt vanligt. Trottoaren är kanske 3 meter bred och det står några människor och väntar vid en busshållplats. När jag kommer rullande flyttar sig snabbt alla människor som väntade på bussen. De riktigt trycker sig mot husfasaden i rädsla över att jag inte ska få plats.Eller jag vet inte om det är rädsla, men situationen blir väldigt konstig. Jag tror inte att jag under mina 6 år i rullstol någonsin har vant mig över andra personers reaktioner på rullstolen. Det är jättejobbigt tycker jag. Kanske är det inte rädsla utan artighet? Hur som helst tycker svenskarna att det är väldigt jobbigt att komma för nära en rullstol.
Nu kommer vi till ett märkligt fenomen. När min dotter sitter i mitt knä slutar folk att reagera på detta sätt. Det är så konstigt, ingen flyttar sig och alla verkar mycket mer avslappnade. Det är precis som om de tänker att ”jaha, hon är ju faktiskt bara en vanlig mamma” och glömmer bort rullstolen för några minuter. Har ni som är föräldrar råkat ut för samma sak?

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250