Bloggarkiv

Bilstöd och föräldraskap

Bilen är näst efter rullstolen mitt viktigaste hjälpmedel. Men visst förändras behoven när familjesituationen förändras!

Bilen är näst efter rullstolen mitt viktigaste hjälpmedel. Men visst förändras behoven när familjesituationen förändras!

När jag var uppe på Hjultorget förra veckan fastnade jag en stund i Försäkringskassans monter och frågade ut dem om möjligheter att söka stöd med hänsyn till att man blir förälder och har ett rörelsehinder. För mig har transporter varit ett bekymmer. Just lyften av 10 kg barn(som inte alltid vill som jag) har slitit en hel del på mina axlar och då har jag ändå en bild av mig själv som hyffsat vältränad.

Min första fråga var om jag har möjlighet att söka bidrag för en anpassning som underlättar för mig att ta med mig mitt/mina barn i bilen. När jag ställde samma fråga till en handläggare via telefon för två år sedan fick jag ett nekande svar, denna gången var det betydligt mer positivt. Svaret jag fick var att jag absolut ska söka anpassningsbidrag för detta och att de har gett bifall på flera sådana ansökningar. Däremot sa de att de får in extremt få sådana ansökningar. Detta speglas också i min dialog med bilanpassningsföretagen som har få idéer som underlättar lyft av små barn utan rörelsehinder. De blir alltid lika ställda när jag kommer med frågan.

Jag vill därför uppmana alla er som har små bebisar eller väntar tillökning, att göra slag i saken. Ring er anpassningsfirma och peta in en ansökan för detta till försäkringskassan så det skapas en efterfrågan på dessa lösningar. Så länge vi inte får tummen ur och efterfrågar produkter som underlättar dessa lyft kommer de inte heller komma ut på marknaden och då kommer vi fortsätta lyfta sönder våra axlar när barnen är små.

Den andra frågan jag hade till kassan var huruvida jag kan söka nytt bilstöd innan de nio åren löpt ut för mitt gamla bilstöd om familjesituationen förändras. Det är inte helt otänkbart att en person som är singel vid 30, hinner bli trebarnsförälder innan 40-strecket. Vi hade det dilemmat när jag behövde byta min 13 år gamla bil för två år sedan. Vi vet inte hur stor eller liten vår familj kommer bli, men jag föredrar att kunna köra en vanlig låg kombi och tycker att de lite större höga bilarna mest är jobbiga att göra förflyttningar till. Jag ställde denna fråga till min handläggare på kassan för dryga två år sedan. Då fick jag svaret att jag inte kan få nytt bilstöd med anledning av att familjesituationen förändras, att bilstödet är till för att jag ska kunna transportera mig och inte mina barn.

När jag ställde samma fråga förra veckan lät det helt annorlunda. Kvinnan jag pratade med menade att detta är ett fall som jag inte har kunna förutse och att jag visst kan söka nytt bidrag. Hon menade på att jag får ett reducerat grundbidrag men att jag får anpassningen av en ny bil betald. Jag pratade även med en man från Trafikverket om detta och han menade att Försäkringskassan mjuknat i dessa frågor på senare år.

Nu är det upp till bevis för kassan. Du som har sökt stöd för att byta bil när familjen växer eller anpassa bilen för att få med sig ungarna, hör gärna av dig!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , ,

Hjälpa eller stjälpa?

Påskungar

Att hjälpa eller inte hjälpa… det är frågan.

Det kan vara svårt att hitta rätt i sig själv när det gäller att få hjälp, tycker jag. Jag tillhör första generationen rekryteringsguppen som under 80-talet med kraft och attityd visade världen hur långt man kan nå inom habilitering och rehabilitering. Allt ifrån att köra bil, ta sig upp och ner för trappor med rullstol, åka transsibiriska järnvägen, ingenting var omöjligt i denna filosofi vi förkroppsligade. Tack vare att jag är paraplegiker och därmed har goda fysiska förutsättningar har jag nått en självförsörjande nivå som mer eller mindre aldrig behöver be om hjälp.

RG på 80-talet

RG på 80-talet

Villigt erkänner jag att detta oberoende som jag har kämpat för spelar en avgörande roll i min självkänsla på gott och ont. När jag säger ont menar jag att i min strävan att klara mig själv så har jag vid flera tillfällen drivit detta in absurdum. Det fanns ett omedvetet och omättligt behov i mig när jag var barn att hela tiden bevisa mitt värde för mig själv och min omgivning genom att klara av saker. Ju mer jag klarar av desto mer lik var jag de fullvärdiga icke handikappade. Jag lade alltså omedvetet en värdering i att be om hjälp som någonting dåligt där man är en belastning för andra.

Detta förhållningssätt har jag inte behövt tänka så mycket på genom åren fram tills jag fick barn då hjälpbehovet helt plötsligt blev ett faktum. Trots att jag idag har kunskaper och perspektiv som gör mig harmonisk och trygg i min roll som funktionsnedsatt med ett hjälpbehov, kan jag ändå hitta rester av känslomässiga reflexer som kommer från min barndom om att inte vilja bli hjälpt och därför är jag glad att papparollen gett mig chansen att uppgradera dessa känslor så att de kan följa mina värderingar och övertygelser.

Hur harmonisk jag än må vara i allt detta så kan jag ändå känna mig trött på den överdrivna hjälpsamhet som riktas mot mig på en daglig basis. Inte för att jag är otacksam eller ogillar medmänsklighet utan för att jag är trött på att alltid symbolisera oförmåga, vara mottagare för medlidande eller uppleva ett avstånd till andra människor baserad på deras rädsla över att vad som drabbat mig skulle vara något av det mest fasansfulla som skulle kunna hända dem.

Det är klart att det inte är särskilt enkelt för någon som aldrig varit i kontakt med en funktionsnedsatt att veta hur man på bästa sätt når fram med sin välvilja. Vi matas med väldigt lite information och i TV ser man sällan funktionsnedsatta integrerade på ett sätt som skulle hjälpa allmänheten att bredda sin syn på normalitetsbegreppet.

Dock dyker många roliga exempel dyker upp när jag tänker på hur fel det kan bli när jag får hjälp som jag inte har bett om. Jag har en väldigt dålig balans som jag kompenserar för genom teknik och timing. Varje gång någon förekommer mig med en hjälpande hand förlorar jag min timing och min balans, ibland så illa att jag ramlat ur stolen. Gulliga kassörskor packar min kasse när jag handlar men vet inte om att jag måste packa på ett speciellt sätt för att saker i kassen inte ska sticka ut i hjulen när jag kör vilket gör att jag måste packa om kassen innan jag kan lämna butiken osv osv.

Påskungar

Påskungar

Jag önskar att jag kunde nå ut till alla dessa välvilliga människor med kunskaper som skulle föra oss närmare, där det inte behöver vara så märkvärdigt att jag tar mig fram med rullstol istället för att gå. Där man inte behöver anta att jag adopterat mina barn för man tror att jag inte kan bli pappa. Att folk i TV-rutan skulle kunna få se lite vanliga människor i rullstol som lever vanliga liv istället för att bara få se antingen överpresterande super-änglar som vinner Paralympics eller segregerade funktionsnedsatta i reality sammanhang som jag tror kan öka avståndet mellan oss och dem.

För att balansera allvaret låter jag avslutande Bianca önska er en härlig påskhelg.

GLAD PÅSK!

 

 

 

 

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , ,

Springcykel

Här går det undan!

Här går det undan!

Vi har en promenad på en knapp kilometer till förskolan. Det är inte långt, men för långt för att vår treåring riktigt ska orka gå hela vägen. Jag tar bilen ibland, men långt i från alltid. Ofta går (rullar) jag och Ida mellan hemmet och förskolan. Då går hon delar av vägen och åker i mitt knä resten. Ofta blir det många stopp för att klättra, hoppa, titta på diverse skatter etc. Det brukar kunna ta en stund att komma hem.

Min man cyklar normalt till jobbet och för det mesta är det han som lämnar lillan på morgonen. Eftersom vi bor i blåshålet Malmö brukar han dock grymta över det extra segel han har bak på cykeln i form av en barnsadel. Sedan ett par veckor tillbaka har vi en genial lösning på problemet. Ida får cykla själv.

Hon fick redan som ettochetthalvt-åring en blå springcykel av sina kusiner. Då gick hon omkring med den lite försiktigt men föredrog länge sin trehjuling. Förra sommaren var vi på semester i Tjeckien och träffade bland annat Idas jämnåriga nästkusiner som åkte runt med springcyklar. Då trillade poletten ner och hon började åka runt på sin cykel på allvar. Det var under gråt och tandagnisslan vi lämnade tillbaka den springcykel vi hade fått låna neren i Tjeckien. När vi sedan kom hem fortsatte Ida att åka runt på sin cykel med större och större säkerhet.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Parkerad väntar den lilla blå på att förskoledagen ska vara slut.

Under vintern hamnade den i glömska i garaget, men så för några veckor sedan plockade vi fram den igen. Nu är den en succé och mitt bästa hjälpmedel. Det är inte tal om att sitta i knät längre. Vi tar cykeln till förskolan, till affären, hem till kompisar och på picknickutflykter. Och fort går det. Då och då får Ida stanna och vänta in sin mamma som inte riktigt hänger med. Petter slipper barnsadeln på cykeln. Ida känner sig jättestor när hon cyklar iväg på sin egen cykel med pappa på sin stora cykel bakom. Missnöjet är stort de dagar hon blir lämnad eller hämtad på förskolan med bil. Hon vill cykla!

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , , , , , , ,

Egen tid!

wax on - wax off

Varför väljer man att ägna sitt liv åt idrott?

Skälen kan vara många och i mitt fall är listan väldigt lång. Lite förutsägbart skriver även jag under argumenten: äventyr, adrenalinkick, utmaningar, kamratskap och att få se världen, men ändå viktigare för mig är den resa du gör inombords när du dedikerat ditt liv åt prestation.

VM 2012

VM 2012

Byggstenar som ansvar, disciplin, inspiration, mod, självrespekt, kreativitet och vilja är exempel som måste vara väl definierade och i harmoni med varandra om du vill göra märkvärdiga resultat. På högsta nivå måste även din förmåga att kunna fokusera på uppgiften som ligger framför dig och stänga av allt annat, vara total. Ett sådant tillstånd är inget man lär sig på en vecka. Prestationsångest och andra ovälkomna tankar/känslor är något som drabbar alla mer eller mindre och har sin uppkomst i en stukad självkänsla. Vill man stärka denna självkänsla måste man vara redo att titta inåt. Förstå att man hela tiden är den som väljer både bra och dåligt och att dessa val går att ändra på.

På många sätt kan idrotten fungera som terapi i din personliga utveckling. Du tvingas att rannsaka, byta perspektiv och söka inspiration från din egen fantasi för att hitta nycklarna som för dig vidare. Visdomarna du erhåller är dig givetvis till glädje också i vardagslivet. Innan man vet ordet av går tankarna till det livsfilosofiska men sådana här processer behöver tid, lugn och ro.

– Eller vad säger ni, småbarnsföräldrar. 🙂

Små barn kan dränera kraft och käka upp tid på ett sätt som inga andra kan! Som små gulliga svarta hål kan de när dagen är slut fått dig att känna dig som en otränad 100-åring. Synnerligen när de kommer i trupp (jag har två). Min kontakt med mig själv och all min mentala träning har hamnat ganska mycket i skym undan de senaste tre åren. Oavsett hur mycket kärlek, anledning och energi de små liven tillför våra liv tror jag ändå att det är jätte viktigt att skapa lite egen tid regelbundet.

Min återkommande lösning på att skapa egen tid är mitt tävlande. Om några dagar åker jag för att spela EM och jag kan erkänna att lika mycket som tävlingsmomentet drar i mig så drar också själva batteriladdnings möjligheten. Att få ha lite lugn och ro, läsa en bok och sova ut är något jag tänker njuta av på denna resa.

wax on - wax off

Som ni ser på bilden har jag (Mr Miyagi) engagerat Bianca i mitt idrottsutövande. Dagens tips från mig: kom ihåg att ta ansvaret att skapa egen tid för din och din familjs skull.

Vi ses efter EM / Henke

 

 

Publicerad i Blogg, Henrik Taggar: , , ,

Kärlek!

Det blir en hel del pussar placerade i denhär nacken

Det blir en hel del pussar placerade i denhär nacken

När vi väntade barn, och kanske framför allt när lillan var alldeles nyfödd, pratade folk i min omgivning ofta om ”den villkorslösa kärlek” som skulle komma per automatik den dag jag höll mitt barn i famnen för första gången. Jag fattade aldrig vad de pratade om. När jag höll mitt nyfödda barn i famnen tyckte jag så klart att hon var ett mirakel på alla sätt och vis, men villkorslös kärlek är nog inte det ord jag skulle använda. Snarare fascination eller möjligen skräckblandad förtjusning. Jag fattade för sjutton inte ens att hon var min. Jag vill påstå att det tog mig ett drygt år att få polletten att trilla ner och förstå att den däringa lilla tjejen, hon är här för att stanna och hon är VÅR. Idag, nästan tre och ett halvt år senare, börjar jag förstå vad som menas med villkorslös kärlek.

Förra veckan var jag i Stockholm och jobbade i några dagar. När jag åkte hemifrån såg jag verkligen fram emot att åka dit. När fredagen kom kunde jag inte ta mig hem nog fort. Fast det var egentligen inte hem jag hade bråttom, utan till förskolan för att hämta loppan. Den kramen och glädjen i Lillsnorpans ögon när vi ses efter att ha varit på skilda håll ett tag, får liksom hjärtat att svämma över av lycka.

När vi väntar på grön gubbe vid trafikljuset på vägen hem kan jag ofta inte hejda mig från att krama om yrvädret som sitter i knät och placera en puss i nacken. Snart kommer dagen då hon kommer tycka jag är pinsam, än så länge bubblar hon av skratt och jag njuter! Det får viljekamperna oss emellan att blekna och alla nätter med mardrömmar eller genomkissade lakan att falla i glömska.

I helgen ska vi hålla oss hemma. En barndomkompis kommer på besök, vi ska pyssla i trädgården, plocka fram grillen från förrådet, kolla om grannbarnen är hemma, cykla till lekplatsen och bara mysa. Jag ser verkligen fram emot vår ”hemmahelg”.

Publicerad i Blogg, Nora Taggar: , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250