Bloggarkiv

Falsklarm

Babyskydd, BB-väska och lissnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

Babyskydd, BB-väska och lillsnorpans övernattningsväska packade och redo i hallen. Men än är det inte dags att åka.

I min värld skulle jag ha fött barn i fredags. Nu är det tisdag och jag har slagit personligt rekord i att vara gravid med fyra dagar. Ett rekord jag inte är särskilt intresserad av att slå. Du kan säkert ana hur mycket jag går omkring och känner efter just nu.

Förra graviditeten var jag helt inställd på att jag skulle gå över tiden. När vattnet plötsligt gick visste jag knappt vad som hände, jag hade ju åtminstone fyra tjocka veckor kvar. Men icke, plötsligt hade vi en liten dotter utan att vi riktigt hade fattat vad som hade hänt. Ska vi vara helt ärliga fattade förlossningen inte riktigt vad som hände heller. Jag har en inkomplett ryggmärgsskada med relativt bra känsel. Min förlossningsläkare och barnmorska trodde båda att jag skulle vara betydligt mer smärtpåverkad under förlossningen än vad jag var. När barnmorskan ville ge mig smärtstillande för natten och planerade för igångsättning följande morgon, visade det sig att jag var helt öppen och redo att krysta. Efteråt sa förlossningsläkaren lite på skämt ”med tanke på att det gick såhär fort med första barnet kommer vi att få låsa in dig från v 36 om det blir syskon”.

Nu är syskonet på väg. Denna gången har jag en annan läkare som från början oroat sig för en tidig och snabb förlossning. En läkare som faktist föreslagit inläggning från vecka 36 för att vara på plats när det hela drar igång. Samtidigt har jag ställt in mig på en graviditet lika kort/lång som den förra. Och någonstans i bakhuvudet mal de där orden som yppades när Ida var nyfödd. Jag går och känner efter precis hela tiden. Jag har också en aktiv livmoder som drar sig samman för minsta lilla. En kort förflyttning, en blåsa som börjar fyllas, en kall vindpust, en fis som ändrar plats i tarmen, allt gör att magen blir hård som en basketboll för en stund.

Igår tyckte jag dessutom att det hela började göra lite ont. Trots att jag låg i soffan med benen i högläge kom sammandragningarna med mer eller mindre jämna mellanrum. Maken fick försöka hjälpa till att klocka sammandragningarna, barnvakten fick förvarning, BB-väskan tilläggspackades och förlossningen fick sitt första samtal från en orolig Nora. Men så kom jag i säng, lyckades varva ner och till slut somna. Och till min besvikelse varvade även magen ner under natten. Så fortfarande ingen bebis på g, däremot en Nora som känner sig urfånig och funderar på hur många falsklarm vi ska hinna med innan det är dags.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,

Vecka 37+1 och färdig!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Till alla dem som påstår att jag inte skulle ha en mage. Och ja, den är i vägen!

Vår femåring Ida föddes i vecka 37+2. Då var jag redo på att gå två veckor över tiden och bli igångsatt. Denna graviditeten har jag mentalt ställt in mig på att bebis kommer komma samtidigt som storasyster. Att jag dessutom varit i kontakt med läkare på specialistmödravården som varit orolig för en förtidig förlossning har gjort mig än mer inställd på att allt efter nyårsafton är bra. Idag är jag i vecka 37+1, galet färdig med att vara gravid, men det är inget som tyder på någon bebisentré de närmaste dagarna. Börjar inse att jag nog kommer få förbereda mig på en lång väntan.

Förra graviditeten bodde vi i Stockholm. Jag var en rätt orolig förstföderska med en miljard frågor, främst gällande min ryggmärgsskada och barnafödande. Jag såg till att bli kopplad till specialistmödravården i Huddinge och Karin Pettersson, en fantastisk förlossningsläkare specialiserad på kvinnor med neurologiska skador och sjukdomar. Från den dagen jag träffade Karin släppte alla medicinska farhågor, och jag kände mig trygg. Jag träffade henne ett par gånger under hela graviditeten, främst för att jag ville det, och hon såg mig som en lågriskgraviditet från första mötet. Allt fortlöpte utan komplikationer, förlossningen gick visserligen snabbare än vad någon hade väntat sig, men ut kom en välskapt, frisk och lagom stor tjej. Även jag mådde oförskämt bra efteråt.

Denna graviditeten bor vi i Malmö. Även här har jag en koppling till specialistmödravården. Denna gången var det dock jag som kom lugn till mitt första besök på specialistmödravården och läkaren som var nojjig. Den första graviditeten hade ju gått så otroligt bra och jag ville mest ha kopplingen till specen för att få en narkoskonsulstation och en notering i min journal om att ta in mig vid oro för påbörjad förlossning på grund av nedsatt känsel och snabbt första förlossningsförlopp.

Detta har jag fått. Dessutom har man haft ett teammöte om mig med läkare från kvinnokliniken, rehabiliteringsläkare, narkosläkare, koagulationsläkare mfl där det bland annat diskuterats inläggning från v 36 på grund av oro att jag inte ska veta när det är dags att föda. Jag avböjde vänligt men bestämt detta. Trots superhög belastning på ultraljudsmottagningen i Malmö har jag och magen varit på inte mindre än tre extra ultraljud med påföljande undersökning av blodflöde mellan bebis och moderkaka och träff med läkare på specialistmödravården. Förutom detta har jag följt det ordinarie mödravårdsprogrammet med mätning av mage och lyssna på hjärtljud. Detta innebär att jag varit på någon slags koll i princip varje vecka sedan mitten av november.

Hela tiden har allt sett bra ut. Det är en aktiv bebis som väger 6,7 procent under storleken på en genomsnittsbebis och har gjort så sedan första mätningen. Det enda man möjligen kan anmärka på är intelligensen.  Bebis la sig nämligen till rätta med huvudet nedåt runt vecka 30, men har sedan dess försökt ta sig ut genom höger sida av min mage. Jag har visserligen varit trött och sliten under den sista trimestern, men det är inte så konstigt.

I tisdags var vi på det senaste ultraljudet med påföljande läkarbesök. Eftersom doktorn varit orolig var jag helt inställd på att han skulle föreslå en planerad igångsättning för att ha koll på läget. Döm om min förvåning när han lutar sig tillbaka i stolen, frågar hur jag mår, säger att bebis mår prima och i nästa andetag säger att han ser detta som en lågriskgraviditet. Istället för några idéer om igångsättning frågar han om och när JAG vill träffa honom igen. När jag nämner att jag är inställd på att bebis kommer vilja titta ut på fredag, ler doktor antyder att det skulle förvåna honom och säger att vi inte kommer att få träffa honom då för han är ledig fredagar.

Tre dagar före det att jag ställt in mig på att föda barn är vi alltså friskförklarade. Nu, när JAG är inställd på att det får vara nog med graviditet och sparkar mot revbenen har läkaren släppt alla tankar på tidig förlossning. Så nu går vi in i väntans tider. Almanackan är helt tom, och jag som avsiktligt tagit det extremt lugnt sista månaden funderar på att börja klättra i trappor och rulla på kullersten för att sätta igång det hela.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Senaste ultraljudsbilden på vår bebis. Kanske till hjälp för den som vågar gissa kön och födelsedag.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , ,

Flodhästen Nora

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor.

Flodhästmagen, som egentligen inte är så himla stor men ständigt i vägen.

Jag är kass på att gravidblogga. Livet kör på i 130 knyck, medan min energinivå succesivt sjunker mer och mer för var vecka som går. Nu är jag i vecka 33 och bebis är i stort sett färdig, ska bara biffa till sig lite också. På det stora hela har denna graviditet gått oförskämt bra. Fram till vecka 30 hade jag visserligen lite foglossningsbesvär och humörsvängningar, men i övrigt var jag en rätt fräsch Nora.

Sedan mötte jag vecka 30-väggen. Det kändes verkligen som att jag över ett par nätter blev 10 kg tyngre, 20 år äldre och 40 år gnälligare. Jag känner mig som en 80-årig reumatikertant. Jag har en hel del sammandragningar, svårt att sova på natten och är allmänt osmidig. I onsdags var jag på besök på specialistmödravården och beklagade mig. Läkaren konstaterade också att sammandragningarna bidrar till att jag har en något kortare livmoderhals än han skulle föredra. Så sedan en vecka tillbaka är jag ordinerad att inte jobba mer än halvtid och att sova siesta. När beslutet väl var fattat kändes det underbart. Plötsligt orkar jag med eftermiddagen och kvällen utan att ha en stenhård boll till mage eller att explodera på familjen.

Från och med idag har jag även delegerat dagishämtningen av Ida till en grannfru. Hon kör bil till förskolan varje dag och hämtar sina två barn. Personalen på förskolan har lovat att hjälpa Ida på med ytterkläder och att få ut henne till bilen, så inväntar jag henne hemma. Därmed slipper jag fyra förflyttningar in och ut ur bilen, samt lyft av rullstol, alternativt promenad upp för branta dagisbacken med en mage som är i vägen. Skönt!

På tal om att känna sig allmänt otymplig och flodhästlik. I morse inträffade den ultimata förolämpningen. Jag spräckte sitsklädseln på min rullstol. Jag har viss funktion kvar i benen och kan stå på dem. Detta är något som jag utnyttjar när jag ska dra på mig byxor. Under graviditeten försämras denna förmåga rätt rejält, min spasticitet förändras, jag blir slappare i musklerna och foglossningarna bråkar med benen. I morse ställde jag mig upp med mycket möda och stort besvär, fick på mig byxorna och skulle sedan sätta mig ner. Musklerna gjorde inte riktigt det de skulle, utan det blev ett kontrollerat fall ner i stolen. Ett kontrollerat fall som resulterade i ett knak samtidigt som jag kände hur jag sjönk avsevärt mycket längre ner än jag borde. Min första tanke var att jag spräckt hela ramen på min kolfiberrullstol. Tack och lov var det inte fullt så illa, men större delen av sitsklädseln är tudelad.

Det fick bli en tur till hjälpis. Nej, sitsklädslar är inget de har i lager. I bästa fall kommer de kunna fixa det till helgen. Håll tummarna! Nu sitter jag i ”tjockisstolen”, min obekväma, gamla, tunga och tre centimeter för breda rullstol. Bara så ni vet så är det synd om mig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Nyhetstips

Idag kan du läsa om Anna och projektet Mamma Pappa Lam i Aftonbladet. Läs artikeln på följande länk 

Publicerad i Nyheter Taggar: , ,

Reflektioner från ISCoS

Montreal i strålande solJag kom hem från Montreal och ISCoS (internationell, medicinsk ryggmärgsskadekonferens) tisdag kväll. Måste erkänna att min mat- och sovklocka är lite ur balans fortfarande. Det var intensiva dagar med mycket intryck, intressanta föreläsningar och spännande personer. Denna gången var konferensen mycket inriktad på grundforskning, dvs hur ryggmärgsskador kan botas. Intressant på många sätt, men långt ifrån den vardag jag lever i.

Det som kanske ger allra mest under sådana här dagar är alla möten och idéer som kommer upp i samtalen med människor med liknande intresseområden. Redan i samband med förra ISCoS fick vårt projekt kontakt med ett team från Vancouver som arbetar med Sexual Health. De hade hittat vår då endast svenska hemsida och översatt den med hjälp av Google translate. Nu hade de kommit betydligt längre i sitt arbete och skapat en folder och webbsida med rekommendationer kring graviditet och förlossning för kvinnor med ryggmärgsskada. Du hittar den på följande länk https://scisexualhealth.ca/female-fertility-and-pregnancy/

Samarbetet med detta team kommer bland annat resultera i en studie kring amning hos kvinnor med ryggmärgsskador. En läkarstudent från Sverige kommer i september åka till Vancouver och göra en enkätundersökning riktad till kvinnor med ryggmärgsskador som fött barn och deras erfarenheter av amning. Planen är att göra samma enkätundersökning här i Sverige och på så sätt få ett större respondentunderlag.

Under en av middagarna satt jag bredvid en läkare verksam på ett rehabiliteringssjukhus i San Francisco. Han arbetar främst med ventilatorberoende patienter, dvs de som har riktigt höga skador och är förlamade från halsen och ner. Han berättade att han nyligen hade haft en patient med komplett skada på andra halskotan (C2) som genomgått en full graviditet och fött barn vaginalt. Hos många kvinnor med högre skador blir andningen ett bekymmer när livmodern trycker på och kvinnan på grund av sin skada redan har andningspåverkan. Eftersom denna kvinna redan var ventilatorberoende blev det dock inget bekymmer. Förlossningen avlöpte också utan komplikationer.

Sista dagen presenterade en kvinna från Italien en studie som de har gjort bland kvinnor med ryggmärgsskador som genomgått graviditeter. Drygt 50 kvinnor hade svarat på en enkät om graviditetskomplikationer, urinvägsproblematik under graviditeten, förlossning, amning, etc. Jag blev eld och lågor över den i dessa sammanhang relativt stora populationen som besvarat enkäten, tills jag insåg att det var kvinnor som fött barn i Italien från 1983 och framåt. Frågan är vad man minns av en graviditet 30 år tillbaka i tiden. Lite intressanta fakta från studien var att dryga 80 procent av deltagarna födde sina barn med kejsarsnitt. Med svenska mått en väldigt hög siffra, men den italienska forskaren var förvånad över att snittningsfrekvensen inte var 100 procent. Kejsarsnitt är betydligt vanligare i Italien än här. Studien visade också att 55 procent av kvinnorna ammade sina barn. Urinvägsinfektioner och problem med läckage var vanliga komplikationer under graviditeterna.

Efter konferensen passade jag på att ta två dagar semester i Montreal. Det var fantastiskt skönt att strosa runt i sin egen takt och upptäcka staden. Tillgänglighetsmässigt blev dock Montreal lite av en besvikelsen. Trots hyffsat modern bebyggelse hade extremt många byggnader ett par trappsteg för att komma in. Det trodde jag inte om Kanada.

 

 

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250