Bloggarkiv

I gröna backar

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Fikapaus i backen. Visst är det smidigt med en mamma som även fungerar som stol?!

Vad jag trivs med att GÖRA saker med familjen! Dels blir jag själv på så himla bra humör av lite fartvind i håret och svettpärlor i pannan, dels tar mammahjärtat ett rejält glädjeskutt när jag ser hur lycklig Ida blir när springet i benen får komma ut. I helgen lånade jag en sitski av en kompis och vi spenderade två dagar i de småländska alperna.

Första gången jag åkte sitski var redan 1992. Knappa 10 månader efter att jag hade brutit ryggen åkte familjen upp till Åre för en skidvecka med totalskidskolan. Det var supervingligt, och osäkert. Jag fick smeknamnet Skogsmulle för att jag åkte ur backen och hamnade i skogen ett par gånger. Efter det åkte vi upp till Åre en vecka per år under rätt många års tid. JAg tragglade med skidlärare, försökte verkligen, men blev aldrig självständig i backen. 1997 var jag uppe i Åre sista gången, efter det bestämde jag mig för att kasta in handduken. Skidåkning var helt enkelt inte min grej.

Så träffade jag Petter. Han ÄLSKAR att åka skidor. När han fick höra att jag hade åkt sitski blev han eld och lågor. Varje år tjatade han om att vi skulle åka till fjällen. Varje år teg jag ihjäl skidresan. Till slut, efter nära tio år av tjat åkte vi till Branäs med ett kompisgäng. Min tanke var att hyra en sitski, hyra en skidlärare, ge det en sista chans och sedan kunna lägga ner för alltid och slippa tjatet. Döm om min förvåning när jag plötsligt kan åka. Jag skyller allt på carvingskidan och att den gjort det enklare att svänga med en sitski. Men det kan också ha att göra med att jag lärt känna min kropp under årens lopp.

Idag åker jag skapligt. Jag klarar röda backar, men trivs bäst i blå. Jag fixar för det mesta liften, men ramlar fortfarande ibland. Men det gör inget. Det är så otroligt skoj att hänga med familjen i barnbacken. Göra ett par åk och sedan ta fika eller russinpaus. Ida har upptäckt att mina fötter är en alldeles perfekt pall stol som alltid är med. I helgen upptäckte hon dessutom att man kan sitta kvar på den när mamma börjar staka och på så sätt få skjuts. Fyra dagar senare har jag fortfarande träningsvärk efter det.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , ,

På hal is

På hal is i Malmö

På hal is i Malmö

Dottern har blivit fyra och hon börjar hamna i åldern då det är dags att lära sig alla de där livsnödvändiga aktiviteterna jag själv gjorde som barn. Ni vet cykla, åka skidor, åka skridskor, skateboard, rullskridskor, osv. Listan kan nästan göras oändlig och alla aktiviteter kräver särskilda prylar. Om man som vuxen rullstolsbrukare vill ta del av aktiviteterna krävs ännu mer speciella prylar. Jag har tidigare skrivit om hur jag bet i det sura äpplet och köpte en cykel (jag är fortfarande supernöjd med det beslutet, men det går inte att varken köpa eller förvara alla specialprylar.

Nu när vintern är här känner jag mig grymt begränsad i att kunna dela de positiva aspekterna av vinter med min dotter. Det är bara att inse, i pulkabacken har hennes (gående) pappa så gott som alla komparativa fördelar. Jag blev därför alldeles lycklig när jag fick höra att Helsingborgs ishall har köpt in två skridskokälkar som man kan hyra i hallen på samma villkor som alla andra hyr skridskor.

Sagt och gjort, familjen Sandholdt packade in sig i bilen för äventyr i Helsingborg. Jag blev nästan ännu gladare när jag upptäckte att kälkarna är en så stor succé att vi var tre i rullstol som fick turas om att köra de två kälkarna de har till uthyrning. Som vanligt tyckte jag att det var lite skrattretande att ”one size fits all” så ofta gäller när det kommer till fritidshjälpmedel, men klämde mig glatt ner i kälken. Vihade en urmysig eftermiddag i ishallen. På min kälke satt ett handtag som var alldeles perfekt att hålla i för en fyraåring som gör skridskodebut.

När vi kom hem kontaktade jag FIFH för att kolla om de inte har skridskokälkar till uthyrning. Det har de. I helgen var vi på det igen, denna gången på hemmaplan i Malmö. Vi lånade dessutom in en kompis som var med på isen. Efter dryga två timmar på isen med ett par korta pauser var vi rätt mörbultade. Dagen efter gnällde både jag och maken om träningsvärk både här och där. I pulkabacken är jag fortfarande usel, men på isen är jag numer en morsa att räkna med!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , , , ,

Besvikelse i Danmark

Full fart framåt!

Full fart framåt!

I somras var det dags för Ida att göra nöjesfältsdebut. Vi har hört mycket positivt om Bakken i utkanten av Köpenhamn och styrde kosan ditåt för premiärturen. På plats gick vi glatt fram till biljettkassan och inhandlade åkband till mig och dottern medan Petter fick ställa upp som ledsagare. Vi hade på förhand läst på att jag som rullstolsburen får ett åkband ”på köpet” till en ledsagare när jag själv köper åkband. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag fick ett åkband på var hand, ett till mig och ett till Petter. Nåväl tänkte jag, nu kör vi!

Första karusellen gick bra, men sedan blev det stopp. Åka karuseller på Bakken är inte något man kan förvänta sig om man sitter i rullstol.

Jag tycker ändå att jag har varit på en hel del nöjesfält runt om i världen och att det alltid brukar fungera fantastiskt bra med rullstol. Ofta är det trappor in till attraktioner genom huvudentrén, medan bakvägen är ramp vilket resulterar i att man med rullstol slipper köa. Så var inte fallet på Bakken. Det var långa trappor eller andra onödig hinder till var och varannan attraktion. Ett flertal attraktioner hade bestämmelser att personer med rörelsehinder inte FÅR åka. Detta hände oss bland annat vid deras version av ”lilla fritt fall”, en attraktion där man långsamt blir hissad tre meter upp i luften och sedan ”släppt” två meter ner. En attraktion som två-åringar tillåts åka.

Det dröjde en kvart innan Petter gick till första bästa biljettkassa och köpte sig ett eget åkband för att det alls skulle bli något åkt för familjen Sandholdt. Vartefter dagen gick fick jag en allt mer bitter smak i munnen. Den dag som skulle bli så himla bra, blev istället en besvikelse där jag kände mig som en andra klassens medborgare. Personalen visade inte minsta vilja att hjälpa till. Det hela slutade med att jag på eftermiddagen gick till informationen, berättade om min upplevelse och bad om pengarna tillbaka för mitt åkband, vilket jag också fick.

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Ett obligatoriskt Legolandfoto hanns med

Jag upphör aldrig att förvånas över skillnaden i attityd till rörelsehinder i två så lika länder som Sverige och Danmark. Vi har även hunnit med ett Legolandbesök i sommar med liknande resultat. Där var kriteriet ”du måste kunna gå” uppsatt på flertalet attraktioner. Jag kan gå, inte bra, men tillräckligt bra för att forcera en trappa om jag har räcke att hålla i. På vissa attraktioner räckte det att jag sa att jag kan gå, på flertalet fick jag visa upp min förmåga. Sedan var det upp till karusellföraren att avgöra om jag går tillräckligt bra eller ej. Ibland höll jag måttet, ibland inte. Lillan tyckte det var minst lika konstigt som jag att mamma ofta blev nekad att få följa med i karusellen.

Mitt minne av nöjesfält med rullstol är att det brukar fungera över förväntan. Efter mina två danska försök i sommar var det med en viss oro jag tog med familjen till Liseberg i helgen. Redan i entrén började jag andas ut. Jag frågade väldigt tydligt om det är någon attraktion jag inte FÅR åka, kvinnan bakom disken förstod inte ens min fråga. När vi sedan kom till karusellerna var det idel glada leenden från personalen som vänligt frågade om vi ville åka ett eller två varv. Dessutom slapp vi köa eftersom jag för det mesta fick rulla in via utgången. Petter fick bära fikakorgen, medan Ida och jag rusade från attraktion till attraktion och hade skitkul. Inte en gång fick vi vända i dörren på grund av överkryssad rullstolssymbol eller trappor.

Efter sommarens erfarenheter är jag tyvärr på väg att göra slut med Danmark!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Malmö Open

I helgen fick barnen för första gången ta del av handikappidrott när Malmö Open gick av stapeln. Eftersom det inte fanns utrymme att kolla in alla idrotter så lät jag basketen få bli resans destination.

Full fart, häftiga kollisioner, bollkänsla och samspel bländade mina barn. Bianca var klart fascinerad medan Amadeus som vanligt var helt omedveten att någonting hände överhuvudtaget. Det spelar inte så stor roll vart man sätter Amadeus, om det så är på en begravning eller mitt i en pride-parad, han är i sin egen värld full av godmodighet och lekfullhet oavsett.

Panthera "neXt generation"

Panthera ”neXt generation”

I lokalen fanns andra barn och föräldrar som tittade på sina mammor och pappor när de tävlade. Där fanns också rullstolstillverkare som ställde ut sina produkter som man fick prova samt basketbollar och utrymme att prova på att spela. Bianca och Amadeus gav ”Panthera X – the next generation” ett nytt ansikte.

Betydelsen för Bianca och Amadeus att få se andra aktiva mammor/pappor i rullstol som utövar sin idrott medan deras barn och make/maka tittar på var klart nyttigt och viktigt för dem. Den var även viktig för mig, insåg jag i efterhand.

Jag, som har en medfödd skada, har genom åren haft olika relationer till min identitet som handikappad och denna process pågår än idag. Att ha saker och ting klara för sig intellektuellt sett är en sak, men att känslorna går hand i hand med den intellektuella övertygelsen är någon helt annan. I tidiga år valde jag i ren självbevarelsedrift att hålla känslor på avstånd eller under kontroll och låta hjärnan styra. Detta för att det fanns för många svåra känslor för mig att kunna hantera där och då. Konsekvenserna blev att en del känslor låstes in ett rum, andra halkade efter och några hamnade i osynk. Att vara medveten om detta faktum var mitt första steg i hjälp till självhjälp. Med åren har jag genom insikter och perspektiv skapat verktyg som hjälper mig att kunna känna spontant och naturligt och framförallt bearbeta det svåra nu som jag inte kunde då.

 

Fam Larsson Soutine

Fam Larsson Soutine

Varför jag skriver detta är att helgens upplevelse hjälpte mig på ett känslomässigt plan. Jag upplevde en känsla av likavärde och naturlig stolthet som jag inte alltid känner i min papparoll. Jag kan ibland som rörelsehindrad förälder känna mig lite extra utpekad i samhället både på gott och ont. Allt som jag förväntas leva upp till som förälder ifrågasätts till och från av kreti och pleti med eller utan ord. Ibland blir det synligt i bristande lagstiftning, oengagerade myndigheter eller dömande blickar från andra föräldrar. Oavsett så blev jag i helgen stärkt i mitt egenvärde och i min papparoll när jag fick visa upp min familj som jag är så stolt över för andra stolta mammor och pappor och få känna gemenskap i attityder som känns friska och sunda som jag tycker en idrottsmiljö ofta bjuder på.

En gemenskap som jag ser fram emot att uppleva igen på Mammapappalams föräldraträff i Malmö nästa måndag.

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , , , , ,

Kolmården

En heldag på Kolmården och de enda foton mamman lyckades ta var under den obligatoriska getklappningen.

En heldag på Kolmården och de enda foton mamman lyckades ta var under den obligatoriska getklappningen. Suck!

I lördags spenderade vår lilla familj en heldag på Kolmården. Trots att jag är en hyffsat stark paraplegiker är backarna i Kolmården mer än vad jag klarar utan hjälp. Att ha med en barnvagn på en sådan heldagsutflykt är inte ett alternativ. När vi packade ur bilen och såg alla fem-sexåringar som föräldrarna satte ner i barnvagnar kunde jag inte låta bli att fundera på att vår lilla trots allt har lite andra förutsättningar. Hon får gå själv, dela vagn med mamma eller rida på pappas axlar. Enda gången det egentligen är ett problem är när hon ska sova. Ja, och när hon inte vill samma sak som mamma och pappa. Vi måste planera, stimulera och entusiasmera på ett helt annat sätt än de föräldrar som kan spänna fast sitt barn i vagnen med en glass när humöret börjar svikta.

Vi fick en toppendag. Dagens höjdpunkt blev delfinshowen. Jag trodde aldrig en tvååring kunde bli så exalterad över hoppande fiskar, men det blev hon. Vi vuxna tyckte också att delfinshowen var häftig, men skrattade minst lika mycket åt Idas applåder och hejarop. Min barndoms safaribiltur är utbytt mot safari i gondol över parken. En nyhet som jag verkligen uppskattade. I nästan en halvtimme svävar man ovanför lejon, zebror, giraffer, björnar mm. Vårt sällskap tyckte att det var ett så trevligt avbrott att vi seriöst funderade på att fråga om vi kunde få åka ett andra varv.

Vi hängde på låset när Kolmården öppnade kl 10 och var bland de sista att gå ut när de stängde klockan 17. Då hade vi ändå rationaliserat bort elefanter, tigrar, rovfåglar och en hel del annat. Vi var rätt slitna alla tre. Ida, som inte hade sovit middag, somnade innan vi hade hunnit ut från parkeringen. Petter, som hade fått putta på mig, bära på Ida och springa efter henne däremellan somnade innan vi hunnit ut till E4:an. Vi var alla överens om att detta är en utflykt vi vill göra om, men visa av erfarenhet borde vi haft en bärstol eller bärsjal med till lillan.

Publicerad i Nora Taggar: , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250