Bloggarkiv

Fokus Hjälpmedel i Västerås

Den 15-16 oktober går hjälpmedelsmässan Fokus Hjälpmedel av stapeln på Bombardier Arena i Västerås. Nora och Erika finns på plats. Du hittar Mamma Pappa Lams monter utanför kafeterian. Klockan 13.20 håller vi dessutom ett föredrag om livet som småbarnsförälder med rörelsehinder. Mässan är kostnadsfri. Du hittar mer info på http://www.fokushjalpmedel.se/

Publicerad i Nyheter Taggar: , , , , ,

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Borta!

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

En lördagen strax innan jul åkte jag och lillsnorpan för att möte upp med lite vänner och käka julbord på IKEA. Jag var redan på förhand lite skeptisk till idéen. IKEA i värsta julruschen är inte min favoritplats. Jag tycker att mycket folk på liten yta är jobbigt. Lite extra jobbigt på grund av att det är svårt att ta sig fram med rullstol. Än mer med en aktiv treåring som inte vill sitta still. Jag bestämde mig dock att jag inte ska vara en surtant utan haka på det roliga initiativet.

Allt gick suveränt ända tills vi hade ätit upp och det var dags att gå på toaletten. Vi fick vänta en kvart på handikapptoaletten/skötrummet. En kvart som Ida hellre skulle tillbringat på annat håll (och jag med). Mängden spring i Idas ben hann växa sig till otygelbara proportioner under denna tid och när vi väl var klara på toa gick det inte längre att tygla. Hon sprang som ett skott ut från toaletten ut mot restaurangen. Jag kom efter i full fart, men stoppades snabbt av hungriga julshoppare som kom i min väg. Ida sicksackade sig däremot snabbt fram emellan dem. Det lilla rosaklädda yrvädret försvann utan att bry sig det minsta om mina försök att kalla tillbaka henne.

Jag kände mig som världens sämsta förälder och insåg snabbt att jag har svårt att reda ut denna situation själv. Det enda jag såg var ett hav av ben och fötter som inte gick att forcera. Snabbt som attan högg jag tag i en lång man som jobbade i restaurangen och bad honom hjälpa mig leta efter en tre äpplen hög, snabb, rosaklädd treåring med lockigt ljust hår som står åt alla håll. Det tog honom inte många minuter att lokalisera henne i restaurangens lekhörn.

Ida hade tyvärr inte hunnit fatta att hon blivit av med mig och tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att hålla mig borta tillräckligt länge för att hon skulle börja sakna mig. Istället blev det en utskällning som heter duga och rask hemfärd. Väl hemma igen pratade vi om incidenten. Ida var ledsen för att hon hade sprungit iväg och visste verkligen att hon hade gjort fel. Resten av kvällen var hon världens mysigaste unge.

Jag tycker verkligen att dethär är jättesvårt. Min dotter är aktiv, idérik och frimodig, men inte mer än andra barn. Hon tycker om att upptäcka världen och busa, men hon lyssnar också för det mesta. Jag kan inte ha full kontroll hela tiden och tycker inte att jag ska ha det heller. När det inträffar händelser som den på IKEA blir jag sjukt frustrerad över min oförmåga att springa.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,

Hur tänkte de nu?

Sprillans nya handikapptoaskötbordet i Täby C

Sprillans nya handikapptoaskötbordet i Täby C

Jag kan inte låta bli att irritera mig på alla dessa kombinerade handikapptoaletter och skötrum där skötborden är helt omöjliga att använda om man inte är fullt funktionell (vad är det korrekta motsatsordet till person med funtionsnedsättning?). Nu senast var jag i den sprillans nya flygeln på Täby Centrum. Handikapptoan tillika skötbordet var superfräscha. Någon hade tänkt till och satt ett extra handfat i direkt anslutning till skötbordet. Men inte heller denna gång hade arkitekten tänkt så långt att det skulle kunna komma ett så modernt påfund som en rullstolsburen förälder. Inte nog med att åbäket är högt, det är dessutom byggt så att man inte kan rulla in under det.

Nu ger jag  kanske Täby C lite oförtjänt kritik. Jag har ännu inte sett ett offentligt skötbord som fungerar bra för en person som inte är byggd som medel-Svensson. Just alla dessa offentliga handikapptoalettskötrum är ett så otroligt typiskt exempel på hur oväntad kombinationen förälder och rullstolsburen är.

Inser att jag låtit lite väl bitter på sistone. Lovar att nästa inlägg ska bli positivt och roligt, för jag är ju det för det mesta!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , ,

På resande fot

20130725-121617.jpg

Min fina familj på Berlin-sightseeing

Ett av mina och mannens intressen är att resa och det har blivit en del under årens lopp. Vi har hunnit med ett år på Nya Zealand, dyksemester på Stora Barriärrevet, bila genom Europa, ö-luffa på Fiji, storstadssemestrar och campingliv. Den mest spektakulära resan är kanske sex veckor med bil kust till kust genom USA. När vi har varit ute och rest har vi ofta valt bort de tillgängliga hotellen till förmån för charmigare vandrarhem eller bekantas bäddsoffor. Visst är det en fråga om budget, men också det att fullt tillgängligt boende ofta är ganska sterilt och opersonligt. Med hjälp av Petter har ett par trappsteg, en trång toadörr eller en duschkabin inte varit ett problem. Energiska som vi är har vi dessutom sällan jättemycket luckor i våra semesterplaner. Nyss hemkomna från vår Europaturné börjar vi inse att kravspecifikationen på en bra semester är lite annorlunda nu än för tre år sedan.

Att hålla koll på Ida här hemma är inga större problem. Här vet hon vilka rutiner och regler som gäller. Hon vet när hon gör rätt och när hon gör fel. Dessutom är miljön så gott som till fullo anpassad till mig. Jag vet (för det mesta) var jag har de saker vi behöver och det finns inte många skrymslen min trotsiga snart tre-åring kan undkomma mig på. Det är en helt annan sak när vi är ute och reser. Dels för att lillan kräver mer uppmärksamhet eftersom regler och rutiner är upp och ner, dels eftersom jag inte är en lika självständig mamma när miljön inte är fullständigt tillgänglig. Numer uppskattar jag på ett helt annat sätt att jag kommer in och kan hjälpa Ida på toa, att jag kan spola av henne i duschen när det skett en olycka och jaga efter henne när vi har en viljekamp. Finns det dessutom en lekplats i närheten där jag inte behöver vara superrädd att hon ska slå ihjäl sig är lyckan gjord. Vi har dessutom insett att i våda dagsplaner behövs stort utrymme för lekplatshäng, skutt- och springövningar samt rosa glass. HELA familjen blir så mycket nöjdare när vi får äta i tid, tillräckligt med sömn och utrymme för bus. Idas humör styr vårt så mycket mer än vi andra vill erkänna.

Nyss hemkomna från en mycket lyckad, men mycket intensiv Europa-turné har vi börjat fundera på näst resa. Kravlistan innehåller värme, bad, bus, eget pentry, helst i sällskap av en annan barnfamilj eller två. Det tar emot att erkänna men vi börjar inse att vi har gått från att vara äventyrsturister till charterturister.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250