Bloggarkiv

Paus

Idag får vi ett besked från Carolina och Jeppe som jag tror att vi alla har full förståelse för…

Publicerad i Blogg, Carolina & Jesper Taggar: , , , , ,

Lyckan att få vara en Svensson

Cykelselfie

Cykelselfie

Ibland får jag frågan,” vad saknar du mest med att sitta i rullstol?”. För min del är svaret inte ”att kunna gå”, snarare är det vissa aktiviteter jag saknar att kunna göra. Dansa styrdans med min man, knata runt i skogen och leta svamp en solig höstdag, cykla till jobbet…  Just cykla till jobbet har det på senare år kommit en hel del lösningar på, ganska dyra lösningar men ändå lösningar. De senaste tio åren har armcykelmarknaden fullkomligt exploderat. Jag har vid flera tillfällen testat lite olika varianter på armcyklar och älskat känslan av vinden i håret medan jag tar mig fram för egen maskin.

Marknaden erbjuder en hel del olika varianter av cyklar, från supersnabba racercyklar till mer bekväma cyklar som man fäster på den egna manuella rullstolen. Visst är de snabba liggcyklarna häftiga och visst har jag varit sugen, men desto mer jag funderat på saken desto mer säker har jag blivit på att det egentligen inte är det jag saknar. Jag är av naturen lat. Om jag ska motionera måste det finnas något annat incitament än att det är bra för min hälsa. Det faktum att jag behöver ta mig till jobbet är en tillräcklig bra anledning för att få ut mig. Särskilt med tanke på att jag bor i en cykelstad med alltför många rödljus för att det ska vara roligt att köra bil.

Eftersom jag idag är rätt otränad och som sagt lat har jag sneglat på en armcykel med elmotor som kan hjälpa till om det blir för tungt. Så till den tråkiga delen av all form av fritidssysselsättning om man har ett rörelsehinder. En ny påhängscykel med elmotor går på den nätta summan av dryga 60 000 kr exklusive moms. Det är billigare att köpa en bil. Så jag har fortsatt snegla.

I somras startades en facebookgrupp vid namn ”Hjälpmedel Köp – Sälj – Sök – Finn”, därmed skapades en andrahandsmarknad för fritidshjälpmedel och plötsligt tändes hoppet om en bättre begagnad cykel. I slutet av sommaren kom annonsen, en tre år gammal cykel var till salu för det nätta priset av 40 000 kr. Fortfarande sjukt mycket pengar. Skulle en av mina gående kompisar köpa en cykel för 40 000 spänn skulle vi andra säga att hen lider av en extrem ålderskris, så jag fortsatte att drömma.

Men så lärde sig Ida cykla på en riktig cykel med trampor. Hennes fyraårspresent blev en ursöt, ny cykel som hon älskar. Plötsligt hinner jag inte med henne längre. När hon slänger sig iväg på cykeln har jag och rullstolen inte en chans. Jag mindes hur jag och mamma brukade packa en picknick-korg och ge oss ut på cykelutflykter när jag var liten. Jag mindes hur underbart jag tyckte att det var och blev förbannad. Detta är en typisk aktivitet som jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och som jag vill kunna dela med min dotter. Jag vill kunna göra en cykelutflykt på Ven, Visingsö eller för den delen en sommarvecka runt Bornholm på cykel.

Jag började återigen räkna sparpengar. Jag kollade om cykeln fanns kvar och jag fattade beslutet. Att kunna cykla är en aktivitet jag verkligen tror jag saknar. Det är en aktivitet som jag verkligen vill dela med min dotter och det är en aktivitet som jag kan tänka mig att utföra dagligen för att ta mig till och från jobbet. Sagt och gjort, jag köpte mig en för tidig julklapp för rätt många år framöver, en försenad 30-årspresent, en förtidig 40-årspresent. Jag köpte mig en cykel. Och jag ÄLSKAR den.

Förra veckan cyklade jag till jobbet tillsammans med många andra buttra malmöiter. Jag hade ett brett leende på läpparna. När jag skulle cykla hem öste regnet ner. Vattnet droppade ner från näsan på mitt breda leende. I lördags packade vi picknickkorgen och fikade på en lekplats 500 meter hemifrån. Vi firade Fars dag med att äta ute. Självklart cyklade vi till stan och tillbaka (då fick Ida sitta på cykelsadel bak på Petters cykel, det var lite väl långt för henne). Även då regnade det när vi skulle hem. Men det gjorde inte det minsta. Petter och jag småpratade medan vi gled fram på Malmös gator. Ida somnade bak på Petters cykel och jag kände mig fånigt lycklig.

Jag har köpt mig en av de aktiviteter jag saknar på grund av mitt rörelsehinder och just idag känns det värt varenda krona. Jag har redan börjat planera en cykelsemester på Bornholm i sommar och fram tills dess tänker jag njuta av att glida fram över Malmös gator som alla andra Svenssons!

 

 

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Lösning för barnvagn

Här kommer ett tips på en uppfinning för att koppla ihop barnvagn och rullstol. Titta på filmklippet på  http://www.spinalpedia.com/

Publicerad i Nyheter Taggar: , , ,

Byta förskola

En dålig dag kan det se ut såhär på väg från förskolan. I bakgrunden skymtar ni 70-vägen.

En dålig dag kan det se ut såhär på väg från förskolan. I bakgrunden skymtar ni 70-vägen.

Det har inte funnits någon förskola i vårt absoluta närområde, därför valde  i en förskola en knapp kilometer från vårt hus. För att komma dit behöver man korsa en fyrfilig 70-väg, ett faktum jag inte har varit helt nöjd med. För ett år sedan hade dottern dessutom en rejäl förskolesvacka och vi var inte helt nöjda med vår förskola. Jag fick då nys om att ett nytt förskolebygge på ”rätt” sida om den stora vägen och jag började göra efterforskningar. I augusti öppnar den nya förskolan och trots att omplaceringskön är närmare ett år lång i Malmö har denna ”tigermamma” fått en plats för sin dotter från öppningsdagen.

Nu börjar jag få kalla fötter. För ett halvår sedan hade det inte varit några som helst problem att flytta lillan, men de senaste månaderna har hon verkligen börjat skapa tighta relationer med några utvalda barn på förskolan. Hon har börjat avtala egna ”playdates” efter dagis och följa med sina kompisar hem. Hon stortrivs och senaste halvåret har vi inte haft en enda jobbig lämning. Samtidigt tycker vi vuxna att det finns saker som skulle kunna fungera bättre. Den nuvarande förskolan är inrymd i små och trånga lokaler, barngrupperna är stora och personalen känns ofta stressad. Det pedagogiska arbetet hamnar ofta i kläm och ibland känns det som att de ”inte gör något” om dagarna.

På den nya förskolan kommer de att ha 1,5 avdelning för 4-5-åringar där det är tänkt att den halva avdelningen ska vara en uteavdelning. De kommer att varva vilka barn som är i utegruppen, så barnen får 1-2 heldagar ute varje vecka. Det låter som att barnen får det bästa av två världar, mycket utomhusvistelse men samtidigt möjlighet att vara inne och pyssla. Det kommer vara ändamålsenliga lokaler med nytt material. Förskolechefen är mycket mån om att olikheter är bra och verkar drivande. Dessutom tror jag att det alltid blir en nytändning i personalgruppen när en ny verksamhet startar upp.

Men tänk om… Jag går verkligen och ältar detta beslut. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Jag känner mig å ena sidan extremt fånig över mitt ältande, å andra sidan känns det som att jag fattar ett livsavgörande beslut åt min dotter ovan hennes huvud. Dessutom känner jag att jag sviker den nuvarande förskolan och personalen som sliter där för att skapa det bästa möjliga för barnen.

Rent krasst tillbringar snorpan en större del av sin vakna tid på förskolan än hemma. Det är superviktigt att det fungerar för att vi i familjen ska må bra. Vi har en extremt social och utåtriktad tjej som finner sig i de flesta situationer, samtidigt vill jag inte glömma bort att hon bara är 3,5 år och måste få vara liten. Många av våra vänner skulle inte drömma om att utsätta sitt barn för ett förskolebyte om det inte vore för att de absolut måste. Vi gör det frivilligt.

Beslutet är fattat och stenen satt i rullning. Håll tummarna att det blir precis så bra som vi hoppas på!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , ,

Hålla handen

Ett "hålla-handen-substitut" som funkar Jag har flera gånger nämnt att jag tycker det är jobbigt att jag inte riktigt kan hålla handen med min dotter när vi är ute och rör oss, men nu har jag nästan hittat en lösning. Jag behöver mina händer för att köra min rullstol och det är svårt att hålla i min hand som rör sig hela tiden. När jag är ute och går med min man funkar det att hålla honom i den ena handen och köra rullstolen med den andra, men det förutsätter att han drar mig lite på den ena sidan. Det funkar inte med ett barn som nyss lärt sig gå, eller för den delen hunnit bli tre år. Jag har fått tips från andra föräldrar i stol att barnet kan hålla mig i kläderna, men jag tycker inte heller det funkar riktigt. Vi har försökt med att lillan ska ”köra” mig och hålla i stången bak på mitt ryggstöd, men då ser jag inte vad hon gör och har inte koll om hon plötsligt släpper.

För ett tag sedan tipsade en mamma i Facebook-gruppen ”Föräldrar i rullstol” om ett barnvagnshandtag från företaget Skip Hop. Handtaget är designat för att sättas fast på en barnvagn så att det äldre syskonet kan hålla i handtaget när föräldern går med en barnvagn. Det är helt enkelt en ögla i plast med ett handtag på. Självklart så funkar det att sätta fast på en rullstol lika väl som på en barnvagn

Vad blir då betyget? Jag ger handtaget en fyra. Det är bästa lösningen på problemet hittills. Ida älskar sitt handtag och blir sur när det inte hänger på rullstolen. Vi tycker dock att det är aningen kort, hon hamnar lite för nära mitt hjul när vi är ute och går. Egentligen skulle det nog fungera lika bra om jag hängde ett spännband med ett handtag i i ramen, men den söta ugglan som utgör Skip Hops handtag är nästan värd de 99 kronor som handtaget kostar på exempelvis Lekmer. Tack Marta för tipset!

photo1

Handtag från Skip Hop i närbild.

 

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250