Bloggarkiv

kläder

IMG_3944

Det skulle vara väldigt skönt med en kropp som inte förändrades så mycket. Tänk om jag kunde vara en man! Eller åtminstone ha en mans kropp! Innan jag hamnade i rullstol tänkte jag inte så mycket på speciella kläder eller vilka modeller som passade mig. Allt passade! Jag har nog en väldigt normal kropp, men när jag fick rullstolen tyckte jag plötsligt att ingenting passade; jeansen var för vida för mina smala ben, jeansen var för korta i midjan, jackor var för långa i midjan och armarna för tajta, vanliga tröjor var för korta, trosorna var för obekväma… ja, den här listan kan göras hur lång som helst. Efter 4 år i rullstol fick jag grepp om min nya garderob. Jag har hittat guldkorn, men det är ett tidskrävande arbete att leta snygga kläder.

Bang. Först kom en graviditet. Alla mina byxor fick sparas och jag köpte gravidbyxor istället. Sedan kom en amningsperiod och många av mina tröjor fick läggas undan och skjortor hängas fram. När min dotter var 2 år tog jag fram mina gamla byxor och tröjor igen. Mina höfter, alltså skelettet hade blivit större så det var helt omöjligt att komma i mina gamla byxor. Tröjorna hade blivit för trånga i armarna. Efter allt lyftande; rullstolar och barn så hade jag blivit för muskulös kring axlar och överarmarna. Jag fick inhandla en nya byxor och tröjor i en storlek större.

Bang. Sedan kom en graviditet till. Alla kläder fick läggas undan och fram kom gravidkläderna igen. Och sedan amningskläderna. Nu börjar jag åter gräva i min garderob efter mina gamla kläder. Jag har mina fina tröjor på jobbet och amningströjorna när jag är hemma. Efter alla dessa klädesbyten har jag kommet till insikt med en sak. Gravidbyxor, speciellt jeans i stretch med hög midja är guld värda! Jag använder fortfarande mina gravidbyxor fast min son snart är 1 år gammal. Generellt är jeans med stretch väldigt bra tycker jag och den höga midjan i bomullstyg gör att byxorna sitter i lagom höjd i midjan. Dessutom blir man extra varm om midjan om man är frusen av sig.

En vacker dag, när mina barn är äldre kommer jag att slippa att ha matfläckar överallt och bebisgröt fasttorkad på rullstolsramen. Nu är det en dröm, men jag vet att drömmen kommer att bli sann 🙂 Jag kommer bli ren och fin igen! Men tänk vad skönt att vara en man och vara fin jämt…

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , , ,

det regnar ute

IMG_4167

Jag sitter i ett regnigt Malmö och tänker på allt som har hänt. Tiden den flyger förbi. Förra veckan anordnade Mamma Pappa Lam en konferens i Stockholm. Det var ca 60 deltagare och föreläste gjorde Karin Petterson, Claes Hultling, Dorthe Forsell och vi tre från Mamma Pappa Lam. Det var jätteroligt att så många anmälde sig till vår konferens! Och så bra föreläsare – stort tack! Jag tror att jag hade någon övermänsklig energi att åka till Stockholm och arbeta intensivt i två dagar. Det är nämligen så att jag och min sambo inte får sova så mycket med två små barn där hemma. Men jag antar att alla småbarnsföräldrar mer eller mindre går i en dimma av trötthet. När jag kom hem fick jag den här teckningen. Det ser kanske inte så mycket ut för er, men detta är den första gubben som sitter i rullstol som min dotter har målat. Det är gubben till höger som sitter i en rullstol. Jag undrar vad det betyder att hon kan formulera sina tankar kring min rullstol så tydligt nu att de även figurerar på teckningarna. Fascinerande tycker jag! Nästan varje dag frågar min dotter mig när jag ska sluta sitta i rullstol och jag svarar varje dag att jag inte vet. Min dotter verkar inte alls besviken på att jag sitter i rullstol, men det är så mycket som hon skulle vilja göra med mig utan min stol.

Min lilla son reser sig och går runt alla möbler där hemma. Istället för att krypa kravlar han sig fram i ett rasande tempo. Nu har han även lärt sig hur han ska göra för att jag lättast ska lyfta upp honom från golvet. Han ställer sig upp vid ena hjulet. Sedan tar jag ner min arm där han lutar sig över armen. Jag håller honom kring bröstkorgen och sedan lyfter jag honom med hjälp av att skjuta upp mig med den andra armen. Ibland klättrar min son även upp på mina fötter och låter sig lyftas därifrån, men det är lättare att lyfta från sidan tycker jag.

 

Publicerad i Anna, Blogg

min son vet vad han vill

image

Nu är mitt yngsta barn 10 månader och han har funderat ut hur vår familj fungerar. Man måste ju vara smart!

Pappan vill han till så fort han behöver höjd. Alltså när min son behöver komma ifrån stim och stoj. Till exempel när vi träffar andra barnfamiljer. På golvet springer massa barn och vuxna går omkring. Om min son sätter sig i mitt knä kommer han i höjd med alla andra barn som ofta är närgångna. Det gillar han inte. Men om man blir upplyft får man distans till allt detta. Men och det är ett stort MEN pappan, som lyfte upp honom, måste gå runt – min son vill absolut inte vara stilla. Om det inte är några människor hemma hos oss på besök vill min son helst stå bredvid min stol och testa att resa och sätta sig. Han byter fot för att se hur vikten omfördelas, vickar lite ostadigt på blöjrumpan. Sedan byter han hand, ser om han vågar sträcka ut hela handen eller om han förlorar balansen. Så kan han stå i flera minuter. Och förläggningen av detta är att jag också blir helt stilla i flera minuter. Men det kan vara ganska skönt (bättre det än att jaga en sprinter-krypande bebis som älskar allt vad ström och elektricitet heter). Rullstolen har också blivit min sons hjälpmedel! Ekrarna är perfekta att använda då han ska resa sig upp. Det är lagom stora mellanrum och så finns det alltid någon skruv eller ett litet hål att pilla på/i. Att ställa sig upp bredvid en rullstol slår alla möbler med hästlängder. Så klart är mitt knä också mysigt om jag rör mig. Och äntligen kan min son hålla balansen själv. Så när vi är inomhus sitter han utan att vara fastspänd i mitt knä. Utomhus är han naturligtvis fortfarande fastspänd. Med en 10-månaders vilja gör han allt för att lyckas åla sig ner från mitt knä om han ser något intressant, t.ex. ett halvt ätit plommon i trädgården. När jag är ute brukar jag spänna fast min son genom att knyta en sjal runt min son och mig.

Det är roligt att se och förstå hur min son ”använder” min man, som är gående och mig, som sitter i rullstol. Han visar vad han vill väldigt bestämt!

Publicerad i Anna, Blogg

föräldraledig­heten är slut

bild-4

Nu är jag åter igång och arbetar med det här projektet! I 9 månader har jag varit föräldraledig och skött ruljansen där hemma – ensam så klart! Min man arbetar 75%. Det har gått bra, men det krävs mycket planering och så förbereder jag lite småsaker på kvällarna när barnen har gått och lagt sig. Jag tycker till exempel inte om att vara hemma en hel dag ensam med en 4-åring och en bebis om inte köket är i ok skick. Eller om det ligger leksaker utsprida över hela golvet så att jag inte kan köra.

Det är superroligt att börja jobba igen! Tänk att det kan vara så skönt att sitta i ett tyst rum och kunna äta lunch i normal takt. Och att prata med vuxna igen!!! Jag börjar återfå min gamla vardag, men bara nästan. Inatt var jag uppe två timmar med en liten bebis som absolut inte ville sova mer. Puh.

Något som jag verkligen har saknat när jag var föräldraledig är att jag inte har kunnat röra mig så mycket som jag vill. En 4-åring går inte så snabbt och så är det blöjbyte och fikapaus titt som tätt. Dagarna går helt enkelt i en långsam myspys takt. Och det är absolut inget fel med det, men efter ett tag längtade jag efter att få röra mig mer. Så nu rullar jag med mitt freewheel till och från arbetet. Jag svischar genom centrala Malmö på 30 minuter! Och snart ska jag ta upp rullstolsbasketen igen… jag ska bara få sova lite lite mer på nätterna först 🙂

Publicerad i Anna, Blogg

Att lyfta ett barn

bild-1Min lilla son är nu 4 månader och jag har varit ensam föräldraledig med honom hela tiden. Min dotter går bara på dagis 15 timmar per vecka så ofta är jag ensam hemma med båda barnen. Man skulle kunna sammanfatta denna period så här: lyfta, bära och åter lyfta. Lyfta mig själv vid varje förflyttning, lyfta min rullstol när vi ska åka bil, lyfta min lilla bebis och lyfta en 3-åring som vägrar komma. Det finns helt enkelt oändligt många lyft i min vardag! Jag är så klart tyngst att lyfta, men också den enklaste att klara av. Min 3-åring är också ganska enkel att lyfta för hon hjälper till och har gjort det ända sedan hon kunde. Den klart svåraste att lyfta är konstigt nog min lilla son. En 6,5 kg liten klump som precis har lärt sig att hålla huvudet själv. Och som jag har längtat till den dagen då han kan hålla upp huvudet själv! Allt blir tusen gånger lättare i min vardag då.

Jag är förlamad från midjan och nedåt och har inte alla muskler till 100% i rygg och mage. Alltså måste jag varje gång jag lyfter från golvet hjälpa till med en arm för att skjuta upp min kropp. Jag håller barnet i en hand och skjuter/häver mig upp med den andra. När ett litet barn inte kan hålla sitt huvud måste man hålla huvudet med en hand och kroppen med den andra… och sedan kan jag inte häva mig upp. Så vid varje lyft har jag fått använda vår lilla insats till barnvagnen (väger ingenting och supersmidig). Då har jag hållit insatsen med en hand och gjort lyftet med andra. Så första lyftet blir att få barnet in i insatsen och sedan ytterligare ett lyft upp i mitt knä. Det blir två lyft varje gång. Jag har försökt att hålla min son på ganska låga höjder eftersom jag ibland har riktat min uppmärksamhet mot min dotter. Men nu äntligen kan jag lyfta min son utan insatsen! För jag lyfter honom under armarna och han håller huvudet – verkligen ett sant lagarbete! Och snart är han nog så stabil så jag kan ta fram sjalen och knyta fast honom kring min midja.
Här på bilden sitter han i min famn med sin Shelter köpt från Lodger (ibland kallas den Sling istället för Shelter). Det är som en liten väska som man har över axeln. Den är verkligen jättebra fast min son ser lite purken ut på bilden. Man kan ha Sheltern på massa olika sätt. När min dotter var ett år hade jag den till exempel som åkpåse då hon satt i mitt knä rakt fram och när hon var mindre satt hon även och sov i Sheltern när vi var ute på stan. (www.lodger.com)
Om ni har ytterligare tips på hur ni lyfter och hanterar era barn så säg gärna till!

Publicerad i Anna, Blogg Taggar: , , , , ,




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250