Bloggarkiv

gästbloggare: Revansch

IMG_7075Gästbloggare: Åsa
Jag skulle vilja tacka för att så många har gillat mina inlägg. Jag har aldrig varit den som utmärkt mig eller vågat ta plats. Jag har alltid varit rädd att någon kanske inte gillar min åsikt.  Därför har jag inte haft någon. Men titta på mig nu. Jag bloggar! Dessutom finns det människor som läser och gilla det jag skriver. Tack!

Jag tänker på hur olyckan har förändrat mig. Ibland tror jag att den frihet jag tidigare hade i mina ben har jag nu i mitt huvud. Tanken på att något så tragiskt som en bruten nacke skulle göra mig mer nöjd med livet är lite bisarr. Det är som om jag ser allt klarare och färgerna runt mig har blivit skarpare. Det låter som en kliché men det är sant. Jag kan sitta och titta på min son när han spelar tv spel i timmar just för att jag är tacksam över att få den tiden med honom.

Vad andra tänker är inte lika viktigt längre. Jag har inte blivit olycklig av en bruten nacke. Snarare lycklig!  Självklart är det jobbigt ibland och ja ibland säger någon något ”tanklöst eller sårande”. Innan olyckan skulle jag ha blivit ledsen men inte längre. Jag blir arg!

Jag tror att den rehabilitering jag fick på rehab station i Stockholm (rehabilitering för ryggmärgsskadade) tillsammans med de underbara människorna där har varit avgörande. På grund av de människorna kunde jag åka hem och inte finna mig i vad som helst.

Jag har blivit tvungen att skaffa mig vassa armbågar just därför att det finns ett stigma i att sitta i rullstol. En förutfattad mening att jag blivit lite ”dum” på kuppen. Att  jag behöver ”omvårdnad” och hjälp  att fatta beslut.

Det blev en riktig kulturkrock mellan att vara på rehab station till att komma hem till Eskilstuna med kommunen som assistans bolag.

IMG_7074IMG_7076
En assistent sade till mig i början att de hade ”diskuterat” min son på ett personalmöte Personalen skulle absolut inte behöva ”ta hand” om en treåring också. Den kommentaren borrade sig djupt in i min själ och gjorde mig rädd. Rädd för det jag var. ”Handikappad” och  under kommunens styre. Titta på mig nu alla ni som trodde er veta vart jag hörde hemma! Revansch är ordet!

Allt gott,
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , ,

gästbloggare: Perspektiv

IMG_6922Gästbloggare: Åsa
Min plan är att följa med min son till skolan i dagarna. Det känns viktigt att det inte är något konstigt att Ludwigs mamma är ”rullstolsburen”. Jag får alltid en skara med barn runt mig och frågorna haglar:

– Varför sitter du i rullstol?

– Varför har du händerna sådär?

– Är det tråkigt att sitta ner hela tiden?

Jag brukar svara lätt och ledigt på dessa frågor men sist blev jag faktiskt trött. Jag kontrade så här:

– Vet ni. Jag sitter ju nu i rullstol men det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag är ju ”super cool” i alla fall.

Det visade sig vara en god kontring då jag såg den roade glimten i deras ögon. De var nöjda med svaret.

Ofta hör vi att samhället har  blivit hårt och att ”annorlundaskap” accepteras allt sämre. Jag vägrar ta till mig det som en sanning. Det många av oss  har problem med är det faktum att vi faktiskt lär andra människor hur de ska behandla oss och vi står själva ansvariga för vad det än nu må bli. Den som uttrycker en mening om att ”perfektion” är det enda som duger har redan kapitulerat inför det faktumet och utkomsten kommer att blir därefter. Vi skapar våran egen verklighet och hur den verkligheten blir är upp till oss själva.

Det är en fråga om perspektiv. Ibland när jag är och handlar så tilltalar expediten min assistent istället för mig. Det här dilemmat brukar diskuteras ivrigt mellan oss som lever med assistans. Min fråga är.
– Är det så farligt?

Hur ska expediten egentligen veta vem av oss som ska handla och ja, det är min assistent som tar upp kortet och själva kontexten för situationen är att expediten vill ha betalt.

IMG_6923 IMG_6924

Speciellt som föräldrar vill vi gärna vara ”världsbäst” på allt och sitter vi i rullstol så ska vi vara ”utomjordiskt” duktiga. Sanningen är den att ingen är bra på allt. Jag tror att det är viktigt att erkänna det både för sig själv och andra och för sina barn. Jag  lagar inte mat. Jag tvättar inte. Jag dammsuger inte. Men Ludwig har en mamma som har all tid i världen för honom på grund av just detta. Kravet på perfektion sitter i våra egna huvuden!

Min rullstol är bara en ”liten” detalj av mig.
Jag väljer vem jag är. Punkt.

Vi ses!

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , , , ,

Gästbloggare: Leve vardagen!

IMG_6822Gästbloggare: Åsa
Smärtan kom som i vågor över mig samtidigt som respiratorn fortsatte att pysa. Jag försökte prata men någonting  i halsen gjorde att jag inte kunde. Så fort jag kallade på  uppmärksamhet så gav de mig  morfin. Men jag hade inte ont. Jag hade ångest. Var var Ludwig? Jag ville ha mitt barn. Ge mig mitt barn skrek jag men inte ett ord kom från mina läppar. Sorgen blev större än mig själv och morfinet gjorde allt overkligt. Jag var fångad i denna mardröm. Snälla söta lilla barn. Förlåt mig för att jag inte är hos dig…

Den här känslan ligger fortfarande djupt rotad i mig. Jag var ju påväg att ”lämna” kvar mitt eget  barn i livet. Han var bara två år och han behövde sin mamma.

Detta gör mig idag till den värsta sortens ”hönsmamma”.

– Håll i dig!

– Gå försiktigt ner för trappan!

– Var inte ledsen! Var för Guds skull inte ledsen. Vad som helst men inte ledsen! För djupt inom mig har jag för min inre syn tvååringen som gråter och undrar var mamma tog vägen.

Ni förstår själva att det finns en hel del för en sjuåring att dra nytta av sådär fem år senare. Jag har insett att detta något melankoliska sinnelag inte fungerar! För barn nosar sig till föräldrars svaga punkter. Iallafall min son.

– Mamma kan vi köpa munkar?

– Nej du får vänta till fredag.

– Du är dum! Du är alltid så himla dum!

IMG_6823Herr ” dramaqueen ”fortsätter med att  falla ner i sitt eget knä och se ut som han sålt smöret och tappat pengarna. Han får alla mina dunkla minnen att tända på alla fyra cylindrarna. Det är nu jag försöker att vara den pedagogiska mamman.

– Du kan inte bli arg.

Jag hinner inte längre förrän Ludde håller för öronen.

– Jag hör inte vad du säger! Du är så himla dum hela tiden!  

Sen far han in på sitt rum och jag kan inte följa efter eftersom att jag inte sitter i rullen.

Jag inser följande. Det är läge att byta taktik. Min son har ingen nytta av mitt ”daltande.”Barn testar gränser och  nosar sig till svagheter och det  är en stark och glad mamma Ludwig behöver. Därmed är jag tvungen att inse att jag lever! Jag lever och Ludwig mår bra!  Det intressanta är att herr ”dramaqueen” till stor del lägger ner när han märker att jag blivit immun! Länge leve tjafs om vardagligheter! Sådana tjafs som mammor faktiskt vinner emellanåt. Vardag är friskt! I det absolut mest ordinära vilar det stora.

Livet självt! Varje dag tillsammans med nära och kära är en gåva. Är det någonting gott som har kommit ur detta så är det just den förståelsen.

IMG_6821

Allt gott!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg Taggar: , ,

Låt oss presentera: Åsa!

Under våren kommer Åsa att blogga för oss!

IMG_6790

Det här är mitt liv

Hej! Jag har fått privilegiet att få dela med mig av mitt liv som mamma och ryggmärgsskadad.  Jag heter Åsa och jag är mamma till Ludwig 7 år (snart åtta).  Jag bor i Eskilstuna och jag är 40 år. Jag lever ensam och har Ludwig varannan vecka. Det var 5 år sedan jag skadade mig i en fallolycka och vägen tillbaka till ett ”självständigt” liv har varit en lång process. Jag skadade mig svårt och fick en hög nackskada. Jag hade ingen funktion i mina händer och inga triceps alls.
Kommunen tog hand om min assistans och det var efter deras regler jag levde. Men under vistelsen på Rehab Station i Stockholm (rehabilitering för ryggmärgsskadade) där jag tillbringade fyra månader efter den långa sjukhusvistelsen träffade jag en tjej som heter Yasmin. Hon hade genomgått fyra operationer i hand och armkirurgi. Jag kommer såväl ihåg den dagen vid lunch. Jag kunde inte ens dricka ur en kopp själv. Yasmin var söt och rullade fram till mig i den där proffsiga farten som bara de ”lyckligt lottade” paraplegikerna hade. Om jag kunde bli så frisk så fanns det hopp! Jag påbörjade mina operationer 2012. En process på två år. Jag bytte först ut kommunen mot RSS (Rehab station assistans) och efter det blev jag egen arbetsgivare till mina assistenter.

IMG_6791

Jag har fått kämpa hårt för min rätt att vara mamma och Ludwigs rätt att ha sin mamma. Jag har blivit mycket starkare och jag har fått skinn på näsan. Det här är mitt liv och det här är min son. Våga inte ifrågasätta min förmåga att vara mamma och våga inte ifrågasätta mitt sätt att leva. För några dagar sedan frågade Ludwig mig om det är jobbigt att sitta ner och ”titta på” vilket jag får göra en hel del. Trots operationer så är jag fortfarande väldigt skadad. Om man inte har ordentlig funktion i händerna är det väldigt mycket man inte kan göra. Det var när min assistent Nashmil, Ludwig och jag lagade hamburgare. Det är inte ofta han frågar mig sådant. Jag är ju mamma och ja, just bara mamma. Jag fick förklara att jag har ett mycket bra och rikt liv. Till att börja med så har jag en fantastiskt fin son. Trevliga assistenter och ett eget företag. Familj och vänner.
Hur synkar jag då mitt liv? Det handlar mycket om att sätta gränser. Både gentemot mina assistenter och min son. Jag ger och kräver respekt och välvilja tillbaka. Det gäller att hitta en balans. Men visst är det en prövning. Ja, det är en ordentlig prövning ibland. Det finns otaliga områden som går att diskuteras. Vi är nästan aldrig själva, bara jag och Ludwig. Jag kan inte göra allt själv även om jag vill. Ludwig ska ju dessutom ha en bra relation till mina assistenter. Jag har 6 stycken. Hur synkroniserar jag detta på bästa sätt? Min strategi är att ha en mycket god relation till mina assistenter.

Så här är det. Om inte assistenterna trivs och vågar vara sig själva så kommer de kanske kunna utföra de tekniska uppgifterna ändå men de kommer fortfarande inte göra ett bra jobb, då hela den sociala biten går förlorad. Jag vill inte ha robotar i mitt hem. Och jag vill inte att Ludwig ska växa upp runt robotar. Om inte assistenten trivs så trivs inte jag och om inte jag trivs så kan jag inte vara den mamma som jag vill vara och som Ludwig förtjänar. Precis som jag skrev tidigare. Jag har fantastiska assistenter och en fantastisk son. Varför skulle jag vara uttråkad av att sitta ner och titta på? Jag är en väldigt lyckligt lottad människa. Till att börja med så lever jag och får se min son växa upp. Jag lever i Sverige och är beviljad personlig assistans på mina villkor.  Jag har vänner och familj. Ett jobb som faktiskt gör mig ordentligt självständig. Att vara egen arbetsgivare är det bästa jag har gjort. Mer frihet under ansvar och jag kan betala mina assistenter. Det är jag som sätter upp” ramverket ”för hur allting ska fungera vilket underlättar för assistenterna som vet vad som gäller. Allt blir tydligt vilket underlättar för mig att vara mamma till Ludwig. Ludwig tycker det här med bloggandet verkar kul och han vill gärna vara delaktig så jag avslutar med Ludwigs eget citat. -Titta upp så du blir glad!

Allt gott!
Åsa

…………………………………
Gästbloggare: Åsa
Skadenivå: tetraplegiker
Barn: Ludwig 8 år
…………………………………

Publicerad i Åsa, Blogg




Stiftelsen Spinalis
Frösundaviks allé 13
169 89 Stockholm

Stiftelsen Spinalis
Anckargripsgatan 3
211 19 Malmö

växel: 08 - 555 44 250