Blog Archives

Jag kör rullecykel

Vem har coolaste åket?

Vem har coolaste åket?

Lite nu och då är jag dagens samtalsämne i förskolan. Min dotter är yngst på sin avdelning och fortfarande i den åldern där några månader hit eller dit ger status bland barnen, därför är det lite roligt att se att det faktum att hon har en mamma som kör in på gården med rullstol också ger status.

Mina fyra hjul gör mig till en cool och spännande mamma. Häromdagen hade jag varit dagens samtalsämne under lunchen. Sex barn i åldrarna 3-6 år frågade ut Ida varför jag inte kunde gå, om jag har ont i benen, hur jag kör bil osv. Ida svarade stolt på frågor och satte samman svar på de frågor hon inte riktigt hade svar på. Ganska snart flöt dock samtalet in på hur Pippi kör bil.

När jag fick detta återberättat för mig frågade jag pedagogerna om de tycker att jag själv ska komma och berätta. De menade på att det nog inte behövs, barnen vid Idas matbord är liksom färdiga med detta samtalsämne nu. Är dock inte riktigt säker på att det är så. När jag hämtade på förskolan igår kom en av de pratsamma fyraåringarna fram och frågade  ”Varför åker du rullecykel? Har du ont i benen? Kan du köra bil?” Jag förklarade att jag inte alls har ont i benen utan att mina ben helt enkelt inte fungerar riktigt och att jag inte KAN gå. Då kom flickan med den geniala lösningen ”men du kan väl HOPPA istället?”.

På samma sätt som barnen reflekterar kring hur maskar går, var fåglarna sover, varför pedagogernas föräldrar inte hämtar och lämnar dem osv, reflekterar de kring min rullstol och vill lära sig mer om den. Ju mer jag funderar, ju mer önskar jag att de hade en barnrullstol eller två på förskolan, som barnen kunde leka med på samma sätt som de har sparkcyklar och trehjulingar.

Skillnaden mellan barn och vuxna är att för barnen är rullstolen något spännande, coolt och eftersträvanvärt. Rullstolen stöter inte bort barnen på det sätt jag upplever att den stöter bort vuxna, den inbjuder snarare till samtal. Ungarna tycker inte det minsta synd om mig som sitter i stol eller för den delen min dotter som har mig som mamma. De är snarare avundsjuka. För någon vecka sedan deklarerade dottern högtidligt ”Mamma, när jag blir stor som du, då vill jag ha en egen rullstol!”.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , , , ,

Bästa citaten

När man inte hittar sin prinsesskrona, får det bli en påskrona.

När man inte hittar sin prinsesskrona, får det bli en påskrona.

Vi fascineras här hemma över hur stor vår lilltjej har blivit. Vi hänger liksom inte med i svängarna just nu. Den största skillnaden jämför med i somras är nog språket och de underfundiga tankegångarna. Det är så fantastiskt roligt att resonera med snorpan om allt mellan himmel och jord. Idag tänkte jag bjuda på några av godbitarna som kommit på senare tid.

Ida var hemma hos en kompis på playdate när det plötsligt blev dags för ett toalettbesök. Hon rusade in på toaletten, fällde upp locket och kontrollerade om det var spolat. Till sin förvåning upptäckte hon att det var blått vatten i toaletten (ni vet sådantdär rengöringsmedel) och säger åt sin pappa att hon måste spola innan hon kan kissa. Hennes pappa motsäger med motiveringen att det är blått rengöringsmedel i toaletten och inte alls kiss. Ida svarar ”men pappa, jag MÅSTE spola, det är en Smurf som har kissat där”.

Vi gick till förskolan häromveckan och det var en sådandär fantastisk soluppgång. Ida var alldeles fascinerad av alla färgerna och undrade vem som hade målat himlen. Innan jag riktigt hade hunnit svara tittade hon bestämt på mig och sa ”Mamma, vi måste gå till Maxi och köpa färg, så vi kan måla HEEELA himlen”. I Idas värld kan man köpa ALLT på Maxi och om någon bara orkade måla halva himlen, ja, då är det inte mer än rätt att vi fixar till resten också.

En morgon var Ida inte jättesugen på att gå upp ur sängen. För att få lite fart på morgonrutinen föreslog jag att vi skulle tävla om vem som kom först till badrummet. Ida tände till på idéen och sprang som ett skott när jag sagt ”klara, färdiga, GÅ”. Val framme utbrister hon i trumf ”Jag vann! Du fyller år!”. I min värld är den en typisk win-win-situation. Tydligen låter fyllde år rätt likt förlorade. Jag gillar att det i min treårings värld inte finns några förlorare.

I helgen var en av våra bättre vänner över på middag. Han är en man i sina bästa år, där håret dock långsamt börjat förflytta sig bort från huvudet. Något som vår kompis inte är alltför nöjd med. Man skulle nästan kunna säga att han har komplex för detta. Medan Petter och jag lagade mat, passade Ida och kompisen på att busa. När de börjat bli lite trötta landade de i en hög på golvet. Ida kröp upp i famnen, smekte sin kompis lite kärleksfullt på kinden och fick sedan syn på en kal fläck mitt uppe på hjässan. Ida frågade med en riktig liten orosrynka mellan ögonbrynen ”Men vad har du gjort där? Har du slagit dig?” Hon sa det av ren omtänksamhet och oro för att vännen hade skadat sig allvarligt. Det var dock otroligt tydligt att detta var en uppriktig fråga som vår kompis INTE ville ha. Jag kunde inte riktigt hålla mig för skratt åt situationen, men tog tillfället i akt att prata med Ida om att framför allt män ibland tappar hår när de blir lite äldre men att det är något man inte brukar fråga om för att de kan bli lite ledsna över det.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , ,

Snö!

Min ärkefiende!

Min ärkefiende!

Så kom den till slut även till Skåne, snön. Jag avskyr snö. Det vet alla som känner mig. När första snön kommer förvandlas jag till ett åskmoln. Den korta vintern var en faktor som vägde relativt tungt i vårt val att flytta till Skåne. I år har jag dock intalat mig att det skulle vara lite mysigt med snö. Att det skulle bli roligt att tillsammans med Ida få glädjas åt att busa i vitt fluff. Vi har tränat på att sjunga ”vi ser det snöar”, allt sedan vi såg den första snöflingan förvirra sig ner i december. Jag unnar verkligen henne att få ge sig ut och åka pulka, bygga snögubbe, göra snöänglar osv och vill att hon ska få ta del av all den där snöglädjen alla pratar om.

När snön igår kom till Skåne försvann dock min optimism. Kunde den inte åtminstone valt en annan vecka? Denna veckan är jag ensamstående mamma eftersom Petter är bortrest på jobb några dagar och har kvällsaktiviteter de övriga. Denna mammans komparativa fördelar är definitivt INTE snö. Jag är bra på sol, värme och vatten i flytande form. Samtidigt vill jag verkligen dela med mig av mitt snöhat till lillan. Jag vill att hon ska lära sig hur roligt det kan vara.

Vi åkte över till kompisar efter dagis igår. Idas kompis och hennes mamma fick i uppdrag att busa med Ida i snön. Efter kvällsmaten satte vi oss i bilen och Ida somnade på tre röda sekunder. I normalfallet hade det bara varit att lyfta in henne så hade hon sovit vidare. Men när vi kom hem  hade det yrt in dryga två decimeter snö på hela vår garageinfart. Det var inte att tänka på att frakta barn i knät in. Det blev till att väcka Ida och låta henne gå. När hon äntligen somnat om igen ringde jag in förstärkning. Jag bad en kompis att komma hit i eftermiddag och hjälpa mig att skotta. Nu återstår bara att få henne att hitta stegen för att ta sig upp på vinden och hitta en snöskyffel också.

I morse övervägde jag på allvar att ringa förskolan och sjukanmäla oss bara för att slippa gå ut genom dörren. Jag bestämde mig att det var lite väl ömkligt, men svalde min stolthet och lät förskolepersonalen komma ut på parkeringen och hämta Ida i bilen.

Jag vet att det finns starka tetror runt om i landet som ser snöskottande som en utmaning, men det gör INTE jag. Jag gillar att resa till snö,  att bestämma mig för en vecka med varma kläder och sitski i fjällen. Men vardag i snö ger mig klaustrofobi. När flingorna börjar dala ner där ute känns det som att min värld krymper drastiskt. När snön lägger sig ute är det som att mitt rörelsehinder blir 10 steg värre. Jag tycker synd om mig själv och vill helst krypa upp i soffan med en stor skål snask och dra en gammal filt över mig tills våren kommer. Jag vet att det till stor del handlar om inställning och jag försöker komma över det. Men tanken på att sticka näsan utanför dörren och packa in mig i bilen för att åka till förskolan får mig att rysa.

Så alla ni som gillar snö, och framför allt ni som har små barn och gillar snö, ta ert ansvar! Flexa ut från jobbet, dra på er vinterkläderna och ge er ut i lappmöglet. Se till att njuta av vintern när den är här. Snart är det över och då kommer jag vara den första att ge mig ut på långpromenad!

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , ,

Borta!

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

Det är sällan det går som jag tänkt mig på IKEA

En lördagen strax innan jul åkte jag och lillsnorpan för att möte upp med lite vänner och käka julbord på IKEA. Jag var redan på förhand lite skeptisk till idéen. IKEA i värsta julruschen är inte min favoritplats. Jag tycker att mycket folk på liten yta är jobbigt. Lite extra jobbigt på grund av att det är svårt att ta sig fram med rullstol. Än mer med en aktiv treåring som inte vill sitta still. Jag bestämde mig dock att jag inte ska vara en surtant utan haka på det roliga initiativet.

Allt gick suveränt ända tills vi hade ätit upp och det var dags att gå på toaletten. Vi fick vänta en kvart på handikapptoaletten/skötrummet. En kvart som Ida hellre skulle tillbringat på annat håll (och jag med). Mängden spring i Idas ben hann växa sig till otygelbara proportioner under denna tid och när vi väl var klara på toa gick det inte längre att tygla. Hon sprang som ett skott ut från toaletten ut mot restaurangen. Jag kom efter i full fart, men stoppades snabbt av hungriga julshoppare som kom i min väg. Ida sicksackade sig däremot snabbt fram emellan dem. Det lilla rosaklädda yrvädret försvann utan att bry sig det minsta om mina försök att kalla tillbaka henne.

Jag kände mig som världens sämsta förälder och insåg snabbt att jag har svårt att reda ut denna situation själv. Det enda jag såg var ett hav av ben och fötter som inte gick att forcera. Snabbt som attan högg jag tag i en lång man som jobbade i restaurangen och bad honom hjälpa mig leta efter en tre äpplen hög, snabb, rosaklädd treåring med lockigt ljust hår som står åt alla håll. Det tog honom inte många minuter att lokalisera henne i restaurangens lekhörn.

Ida hade tyvärr inte hunnit fatta att hon blivit av med mig och tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro att hålla mig borta tillräckligt länge för att hon skulle börja sakna mig. Istället blev det en utskällning som heter duga och rask hemfärd. Väl hemma igen pratade vi om incidenten. Ida var ledsen för att hon hade sprungit iväg och visste verkligen att hon hade gjort fel. Resten av kvällen var hon världens mysigaste unge.

Jag tycker verkligen att dethär är jättesvårt. Min dotter är aktiv, idérik och frimodig, men inte mer än andra barn. Hon tycker om att upptäcka världen och busa, men hon lyssnar också för det mesta. Jag kan inte ha full kontroll hela tiden och tycker inte att jag ska ha det heller. När det inträffar händelser som den på IKEA blir jag sjukt frustrerad över min oförmåga att springa.

Publicerat i Blogg, Nora Märkt med: , , , , , , ,

God fortsättning

Rättstvist

Rättstvist

2014 är här och det är med full inspiration som jag ser fram emot att förverkliga massor med saker detta år. Ledmotivet är: ”Att göra en skillnad!”

Det är inte särskilt svårt att hitta områden där det finns arbete att göra i ett projekt som mammapappalam. Men oavsett om det gäller att påverka för en utökning av hjälpmedelssortimentet med produkter som underlättar föräldraansvaret för rörelsehindrade eller att lyfta tydlighet kring samhällets lagstadgade beredskap att försvara vår rätt till att kunna ta föräldraansvar, eller något annat, så är det med en odelad positiv och kraftfull geist som jag inleder detta år.

På ett privat plan startar mitt 2014 med en rättstvist med stadsbyggnadskontoret i Malmö som inte vill godkänna mitt hus för anpassning av kök. Som ett av skälen till deras motivering att underkänna mitt hus lämplighet passar de på att ifrågasätta mitt föräldraansvar och min förmåga att tillgodose mina barns behov bara för att de hittade en sovmöjlighet för barnen på ovanvåningen vilket råkar vara en yta jag inte har tillgång till.

Till saken hör att våra barn har sovit i våra sängar ända sedan födseln och gör detta fortfarande. Vårt markplan har en boendeyta på 232 m² vilket är dubbelt så mycket yta än vad en familj om fyra personer ska behöva enligt stadsbyggnadskontorets riktlinjer. Med andra ord är ovanvåningen en bi-yta för oss som vi egentligen inte behöver då alla boendebehov tillfredställs av markplanet. Att vi ändå skapade ett extra lekrum med ett par gamla ärvda växa-sängar för de att leka i betyder inte att de faktiskt sover där på nätterna. Ovanvåningen används av min sambo och barnen är givetvis bara där när hon är där. För övrigt har vi en grind i trappan som, när jag är själv och tar hand om barnen, hindrar dem från att ta sig upp till ovanvåningen.

Jag ensam, har varit den som tagit ut föräldraledighet under båda barnens första levnads år. Mitt engagemang i mina barn är extremt stort. Att stadsbyggnadsnämnden, i en överklagan till kammarrätten, ifrågasätter hur jag ska kunna ombesörja mina barns behov istället för att fråga mig om barnens sov förhållanden när de gjorde sitt hembesök, är en förolämpning med snudd på diskriminering i mina ögon. Men visst är det härligt att bevittna kommunens oro över mina barns välfärd i ett kostnadskrävande sammanhang där en besparing kan göras när den samtidigt i andra sammanhang är helt osynlig.

Med andra sammanhang menar jag alla situationer i vardagen där mina barns behov och säkerhet äventyras på grund av hinder som gör det svårt för mig att kunna ta mitt föräldraansvar på ett jämlikt och oberoende sätt. Exempelvis när jag ska hitta en tillgänglig lekplats och på något sätt ta dem dit och se till att de inte skadar sig i leken, när jag ska byta blöja på dem på en offentlig toalett och hittar skötbordet i ögonhöjd, när jag ska få in/ut dem ur bilen för att kunna transportera dem till förskolan, fritidsaktiviteten eller vad det nu kan vara. Listan är hur lång som helst.

Sista ordet är långt ifrån sagt i anpassningsärendet men efter 42 år i rullstol har jag ett vältränat tålamod för den här typen av situationer, så vi får väl se hur det hela slutar. Vad som retar mig är det faktum att alla vi som är i behov av hjälp, i många ärenden är utelämnade till en handläggares goda tycke. En underlägsen och något ovärdig position som borde ifrågasättas av fler och ses över av berörda myndigheter.

Mysfaktor

Mysfaktor

Hoppas alla ni med liknande utgångsläge känner precis som jag, att ni har all kraft i världen att ta strid för lika rättigheter/möjligheter så länge hjärtat slår.

God fortsättning 😉 / Henke

Publicerat i Blogg, Henrik Märkt med: , , , , , , , , ,