Bloggarkiv

sluta amma och börja medicinera

IMG_5179Min son är så stor nu att det är dags att sluta amma… men han vill inte och jag har inte hjärta att sluta helt abrupt. För vem kan undgå dessa små valpögon? Som det är just nu ammar jag inte på dagarna, men mysammar när han ska gå och lägga sig. Vissa dagar räcker det med en välling men ibland går det bara inte att sova om han inte får amma. Jag fick höra om en mamma (som också var rullstolsburen) som berättade att hennes läkare hade sagt att man blev benskör av att amma. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i detta påståendet, men jag blev i alla fall lite orolig. Det finns alltid i mitt bakhuvud rädslan av att inte använda mina ben och hur det påverkar kroppen negativt.

Fast så en dag fick jag läsa något mycket bra. Bra för mig och mina barn i alla fall! En studie som har publicerats i The Lancet Global Health som visar på att barn som ammat längre än 12 månader blir smartare – jag visste väl det! 😉 Någon belöning måste man väl få efter all möda. Fast jag tycker att det är väldigt mysigt att amma också. Men tänk så skönt det hade varit att kunna påbörja min medicinering igen. Jag medicinerar mot överaktiv blåsa så just nu när jag inte tar mina tabletter går jag på toaletten oftare än vanligt. Håll tummarna för mig att min son snart slutar vara intresserad av mina bröst.

Facebook har ju precis lättat på sina restriktioner och tillåter numera amningsbilder så då borde det vara helt ok att skriva om det, men någon bild blir det inte för min del.

Publicerad i Anna, Blogg

Take care of madame, sir

IMG_5103Jag och min familj har just kommit tillbaka från en resa till Förenade Arab Emiraten. Jag blev paff att landet kändes så västerländskt. Den urbana miljön kring Abu Dhabi (där vi bodde) och Dubai kändes väldigt internationell med skyskrapor och shoppingmalls. Utomhus var det 38 grader och som barnfamilj var vi inte direkt ute och stekte oss i solen. Vi gick nog från air conditioner till air conditioner; från huset till bilen till nästa byggnad. I Dubai och Abu Dhabi var det lätt att röra sig inomhus med rullstol och barn. Det fanns alltid handikappstoaletter och jag ammade inne i de kvinnliga bönerummen. I anslutning till alla toaletter finns bönerum. I UAE (United Arab Emirate) är det förbjudet att visa känslor för varandra offentligt och absolut helt förbjudet att amma. Så jag och min son fick tyst smyga in i ett bönerum och amma. Det gick bra fast jag inte var muslim. Alla kvinnor var vänliga och väldigt pratsamma. Jag tänkte att jag skulle störa dem i sin religiösa syssla, men de verkade inte bry sig om det. Det var intressant att tyst kunna iakttaga något som jag annars aldrig hade fått se. Och se hur alla kvinnor ser ut under sin slöja, hur de sminkar sig och fixar håret innan slöjan kommer på igen.

En dag åkte vi långt ut i öknen till Liwa oasen. Här var det minsann inte lika lätt att sitta i rullstol, inte minst i sandöknen. I Rub al Khali, världens största sandöken kånkade min man ut mig på ryggen och satte mig i en sanddyn. Helt fantastiskt och inga skorpioner kom 🙂 men med rullstolen hade jag inte kommit en centimeter…

I Abu Dhabis hamnområde finns en marknad som heter Mina Market. Här sitter pakistanier, hinduer och bangladeshier och säljer sina varor. Det var stekande varmt utomhus och den här dagen var vi faktiskt ute och gick med barnen mitt på dagen fast det var 30+ någonting. Vår minsta satt i en sulky och vår fyraåring satt i mitt knä. Hon var lite arg på mig för jag hade tvingat henne att täcka knäna och armarna, inte bara på grund av solen utan även av religiösa skäl. Hon var varm och det var massa trottoarkanter som jag forcerade. Det gick lite långsamt, men vi kom framåt ialla fall. Männen som sålde varorna, det är bara män ute, tittade storögt på mig. Jag vet inte om det var rullstolen som var attraktionen eller att min dotter satt i mitt knä. Flera män sa till min man ”Take care of madame” precis som om min man och barn var taskiga mot mig för att jag fick arbeta för att ta mig framåt. I UAE såg jag två andra personer i rullstol och båda blev knuffade av någon anhörig. Jag är van att klara mig helt själv + att ta hand om mina barn. Det är endast trappor som stoppar mig! Och sandöken…

När vi kramade våra släktingar hejdå och satte oss på planet var jag så sugen på att kunna röra mig fritt igen. Efter en lång flygning, flygplatsvistelse och till sist 15 minuters tågresa satte sig hela min familj i en taxi hem, men inte jag. Jag rullade supersnabbt genom Malmö och njöt. Här fanns inte 40 cm trottoarkanter! Fast det var lite kallt kanske…

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , , , , , ,

en tågresa

IMG_4467Egentligen skulle jag kanske skriva att det var en helvetestågresa, men det såg inte så snyggt ut som rubrik. Men det var nog den jobbigaste tågresan jag någonsin har haft. Hela min familj skulle åka upp till Stockholm från Malmö. Det var jag, min man, min fyraåriga dotter och min ettåriga son. Vi skulle åka upp och hälsa på släkt och så klart ville jag vara med på stil:s prisutdelningen.

Vi steg ombord på snabbtåget i Malmö kl 08. Allt var frid och fröjd. Tågvärden var trevlig, barnen glada och det verkade som om detta skulle bli en skön resa. Annars brukar vi ta bilen, men Otto skriker och vill inte sitta fastspänd när vi kör. Både jag och min man längtade efter en tyst och lugn resa. Efter ungefär halva tågresan kräktes min dotter på grund av åksjuka. Alla vi fyra var gröna i ansiktet och tåget krängde hit och dit. Det var inte alls trevligt. Otto ville krypa och gå omkring, men tågets mittgång var bara 48 cm bred så det fick bli min man som jagade honom. Jag fick sitta med min åksjuka dotter. Det var faktiskt ganska jobbigt att inte kunna byta av varandra. Min man blev jätte åksjuk av att titta ner på golvet hela resan där min ettåriga son fifflade omkring. Om nu SJ tillhanda håller rullstolsplatser och lift hade det varit skönt att kunna röra sig i en hel vagn och inte bara 5 meter in i vagnen. Jag blir lite trött på saker som ska vara ”tillgängliga” och inte alls är det. Jag som sitter i rullstol måste kunna vara aktiv och inte bara lastas in på min plats och sitta där. Jag kan inte vara stilla utan måste kunna röra mig i jämn takt med mina barn.

Vår Stockholm vistelse var fin fin. Vi var på Junibacken som var ett väldigt bra museum. Jag har aldrig besökt Junibacken förut, men blev glatt överraskad. Vi åkte hela familjen ”det flygande sagotåget”. Min fyraåriga dotter pratade med skräckblandad förtjusning om drakar och vildvittror. Sedan var vi på Livrustkammaren. Där blev min fyraåriga dotter helt fascinerad av ett lakan från 1600-talet där det fanns blod från kungen Gustav II Adolf (jag tror jag skrev rätt kung nu). Kungen stupade i kriget mot Tyskland under 1600-talet.

Min man och mina barn tittade på pepparkakshus på ArkDes medan jag jobbade. En kväll fick jag och mina kollegor Nora och Erika mota STiL-priset vilket var väldigt hedrande och roligt. Allt var frid och fröjd i Stockholm, men det fanns en olustig känsla i magen. Vi var ju tvungna att ta tåget hem också. Efter tre dagar i Stockholm steg vi ombord för att åka tillbaka till Malmö. Nu var vi lite mer oroliga när vi steg ombord på tåget. Vi hade köpt godis som smakade mint och förberett oss på alla möjliga sätt. Vi åkte från Stockholm kl 19.20 och tänkte att båda barnen skulle somna snabbt. Vår dotter mådde superilla nästan direkt, men istället för att kräkas somnade hon. Min lilla son däremot han var ledsen och plötsligt så kom kräket. Blää. I vår kupé satt ett annat litet barn som också kräktes, 2 gånger. Hela vagnen luktade kräk men tåget krängde vidare. Tills det tog stopp. Plötsligt mitt i Småland var det någon som var ute och sprang på rälsen. Vårt tåg blev stående i en timme och sedan körde vi i 30km/timme mot Malmö. Efter två timmars försening kom vi så fram till Malmö. Vi var trötta och uppgivna. Vi klev av tåget sist eftersom konduktören var tvungen att hjälpa mig med hissen. Och när vi kom ut från stationen hade sista stadsbussen gått och alla taxisar var ivägkörda. Så mitt i natten, kl 02 gick/rullade vi sakta hem. Allt var stilla och tyst. Det var kallt och vi lovade oss själva att aldrig mer ta tåget till Stockholm.

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , , , ,

min stårullstol

teckning-majagubbeNär jag skadade mig år 2007 fick jag en stårullstol. I början använde jag den flitigt men sedan jag fick barn har jag knappt använt den. Jag hade gärna gjort det för det är väldigt skönt att stå upp, men stårullstolen är som en dödsmaskin för någon som kryper. Jag har kanske hakat upp mig på säkerhetsfrågor, men jag vill verkligen inte att mitt barn ska mosas av min stol. När jag står upp kan man lätt krypa in bakom mig och sedan räcker det att man nuddar en vajer för att stolssitsen ska rasa ner. Detta kom jag på då min stårullstols (den är manuell) gick sönder. Det var handtaget till en vajer som låste sig. Det kvittade hur mycket jag tryckte på handtaget så rörde sig inte vajern som går till uppresningshydrauliken, men om man rörde på vajern bakom inunder stolen så kunde man resa och sänka sig själv.
En annan sak med stårullstolar är att de är så klumpiga. Det är helt omöjligt att vara tillräckligt smidig för att hinna ikapp en busig ett-åring. Och så är sitsen på min stårullstol högre upp från golvet än min vanliga Panthera x. Detta gör att jag inte når ner till golvet (där jag tillbringar mina lekstunder med mina barn)
Står ni andra upp? Hur gör ni? Vilka märken har ni på er stårullstol?
Jag tycker att det är väldigt skönt att stå upp och lagat mat. Det är så mycket enklare att skära och hacka saker då. Kniven kommer liksom i rätt vinkel och med rätt tyngd. Så jag saknar att stå upp…

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , ,

säkerhet

IMG_4212Min son är nu ett år och han äter stora tuggor samtidigt som han smackar förnöjt. När hela familjen sitter och äter får han ganska stora tuggor och det klarar han av fint. Men då och då händer det att han sitter och hostar efter att ha tuggat lite slarvigt och svalt något för stort. När min man är hemma känner jag mig alltid ganska lugn över vad som skulle hända om vår son faktiskt satte något riktigt läskigt i halsen. Min man skulle snabbt kunna lyfta ur en frustande bebis ur barnstolen och vända upp och ner på honom – inga problem. Men om jag är ensam går det inte lika snabbt. Jag måste låsa min stol, sätta armbågen på bordet som stöd och sedan hiva upp barnet. Och hur kan jag hålla min son upp och ner? Han kommer ju att slå i golvet då. Så klart måste jag göra allt i min makt för att klara av situationen och det hade säkert fungerat, men inte lika snyggt och snabbt som om min man hade gjort det. Alla de här tankarna har gjort att när jag är hemma ensam med min lilla son så ger jag honom aldrig så stora matbitar som han får när min man är hemma. Jag vill helt enkelt inte hamna i en situation som jag känner att jag inte har 100% koll på.

Jag kanske nojar mig, men jag tänker ganska mycket på det här. Och hur gör man om man har ännu sämre balans är mig? Det borde helt enkelt finnas någon bra guide i hur man kan rädda barn sittandes i rullstol!
Publicerad i Anna, Blogg




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250