Bloggarkiv

Gästbloggare: Var finns handboken?

IMG_4089

Gästbloggare: Åsa
Ludwig fyllde åtta år i måndags. Mognadsgraden kan diskuteras men skärpan finns där. En smart åttaåring utan mognad blir en tickande bomb!

Det har gått upp för den unge mannen att ifall han säger att han är sjuk så behöver han inte gå till skolan. Jättebra! Blir en skickad till skolan iallafall så kan en alltid skylla på ont i huvudet vid lunch. Då kommer mamma och hämtar!

Självklart kommer oron fram.

-Tänk om Ludwig inte trivs i skolan?

Han säger att han trivs.

IMG_4090-Tänk om Ludwig inte mår bra?

Han säger att han mår bra.

-Tycker Ludwig att skolan är svår?

-Kanske är det för lätt?

Tankarna far i ett enda virrvarr och skräcken att inte duga som förälder vaknar till liv!

Varför finns det ingen manual på det här att vara förälder? En handbok där det bara är att följa stegen.

-Om du ringar in ”a” fortsätt till sidan 37.

-När du läst sidan ”37”, räkna ihop poängen.

IMG_4091Beroende på utfall är det bara att gå över till fördjupnings materialet och förkovra sig!

Nej, när en är förälder så är det bara att gå på magkänsla och verka säker på sin sak och hoppas att en inte blir avslöjad för den skojare som en egentligen tror sig vara!

-Vänta ni barn!

-En vacker dag blir ni föräldrar! Då kommer det gå upp ett ljus:

-Aha var det så här jag torterade mina föräldrar!

Allt gott

Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , , , , , , ,

gästbloggare: vårt hus

IMG_7067Gästbloggare: Anna L
Under min föräldraledighet byggde vi också hus. Det var ett anpassat hus där vi bestämt precis hur vi önskat det hela. Vårt hus ligger 100 m från dagis och närhet till släkt och vänner vilket underlättar vardagen något enormt.

Att få bestämma helt hur man vill ha och vilka materialval och detaljer vi önskade var både roligt och svårt. Det finns så otroligt många valmöjligheter och ju mer man kikar runt desto svårare blir det. Jag känner att huset blev väldigt bra men såklart finns det ju detaljer som man skulle ändrat om man skulle gjort det på nytt. Det som har varit det bästa var nog stenläggningen vi gjorde på tomten. Den är helt planerad för att alla ska kunna delta och vara överallt.

Det som jag känner mig väldigt nöjd med är den höj- och sänkbara bordskivan i köket. Den är bra placerad i närhet till spis, skafferi, kyl och frys. Tindra och Kasper tycker också denna bänk är perfekt då de kan sitta och pyssla och även vara med vid matlagningen.

 

IMG_7068

Sedan har vi själva köpt lampdosor på Clas Ohlson som vi har programmerat in så att jag kommer åt att tända och släcka överallt. Det är väldigt smidigt och det är något alla borde ha.

För att spara plats och göra det lättframkomligt så har vi också valt skjutdörrar på de ställen där det finns plats. En annan smidig lösning som vi har är dörröppnare. Det enda är att jag ibland missar och kommer åt knappen i handväskan och dörren flyger upp. På vintern tar det dock inte så lång tid innan jag märker detta…. 😉

Eftersom vi valde att bygga nytt fick vi inga anpassningsbidrag av kommunen så det gällde att tänka på allt från start. Den husleverantör vi valde att beställa huset av hade inga tips eller erfarenheter av ett anpassat hus så inget i den inredning som ingick var anpassad. Exempelvis hade alla handfat kommoder som satt fast under. Det blev en del egna utvecklingar och lösningar som tog lite tid att komma på och synkronisera med hantverkare men i slutändan blev resultatet riktigt bra.

Jag tycker att det är en enorm frihetskänsla att bo i hus, speciellt med hund och barn. Tidigare bodde vi i en lägenhet på femte våningen. Det blev helt klart mer att förbereda för att gå ut och det var aldrig så att vi enbart var ute en kvart här och där. Hände också att hissen la av ibland. En gång behövdes en reservdel från Tyskland vilket tog drygt en vecka – den känslan var inte alls rolig. Panikartad till och från då ovissheten om hur lång tid det skulle ta att åtgärda var odefinierat.

Nackdelarna med hus är ju dessvärre tomten. Oj vad mycket det finns att göra och pyssla med om man vill, kan och orkar. I och med att vi har stenlagt mycket är trädgården relativt enkel. Men ändå – blir förvånad varje år hur mycket det växer, hur mycket löv det faller och vad mycket snö det kan falla… Varje årstid har ju sin utmaning men också charm såklart.

 

IMG_7069

Tycker våren och hösten är underbara. Det är för tidigt att behöva göra något, marken är bra och solen värmer skönt mitt på dagen. Nu i dagarna har jag haft den känslan från när man var barn och fick gå till skolan i nya sneakers, spela kula på rasterna och det räckte med en varm tröja eller väst.  Känslan är här och skorna är nya! ☺

…………………………………
Gästbloggare: Anna L
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Tindra och Kasper
…………………………………

Publicerad i Anna L, Blogg Taggar: , , ,

”Mammaledig”

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två.

Disken efter min frukost dag två som ensam mammaledig. Frukosten intogs idag kl 10.23. Antalet frukostar som Moa hunnit med, två. Och nej, jag har inte kammat håret ännu.

Idag fyller Moa, även kallad lillfisen, fyra veckor. Tänk att det bara är fyra veckor sedan hon föddes, det känns som igår samtidigt som det är ofattbart att hon bara har funnits i våra liv så kort tid. Storasyster var en galet lättskött och nöjd bebis. Alltid lätt att felsöka, var hon inte hungrig så var det dags att byta blöja eller att sova. Denna lilla madam är inte riktig lika nöjd. Hon rapar sällan och kräks aldrig, därmed måsta all luft hon får i sig ta sig igenom hela systemet och det gör ofta ont. Därav smeknamnet. Resultatet är en trött mamma och en pappa som börjat sova på soffan. Allt är helt enkelt som det ska vara.

Petter började jobba igen igår. Vi tog lite extra ledigt tillsammans första månaden för att hinna landa som familj, litegrann åtminstone. Nu är det dags att hitta rutiner och få lite ordning på vardagen. Det kommer bli en utmaning nu när det finns en storasyster att ta in i ekvationen också. Men det är en utmaning som jag ser fram emot.

Min plan är att försöka vara aktiv med bloggandet. Under de senaste tre åren med Mamma Pappa Lam har jag fått mycket frågor om hur jag löste saker praktiskt med en bebis. Det har även dykt upp en hel del bebisprylar och hjälpmedel på marknaden. Så nu när jag har en testdocka tänker jag ta tillfället i akt att utvärdera prylar och dokumentera hur jag löser allt från lyft till utflykter. Så passa gärna på att fråga nu, kanske kommer just din fråga få ett eget inlägg.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , ,

Örnen har landat

Vårt lilla underverk

Vårt lilla underverk

Nu har jag hållit er på halster länge nog. Nej, jag vankar inte fortfarande omrking som en flodhäst. Den 20 januari, i vecka 39+0 gick plötsligt vattnet när jag vände mig om i sängen under natten. Vi tog oss snabbt iväg till sjukhuset, via en sömndrucken barnvakt som tog emot en förväntansfull och klarvaken blivande storasyster. Strax innan vår barnmorska gick av sitt skift, kl 06.47 på morgonen föddes en liten tjej.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre. Precis som förra gången är jag grymt imponerad av min kropp. Tänk att den, som faktiskt funkar lite sisådär från brösthöjd och ner, fixar en förlossning utan att någon utomstående behöver lägga sig i. Det är coolt!

Lilltjejen fick spendera första veckan utan namn, men nu har vi enats i familjen. Det blir en Moa (mitt och Petters val, Ellienora (storasysters val), Märta (efter Petters farmor) Sandholdt. Just nu försvinner dagarna i ett rasande tempo. Moa är en närhetsnarkoman som helst äter på nätterna och sover på dagarna.  Vi övriga i familjen har inte riktigt anammat hennes dygnsrytm ännu. Vi får se vem som vinner kampen om när det är lämpligt att sova.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Falsklarm

Babyskydd, BB-väska och lissnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

Babyskydd, BB-väska och lillsnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

I min värld skulle jag ha fött barn i fredags. Nu är det tisdag och jag har slagit personligt rekord i att vara gravid med fyra dagar. Ett rekord jag inte är särskilt intresserad av att slå. Du kan säkert ana hur mycket jag går omkring och känner efter just nu.

Förra graviditeten var jag helt inställd på att jag skulle gå över tiden. När vattnet plötsligt gick visste jag knappt vad som hände, jag hade ju åtminstone fyra tjocka veckor kvar. Men icke, plötsligt hade vi en liten dotter utan att vi riktigt hade fattat vad som hade hänt. Ska vi vara helt ärliga fattade förlossningen inte riktigt vad som hände heller. Jag har en inkomplett ryggmärgsskada med relativt bra känsel. Min förlossningsläkare och barnmorska trodde båda att jag skulle vara betydligt mer smärtpåverkad under förlossningen än vad jag var. När barnmorskan ville ge mig smärtstillande för natten och planerade för igångsättning följande morgon, visade det sig att jag var helt öppen och redo att krysta. Efteråt sa förlossningsläkaren lite på skämt ”med tanke på att det gick såhär fort med första barnet kommer vi att få låsa in dig från v 36 om det blir syskon”.

Nu är syskonet på väg. Denna gången har jag en annan läkare som från början oroat sig för en tidig och snabb förlossning. En läkare som faktist föreslagit inläggning från vecka 36 för att vara på plats när det hela drar igång. Samtidigt har jag ställt in mig på en graviditet lika kort/lång som den förra. Och någonstans i bakhuvudet mal de där orden som yppades när Ida var nyfödd. Jag går och känner efter precis hela tiden. Jag har också en aktiv livmoder som drar sig samman för minsta lilla. En kort förflyttning, en blåsa som börjar fyllas, en kall vindpust, en fis som ändrar plats i tarmen, allt gör att magen blir hård som en basketboll för en stund.

Igår tyckte jag dessutom att det hela började göra lite ont. Trots att jag låg i soffan med benen i högläge kom sammandragningarna med mer eller mindre jämna mellanrum. Maken fick försöka hjälpa till att klocka sammandragningarna, barnvakten fick förvarning, BB-väskan tilläggspackades och förlossningen fick sitt första samtal från en orolig Nora. Men så kom jag i säng, lyckades varva ner och till slut somna. Och till min besvikelse varvade även magen ner under natten. Så fortfarande ingen bebis på g, däremot en Nora som känner sig urfånig och funderar på hur många falsklarm vi ska hinna med innan det är dags.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250